Visar inlägg med etikett Claudio Simonetti. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Claudio Simonetti. Visa alla inlägg

torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Ballad in Blood

BALLAD IN BLOOD (Njutafilms)
Att hävda att en ny film från Ruggero Deodato är en stor händelse är att ta i. Han har inte varit overksam de senaste decennierna, men han har nästan enbart regisserat dramer för italiensk TV. Jag har inte sett någon av dem - och jag har heller inte lust att göra det.
Däremot är en ny skräckfilm av Deodato lite intressant - åtminstone tillräckligt intressant för att göra mig nyfiken, om än lite orolig. Ni vet ju hur det är med till exempel Dario Argento. Varje ny film från Argento är en besvikelse, så har det varit i nästan trettio år, och hans filmer blir bara sämre och sämre.
Jag hoppades att BALLAD IN BLOOD skulle vara en cool liten film - den utlovade sex och blod, och filmmusik av Claudio Simonetti. Så jag såg den - och tog mig för pannan. Ruggero! Vad håller du på med?
Ruggero Deodato är mannen bakom kannibalfilmerna DE SISTA KANNIBALERNA och CANNIBAL HOLOCAUST - kontroversiella men ytterst välgjorda filmer jag verkligen gillar. THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK är en annan hård klassiker. Jag gillar även Deodatos senare och ibland otroligt fåniga filmer, som ATLANTIS INTERCEPTORS, BODYCOUNT, LONE RUNNER och festliga THE BARBARIANS.
... Men den nya BALLAD IN BLOOD ... Herregud. Detta är en extrem lågbudgetproduktion, och det ser nästan ut som en amatörfilm av någon som aldrig gjort film förut.
Filmen handlar om två killar och en tjej som vaknar upp efter en halloweenfest, och hittar en fjärde person; ytterligare en tjej, mördad i lägenheten. Och ingen av dem minns vad som hände innan de däckade! Redan här undrar man hur manusförfattarna tänkte. Det är ju liksom inte BAKSMÄLLAN, där huvudpersonerna drogats. Okej om en av personerna i Deodatos film inte kommer ihåg vad som hänt - men alla tre?
De tre vännerna försöker med hjälp av videosnuttar och annat pussla ihop vad som hänt. Vi bjuds på lite våld och splatter, på en hel del naket och sex, men främst bjuds vi på tristess och obegripligheter.
Filmfotot i BALLAD IN BLOOD är fult och platt, det ser billigt ut. Skådespelarna är stela. Det hela berättas på ett besynnerligt och förvirrat sätt. Ett flertal scener är direkt töntiga, fast det är nog inte meningen. Det här är en väldigt tråkig film och jag hade svårt att koncentrera mig. Det är extremt utdraget. Huvudpersonerna är fruktansvärt osympatiska.
Ruggero Deodato kan ju göra film - varför blev det så här? Har han tappat allt på ålderns höst? Precis som Argento?
Deodato har en liten cameo som universitetsprofessor i rullstol. Hans körs iväg på ett lastbilsflak.
Under slutscenerna spelas Riz Ortolanis tema från HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK.










-->

torsdag 27 november 2014

DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.
Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.








(Släpps 3/12)