Visar inlägg med etikett Clive Barker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Clive Barker. Visa alla inlägg

onsdag 25 augusti 2021

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  


 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)


onsdag 3 juni 2009

DVD: The Midnight Meat Train

DVD: THE MIDNIGHT MEAT TRAIN (Nordisk Film)

"Jag har skådat skräckens framtid, dess namn är Clive Barker," trumpetade Stephen King för, ja, vad kan det vara - 25 år sedan? Då gick Barker under epitetet "ung skräckförfattare" och "Stephen Kings arvtagare". Ung var han väl, och King var kanske i min ålder då. Idag är King en bit över 60 medan Barker knappast kan betraktas som ung - även om han fortfarande ser rätt pojkaktig ut.
Men hur blev det egentligen med det där om skräckens framtid? Njä, jag vet inte riktigt. Sedan han slog igenom har väl Clive Barker varit ett respekterat namn. Men vad har han egentligen gjort? Och har det varit bra? Jag minns när jag först hörde talas om honom i mitten av 80-talet och beställde ett par volymer av hans "Books of Blood"-samlingar. Sedan kom den första HELLRAISER-filmen, som jag tyckte var otroligt bra, för att inte tala om uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II. Någonstans däremellan hade jag nog också sett RAWHEAD REX, denna fantastiskt usla monsterfilm efter en Barkerhistoria, och jag konstaterade att jag ju faktiskt även sett den allra första Barkerfilmen; UNDERWORLD (aka TRANSMUTATIONS), utan att veta om det. En enastående dålig film. Det var ju först HELLRAISER som etablerade hans namn. Det började komma serietidningar baserade på Barker historier och universa, och jag köpte mycket av det som publicerades.
Barker själv verkade bara göra mindre och mindre. Hans tegelstenstjocka romaner var väl mer fantasy än skräck, och han var långt ifrån lika produktiv som King. Regisserade gjorde han heller inte så ofta; det blev den rätt fåniga NIGHTBREED och den ganska misslyckade LORD OF ILLUSIONS; annars verkar Barker nöja sig med att producera eller bara sätta sitt namn på affischen eller DVD-omslaget. Idag är det sällan jag tänker på Barker eller funderar på att läsa något han har skrivit, och HELLRAISER-filmerna har jag omvärderat. Inte bara för att de fått alldeles för många idiotiska lågbudgetuppföljare, som inte har något med serien att göra - av allt att döma har manus skrivits om för att få in Doug Bradley i fem, tio minuter som Pinhead, så att man kan skriva HELLRAISER i titeln. Nej, jag upptäckte snarare att hela mytologin är lite ... poänglös. Det är liksom bara ett enda stort varför. Vad håller egentligen Pinhead och de andra cenobiterna på med? Varför då? Vad leder allt till? Visst, en del tjusiga scenerier, men inte mycket mer - om man inte är sadomasochist. Jag gissar att det här väl bara är ett sätt för Barker att få utlopp för sina egna sexuella lustar. Jag fick en gång en kassett från Redemption med THE FORBIDDEN och SALOME; två studentfilmer Barker regisserat en gång i tiden. I dem kan man se en naken Clive Barker med ståfräs dansa omkring i diverse homoerotiska situationer.
Det var alltså längesedan sist, men här har vi en ny skräckfilm baserad på en av Barkers noveller i "Books of Blood", producerad av författaren, men regisserad av en viss Ryuhei Kitamura, medan Jeff Buhler står för manus. THE MIDNIGHT MEAT TRAIN. Tuff titel. Jag minns dock inte om jag läst novellen. Filmversionen - från Lionsgate (förstås) - hade ett kort liv på amerikanska biografer och här i Sverige dumpas den direkt på DVD.
Bradley Cooper från ALIAS på TV, och som börjar få en rätt fin och välförtjänt karriär, spelar en fotograf som under en nattlig promenad får se en ung tjej attackeras av ett gäng i tunnelbanan. Han räddar henne och hon hoppar ombord på ett tåg - för att senare figurera i pressen som mystiskt försvunnen. Nog för att hon är försvunnen, alltid: allas vår favorithårding Vinnie Jones är en brutal slaktare och seriemördare i kostym som häckar just på detta nattliga t-banetåg. Han spankulerar av och an i vagnarna, och kliver det ombord någon, plockar Vinnie fram sin köttklubba och bankar sitt offer så att blodet sprutar - ja, ibland så hårt att huvudet far av, eller så att andra kroppsdelar lossnar. Det vetefan hur det går till. Ted Raimi dyker upp i en scen, han står och pratar i kanske en minut, innan Vinnie Jones smyger upp bakom honom och utför det gamla banka-någon-i-bakhuvudet-så-att-höger-öga-ploppar-ut-tricket. Slut på Teds insats i filmen.
Cooper, som förresten jobbar för Brooke Shields i filmen, får syn på Vinnie och smyger efter och tar bilder, och han berättar för sin flickvän och polisen, men ingen tror på honom. Cooper blir mer och mer besatt. Vinnie blir mer och mer våldsam. Det slaktas hej vilt. Vad är det som försiggår? Vad är det för skumt tåg? Är verkligen föraren i maskopi med Vinnie? Det hela leder fram till en väldigt Barkersk upplösning - och nej, it doesn't make sense. Dumt, krystat och långsökt. Det är ju det som är skillnaden mellan King och Barker: King är antagligen vår tids främste skildrare av amerikansk medelklass och hans romaner har trovärdiga människor i till stor del trovärdiga situationer. Barker har en tendens att vara lite för far out.
Fram till det taskiga slutet och den förutsägbara slutknorren får vi en del riktigt bra splatter, filmen är kompetent gjord och Bradley Cooper är ju en sympatisk kille. Men det hela är totalt spänningsbefriat och lite småtrist. Det är långt ifrån lika tjoflöjt som MY BLOODY VALENTINE 3D, och det är inte lika fantasifullt som de två första HELLRAISER-filmerna. Dock har jag de senaste dagarna sett en del betydligt sämre direkt-på-DVD-splatter, så jag ger väl THE MIDNIGHT MEAT TRAIN ett halvhjärtat okej.
...Och aldeles just nu slår det mig att den bästa film baserad på Barkers verk, förstås är CANDYMAN - varför glömde jag bort den?