Bio: John Wick: Chapter 4

Foton copyright (c) Nordisk Film

"JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren," skrev jag för fyra år sedan. Då hade jag förstås inte sett JOHN WICK: CHAPTER 4.

JOHN WICK: CHAPTER 4 innehåller actionscener man måste se för att man ska tro på dem. Tro på att de har tänkts ut och filmats. Actionscenerna är inte bara vansinnigt kreativa på alla tänkbara sätt - de är vansinniga! Jag har aldrig sett något liknande. De får filmer som THE RAID att framstå som Wallander-filmer. Nä, där tog jag i. Men ändå.

Jag var dock aningen tveksam när jag åkte till biografen. JOHN WICK: CHAPTER 4 varar två timmar och 49 minuter. Man gör inte så långa filmer! Det borde vara förbjudet att göra så långa filmer! Till och med JOHN WICK: CHAPTER 3, som var 40 minuter kortare, kändes lite för lång.

Det är återigen Chad Stahelski som regisserat. I förra filmen blev John Wick (Keanu Reeves) skjuten, trillade nedför ett tak och damp i asfalten, men sådana skitsaker är förstås inget som tar kål på ett mördarproffs som Wick. Han blev även av med vänster ringfinger förra gången, det tvingades han skära av. Han har repat sig sedan dess, den gode Wick, och vill få tillbaka sin frihet. Han har nämligen fortfarande den världsomspännande lönnmördarorganisationen Höga Bordet efter sig. Wick har ett pris på sitt huvud och alla lönnmördare världen över vill åt pengarna.

En ny fiende dyker upp: markisen. Nej, inte en sådan där som skyddar mot sol, utan en fransk markis - för säkerhets skull spelad av en svensk: Bill Skarsgård med fransk brytning. Markisen anlitar världens bäste lönnmördare, Caine (den enastående Donnie Yen), för att döda Wick. Caine är inte bara en gammal vän till Wick - han är även blind. Men syn är förstås inget man behöver för att kunna kung fu:a, skiva och skjuta folk i tjogtal. Caine är fortfarande bäst.

Clancy Brown spelar en som kallas Harbinger. Han dyker upp på det där lönnmördarhotellet från de tidigare filmerna, det som ägs av den elegante Winston (Ian McShane). Harbinger har en högt uppsatt post i Höga Bordet och säger att hotellet ska stängas och utrymmas, och en timme senare demoleras byggnaden. Det är den mäktige markisen som ligger bakom.

John Wick gömmer sig på ett annat lönnmördarhotell, beläget i Japan. Det ägs av en som heter Shimazu och spelas av Hiroyuki Sanada, som inte gillar hundar på sitt hotell. En man med hund anländer till hotellet, han säger att han är Nobody (Shamier Anderson), och han är ute efter Wick. Det dröjer inte länge innan hotellet attackeras av horder som är ute efter Wick. Wick, Shimazu och dennes dotter Akira (Rina Sawayama) slåss för livet. Nobody ingriper lite grann emellanåt.

John Wick åker vidare till Berlin och sedan Paris. Caine och Nobody, med hund, följer efter. 

... Det där var något slags försök att återge vad JOHN WICK: CHAPTER 4 handlar om. Men ärligt talat spelar det ingen större roll vad filmen handlar om. Visst är det fascinerande med denna mystiska parallellvärld bestående av olika grader av lönnmördare som finns precis överallt - men vad filmen egentligen handlar om, är extremt välkoreograferade och välfilmade actionorgier. John Wick-filmerna saknar motstycke - i synnerhet denna fjärde film. Det här är som att titta på en musikal eller balett. Handlingen går från den ena långa, osannolikt avancerade actionscenen till nästa.

I Berlin slåss John Wick mot en fet gangster (Scott Adkins i fat suit) och dennes mannar inne på en en stor, flott nattklubb, där gästerna dansar obehindrat medan folk dödas runt omkring dem. I Paris slåss Wick mot drivor av skurkar och bilar, mitt i gatan som går runt Triumfbågen. Wick måste ta sig de 222 trappstegen upp till Sacré-Coeur, vilket inte är det lättaste. Den kanske mest häpnadsväckande scenen är en eldstrid som filmas helt ur fågelperspektiv. Jag orkar inte tänka på hur besvärligt det måste ha varit att spela in denna strid. 

Här finns tydliga blinkningar till Walter Hills THE WARRIORS och allt leder fram till en tydligt Sergio Leone-inspirerad slutuppgörelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att den här filmen inte känns som nästan tre timmar. I vanliga fall brukar filmer som är så här långa verkligen kännas låååånga och svåra att sitta igenom. Marvel-filmer, DC-filmer, en massa andra blockbusters. Jag tror att anledningen till att JOHN WICK: CHAPTER 4 funkar så bra, trots sin längd, är att Chad Stahelski och de andra bakom kameran har en tydlig vision av vad de vill göra, visuellt och innehållsmässigt. Det här är inte bara ännu en själlös plastprodukt som slutar med en 30-40 minuter lång strid mot datoranimerade monster. John Wick-filmernas värld må vara förrvirrande och märklig med alla konstiga regler och alla grader av mördare, men rollfigurerna är bra och visuellt sett är det här hypnotiskt.

Det går knappt att jämföra JOHN WICK: CHAPTER 4 med andra actionfilmer av idag - eller av igår. Den här filmen ligger inte bara ett snäpp över konkurrensen, det handlar nog om tio snäpp.

Det här är en fullkomligt omtumlande film. Blodig fetaction upphöjt till skön konst.

... Förresten. Det var ju värst vad lik sin far Bill Skarsgård blivit! Han rör sig precis likadant, han ranglar fram som en fågelskrämma i dyr kostym. 

Fotnot: en spinoff-film, BALLERINA, är på ingång. Jag hoppas på det bästa!

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

Bio: Warcraft: The Beginning

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag 1995 reste till Cannes för första gången, körde jag och en kompis bil dit. På vägen sov vi över hos ett svenskt par som jobbade i Schweiz, men bodde i Frankrike, väldigt nära gränsen. När vi var där visade killen upp det nya, coola datorspel han höll på att spela - "Warcraft". Han var väldigt imponerad. Jag med. Väl hemkommen från Frankrike började jag också att spela "Warcraft". När "Warcraft 2" kom, spelade jag det också. Men sedan tog det slut för min del. Jag lade ner datorspelande, och att spela "World of Warcraft" och liknande spel online, mot andra spelare, intresserar mig inte det minsta.

För en massa år sedan pratades det om en Warcraftfilm med Sam Raimi vid spakarna. Jag undrade varför Raimi skulle sänka sig till att göra en datorspelsfilm - det är ju sådant Paul WS Anderson ägnar sig åt. Men nu gjorde förstås Raimi aldrig filmen. WARCRAFT - som i Sverige heter WARCRAFT: THE BEGINNING - är istället regisserad av Duncan Jones, något som faktiskt känns ännu konstigare än att Sam Raimi skulle ha gjort den. Jones, som ju är son till David Bowie, är känd för sina aningen udda genrefilmer MOON och SOURCE CODE. Han har även varit med och skrivit manus till WARCRAFT.

Nå.Vad handlar WARCRAFT om? Jag vet inte riktigt. Det här är en sådan där film man ser och tänker "Vad är det egentligen jag tittar på?". Men det är något om att orchernas värld håller på att dö och befolkningen måste hitta någon annanstans att bo. Orchernas ledare, en ond trollkarl som är besatt av "fel-magi" (?!) öppnar en portal till en annan värld; Azeroth, där människorna bor. I Azeroth är det fridfullt, men snart kommer illasinnade bamsingar till orcher och lägger sordin på stämningen.

Killen som är något slags hjälte, heter Lothar (och spelas av Travis Fimmel), och jag fnissade till varje gång hans namn nämndes. Var är Mandrake? tänkte jag. Han får hjälp av en ung trollkarl (Ben Schnetzer) - och så dyker förstås Snygga bruden också upp; den tuffa, sexiga krigarkvinnan. Hon heter Garona (Paula Patton) och är halvblod; hälften orch, hälften människa. Hon ser ut som en korsning mellan Jennifer Lopez och Julie Strain, fast lite grönhyad. Och så har hon betar. Orcherna har stora betar i underkäken, men eftersom Garona ska vara snygg, har hon små betar. Det ser ut som om hon har Tic Tac-tabletter i mungiporna.

Ben Foster spelar en mänsklig trollkarl, som även han blir besatt av fel-magi. Dominic Cooper är kung, och gamle, fine Clancy Brown är visst en av orcherna.

Det finns både snälla och onda orcher. Några är blåa, fast de är kanske inte orcher? Några snälla orcher hjälper människorna att slåss mot de onda. Det används svärd, klubbor och magi under striderna. Magikerna är så mäktiga att de verkar kunna göra precis allting med sina tricks. En av dem är kanske Mandrake? Orcherna har alla skitkonstiga namn, jag uppfattade aldrig vem som var vem.

Min sambo såg trailern till WARCRAFT på TV och trodde att det var reklam för ett datorspel. Det säger väl allt. Om detta nu vore ett datorspel, skulle det säkert vara det snyggaste spelet någonsin. Men nu är det en film. Det känns som att titta på ett spel på stor duk. Jag kan inte bestämma mig för om det här är snyggt eller fult. Det är alldeles för mycket tecknad film över det hela. I stort sett allting är datoranimerat, och motion capture-teknik har använts till orcherna. Och jo, dessa ser mest datoranimerade ut. Miljöerna är pampiga. För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt.

... Men vad spelar det för roll när rollfigurerna är platta (inga tre dimensioner där, inte) och när handlingen är fullkomligt ointressant? WARCRAFT ligger väldigt nära kalkonfilmsgränsen. Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det här var häftigt om jag var tolv - men det är jag inte. Det är möjligt att tonåringar som spelar WoW gillar detta, men som film betraktat är det här dåligt. Det är rätt jönsigt. Framför allt är det plastigt. Men det är inte riktigt lika dåligt som ALICE I SPEGELLANDET.

Dock fick jag faktiskt lust att spela "Warcraft" igen. De tidiga spelen.

(Biopremiär 27/5)

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.

Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.

Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?

Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!

HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!

(Biopremiär 19/2)

-->

Bio: Cowboys & Aliens

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE VALLEY OF GWANGI från 1969. James Franciscus, Richard Carlson och några andra cowboys slåss mot dinosaurier skapade av Ray Harryhausen. Jag kom osökt att tänka på denna film när jag såg COWBOYS & ALIENS. Även om Jon Favreaus nya film inte innehåller några dinosaurier. Filmen bygger på en tecknad serie jag inte läst.
Med undantag för TRUE GRIT och ett par andra filmer, går det inte att göra "vanliga" westernfilmer idag. Av någon anledning ska man alltid klödda till det för att tilltala den unga publiken, som ju inte gillar westerns. Åtminstone tror Hollywood att de måste klödda till det. Se bara på JONAH HEX, som plötsligt blev en övernaturlig hjälte och inte bara en gunfighter. Eller WILD WILD WEST. Både JONAH HEX och WILD WILD WEST floppade, och COWBOYS & ALIENS har visst inte heller gått lika bra som förväntat.

Visst har det före-
kommit westerns med science fiction-
inslag tidigare. Oftast filmer när någon från framtiden slungas tillbaka i tiden. Men nu är det alltså dags igen.
Paramount överklagade till kammarrätten när filmen försetts med en 15-årsgräns, de ville att den skulle tillåtas från elva år. Dock fastlogs åldersgränsen till femton - och jag är inte överraskad. Det dröjer inte många minuter innan det utbryter en brutal fajt, med högljudda ljudeffekter och stänkande blod. Det här kändes inte som en typisk PG-13-rulle...

COW-
BOYS & ALIENS öppnar alldeles utmärkt. Daniel Craig spelar en man som vaknar upp i ödemarken. Han är sårad, minns absolut ingenting - och kring vänster handled har han ett spejsat rymdarmband. Trots detta är han en jävel på att slåss, vilket han genast får visa upp när en skara män dyker upp och verkar hotfulla.
Vår huvudperson tar sig till hålan Absolution, där hans sår sys ihop av en präst spelad av Clancy Brown. Snart uppstår mer bråk: ute på gatan står Percy Dolarhyde (Paul Dano), en ung slyngel, och lever jävel. Alla är rädda för Percy, eftersom hans benhårde far Woodrow (Harrison Ford) är en mäktig karl. Men den hittills namnlöse tuffingen är inte rädd, och nitar Percy, som hamnar i buren.
Men snart upptäcker sheriffen (Keith Carradine) att Dagens Hjälte är efterlyst - han heter Jake Lonergan, och brukade leda en rånarliga. Dessutom påstås han ha mördat sin fru. Så Jake låses också in i finkan.

In i hand-
lingen träder också den myst-
iska Ella Swenson (Olivia Wilde), som verkar veta en massa om Jake - och om vad det är för märkliga saker som är i görningen. För nog blir det märkligt. Plötsligt attackerar rymdskepp och det blir full kalabalik. Flera stadsbor fångas upp med rymdlassos och förs bort. Jake upptäcker att hans armband även funkar som rymdpicka och funkar utmärkt om man vill panga aliens.
Jake och de snälla killarna måste slå sig ihop med Woodrow och de inte så snälla killarna, för att senare även sluta upp med apacher för att kunna spåra upp och oskadliggöra utomjordingarna. Således borde filmen heta COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & A DOG. Hade jag gjort filmen, hade den hetat COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & DINOSAURS & NINJAS & A DOG.

Ärligt talat: det är lite synd att utomjordingarna dyker upp. Så länge det här är en vanlig western utan övernaturliga inslag, är filmen riktigt bra. Daniel Craig har bara ett enda, stenhårt ansiktuttryck (och utstående öron) och pratar knappt alls. Hm, han säger så lite att jag inte hörde om han försöker prata med amerikansk accent eller ej. Det är riktigt trevligt att återse favoriter som Clancy Brown och Keith Carradine.
... Och så har vi Olivia Wilde från TRON: LEGACY. Hon är inte ful, så att säga. Tvärtom, hon är ett kalaskex. Och påminner lite om Olivia Hussey, fast i tuffare upplaga. Hon borde ha varit med och svingat svärd i CONAN - THE BARBARIAN.
Men jakten på utomjordingarna och striderna med dessa blir för seg, utdragen och ointressant i denna alldeles för långa film. En massa laserstrålar och explosioner, och Predatorliknande monsteraliens. Jag tröttnade.
Jag hade mycket hellre sett en film om Daniel Craig som mystisk, hårdför gunfighter, som måste bekämpa den girige Harrison Ford och dennes psykopatiske son. Under filmens öppningsscener insåg jag hur mycket jag älskar westerngenren och hur kul det är att se sådant här på stor duk.
Jag vacklar lite med betyget, och det här under får väl anses som tveksamt och svagt.

 (Biopremiär 26/8)

Kåbåjsare å rymdgubbar

Här är första trailern till COWBOYS & ALIENS:

DVD: Evil Underground

DVD: EVIL UNDERGROUND (Scanbox/Paramount)

Det här var ju ett märkligt sammanträffande. De senaste veckorna har westernskräckfilmen THE BURROWERS nämnts här i TOPPRAFFEL!, bland annat av mina läsare. Och de senaste månaderna har Fangoria och Rue Morgue haft stora reportage om filmen. Självklart ville jag se denna omtalade, kritikerrosade film.
...Och så visar det sig att den alldeles nyligen släppts på DVD i Sverige. Omdöpt till EVIL UNDERGROUND! Nej, det här är ingen film om ondska i Londons tunnelbana. Jag begriper inte varför den döpts om. Nu lär alla som letar efter THE BURROWERS få svårare att hitta den - för vem förväntar sig att den ska heta något helt annat?
I vilket fall: i vad som inte helt osökt för tankarna till John Fords mäster-
verk FÖRFÖLJAREN, återvänder Fergus Coffey (bra namn!), en ung, giftaslysten nybyggare hem till gården, bara för att hitta familjen slaktad och fästmön försvunnen. Av allt att döma är hon kidnappad av indianer. Tillsammans med ett par kumpaner ger sig Fergus ut för att leta, och ett tag assisteras de av armén. Dock konstaterar de att officeren som tar kommando över sökandet är en galen, rasistisk sadist, som inte drar sig för att tortera fångade indianer eller skrattande skjuta ihjäl dem. Han ser förresten ut som Henrik Schyffert med hockeyfrilla och mustasch. Så, Fergus och hans partners - en av dem spelas av Clancy Brown - ger sig av på egen hand.
De indianer de lyckas förhöra, svamlar hela tiden om något de kallar "The Burrow-
ers". De hårdföra männen tar för givet att det handlar om en för dem okänd indianstam, men där skiter de sig allt på tummen! The Burrowers är nämligen ett slags varelser som likt Tremors håller till under marken, och med ett par års mellanrum kommer de upp till ytan för att jaga. Men de är inte onda, vilket den "svenska" filmtiteln låter påskina. De här varelserna levde av bufflar - men så anlände européerna och decimerade antalet bufflar till nästan ingenting. Således fick dessa underjordiska djur se sig om efter ett annat byte, och valet föll på människan.
The Burrowers har ett avancerat sätt att jaga: de dyker upp och snittar sitt offer, som förgiftas och faller i dvala som en levande död. Varelserna begraver sina offer levande, för att senare - när inälvorna ruttnat och blivit mjuka och härliga - återvända och äta upp dem. I en scen hittar Fergus och hans män en nergrävd flicka de antar är död, men så är alltså inte fallet. Och kort därpå anfaller The Burrowers...
Härom-
veckan klagade jag på att APPALO-
OSA förpassats direkt till DVD i Sverige, vilket är en skandal och troligen beror på att det är en western. Lionsgate-produktionen EVIL UNDERGROUND biovisades inte ens i USA. Den gick ett varv på några festivaler, och dumpades sedan direkt på DVD. Vilket är väldigt synd. Inte bara för att det här är en film som verkligen ser ut som en bioproduktion med stiligt CinemaScope-foto, utan för att det är en excellent film. Det här är riktigt bra. Genren är skräckwestern, men betoningen bör ligga på western. Visst, det förekommer monster och blod, men främst är detta en hårdför och välgjord western. Regissören och manusförfattaren JT Petty har gjort grundlig research och kommit fram till att verklighetens vilda västern var en vidrig plats befolkad av vidriga människor. Fast fullt så vidrigt som han målar upp det i intervjuer, är det inte riktigt i filmen.
I vilket fall ska du förstås genast hyra eller köpa EVIL UNDERGROUND. Det finns även en del kul bonusmaterial på skivan.