Visar inlägg med etikett Claes Reimerthi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Claes Reimerthi. Visa alla inlägg

tisdag 18 december 2018

Serier: Fantomen 2018

FANTOMEN 2018
Bokförlaget Semic
Länge innehöll Fantomens julalbum amerikanska söndagsäventyr som "blivit över" - serier som inte passade in i den vanliga tidningen, serier som var för konstiga eller för dåliga. Innan dess återfanns söndagsäventyr som var helt okej och som även publicerats i tideningen, eller som skulle komma att publiceras där. Vid ett par tillfällen hände det även att man körde usla italienska Fantomenäventyr, eller amerikanska serietidningsserier, i julalbumen. Som barn uppskattade jag att julalbumen på 1970-talet var i färg - när jag som vuxen bläddrar i dem inser jag att färgläggningen var rätt usel.
Sedan ett decennium eller två repriserar man Semics och Egmonts egenproducerade Fantomenäventyr i julalbumen, istället för undermåliga, amerikanska söndagsserier. Således kan albumen vara rätt trevliga - i synnerhet om man inte tidigare läst historierna. Visst hade jag helst sett att julalbumen innehöll helt nya historier, men det är förstås en ekonomisk omöjlighet.
Trevligast blir julalbumen om de innehåller två äventyr som hänger ihop till en lång, sammanhängande historia - så att det blir som ett "riktigt" seriealbum. Så är fallet i år. 2018 års julalbum bjuder på "Kistan från Bombay" och "Shamurs öga", tidigare publicerade i Fantomen 21 & 22/1985, Jag har dessa två tidningar, men jag vet inte om jag faktiskt läst dem - jag har en tendens att köpa drivor av gamla Fantomentidningar, som jag sedan inte hinner-, eller glömmer bort att läsa.
Claes Reimerthi (som 1985 kallade sig Michael Tierres) står för manus, medan Jaime Vallvé tecknat. Claes var verkligen i sitt esse när han skrev den här; här fick han jobba med ett mordmysterium i 1800-talets London, något jag vet att Claes älskar. En enorm diamant har stulits i Bombay, den smugglas ombord på ett fartyg, mystiska indier tar sig ombord, och en man hittas ihjälstucken i en hytt låst från insidan. Det slutna rummets gåta. Ett klassiskt deckarupplägg. Storyn är kanske inget utöver det vanliga, men det är ett bra och trevligt äventyr.
Jaime Vallvé.
1985 hade Jaime Vallvé chanserat en hel del. Han var fortfarande en utmärkt bildberättare, men teckningarna blev allt grövre och klumpigare - han var långtifrån så bra som han var under 70-talets första hälft. Serien publicerades ursprungligen i svartvitt. Vallvés klassiska 70-talsäventyr funkade som bäst i svartvitt, med sina tunga skuggor. Serierna i detta julalbum är färglagda - och jag vill faktiskt hävda att det blev lite bättre i färg. Vallvés nu enkla bilder med få detaljer har getts en ny dimension av färgläggaren, helhetsintrycket är att det ser mindre klumpigt ut.
En fördel med att Fantomenserien oftast har åtta rutor per sida, är att det ser alldeles utmärkt ut i det större albumformatet - det närmar sig fransk-belgiska albumserier. Synd bara att julalbumet är tryckt på tunt, sladdrigt papper.
Som vanligt återtrycks ett gammalt julalbum som bonus. Dessa publiceras i kronologisk ordning, och årets faksimil är av 1968 års julalbum, med årtalet 1969 angivet på omslaget. Fortsätter man med dessa bonusalbum är man snart framme vid de album jag fick när jag var barn ...
1968 års julalbum är bara flängt. Det heter "Det magiska bergets hemighet" och består egentligen av två olika äventyr, vilka har redigerats ihop till en serie.
Först får vi "The  Secret of Magic Mountain", ett amerikanskt serietidningsäventyr från 1967, författat av Bill Harris och tecknat av Bill Lignante. Det här är jättekonstigt. Jag fick läsa de två första sidorna flera gånger för att förstå vad som sker. Jag förstår fortfarande ingenting. Och så fortsätter det. Till på köpet har serien redigerats om för julalbumet, så att den ska likna de vanliga dags- och söndagsserierna.
Bill Lignante.
Efter femton sidor övergår detta äventyr i "Mystery of Wamba Falls Inn", ett söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry från 1965, vilket publicerats flera gånger som "Hotell Wambafallet". Denna historia har förstås inget med serien av Harris och Lignante att göra. Söndagsserien är bättre än den amerikanska serietidningsserien, men den kan inte mäta sig med Team Fantomens svenskproducerade äventyr.  

onsdag 28 februari 2018

Serier: 91:an presentbok 8: Skånska kriget

91:AN PRESENTBOK 8: SKÅNSKA KRIGET
av Claes Reimerthi och Gert Lozell
Egmont Publishing

Nu ska jag göra något jag egentligen försöker undvika i den mån det går. Jag ska skriva om en seriebok innehållande en serie jag själv jobbar med; nämligen 91:an - och som är skriven och tecknad av två vänner till mig. Det är inte alltid det lättaste. Vad ska Claes och Gert säga om jag inte tycker om det här? Vad ska mina läsare tycka om jag helt okritiskt hyllar boken?

Eftersom det här handlar om en komisk äventyrsserie; av någon märklig anledning en sällsynt genre i Sverige, väljer jag att skriva om boken ändå. Dessutom har jag haft den liggande ett bra tag nu, så det är på tiden att jag får ur mig något om den.

91:an; serietidningen, är en tidning jag bara läst regelbundet under det perioder jag jobbat åt den och därmed fått den hemskickad. Större delen av 1990-talet, början av 2000-talet, och från och med 2015, då jag gjorde comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse. "Skånska kriget" gick som följetong i åtta nummer under 2014, vilket innebär att jag inte läst serien tidigare.

... Och jag har heller inte läst "30-åriga kriget" av samma upphovsmän och som kom ut i bokform 2011. Det var det första försöket att göra historiska serier med 91:an. Någon skrev någonstans att 91:ans äventyr under 30-åriga kriget är bättre "Skånska kriget", men det låter jag vara osagt.

I detta äventyr får vi se Klackamos välbekanta persongalleri i deras tidigare inkarnationer. Året är 1678 och Sverige ligger i krig med Danmark. Karl XI tänker låta överste Gyllenskalp smuggla en kista med krigskassan genom Göinges skogar. Med sig har Gyllenskalp bara en handfull män och krigskassan, innehållande soldaternas löner, är lovligt byte.
Mor Truxa botar ryggskott.
Den slemme överste Klaage har lierat sig med danskarna och är ute efter skatten - men det är även Toftaligan, som i denna serie stöpts om till ett gäng tjuvaktiga snapphanar.

91:an och 87:an, då? I "Skånska kriget" heter de Mandel och Lasse, och har deserterat från den svenska armén. Just det här att de är desertörer tycker jag är lite märkligt - deras nutida inkarnationer tar ju bondpermis för jämnan, men vad jag vet har de aldrig deserterat.

Det dröjer ett bra tag innan Mandel och Lasse gör entré i äventyret - och efter deras introduktion medverkar de faktiskt inte speciellt mycket. Faktum är att den som figurerar mest och nästan blir seriens huvudperson, är 97:ans ohängda morsa; hon som i de vanliga serierna heter Bottina Axelsson. I "Skånska kriget" har hon blivit mor Truxa; en så kallad "klok gumma", det vill säga hon tjänar pengar på att hitta på exceptionellt dumma botemedel mot diverse krämpor. Truxa är en rolig figur och seriens största behållning.
Gert Lozell är en stor Spiroufantast - men i denna drömsekvens är det Tintin som spökar.
Idén bakom äventyret är utmärkt och skulle funka lika bra i en "seriös", allvarlig äventyrsserie. Jag tänkte lite på Blueberry när jag läste den här boken - liksom i många album med Blueberry handlar det om en skattjakt, vilken involverar gestalter som lurar och bedrar varandra.

Som komisk äventyrsserie funkar "Skånska kriget" bra. Möjligen känns historien ibland lite spretig, vilket jag gissar beror på att den ursprungligen gjordes som en följetong. Det måste hända roliga och spännande saker i varje avsnitt, och när avsnitten läses i en följd försvinner ibland handlingen bland alla upptåg.
Ännnu en Tintinreferens - antar jag.
Gert Lozell, som förra året belönades med Svenska Serieakademins Adamsonstatyett, briljerar som tecknare - i "Skånska kriget" bevisar han varför han fick priset och varför han är en av Sveriges skickligaste serietecknare. Dessutom utspelar delar av boken sig i Kristianstad, där Gert bor, så han har tyckt att det varit extra roligt att jobba med den här serien. Claes Reimerthi, som tilldelades Adamson redan 2001, är känd för sina gedigna äventyr i historisk miljö - han har sedan 1983 skrivit otaliga historiska Fantomenäventyr.

Lite smolk i glädjebägaren: någon på Egmont måste ha sovit på jobbet när den här boken sammanställdes. En seriesida saknas! Det är den sista sidan i det första avsnittet, och som skulle ha funnits på sidan 21. Om man inte vet om att sidan saknas är det inte helt säkert att man märker det - men avsnittet slutar lite konstigt.

Förutom serier innehåller den här boken en del skisser av Gert Lozell, en intervju med Gert och Claes, och en kort artikel om verklighetens skånska krig. Denna inbundna bok på knappt hundra sidor är förvånansvärt billig, den kostar bara några tior mer än en vanlig serietidning.     

fredag 8 december 2017

Serier: Fantomen 2017

FANTOMEN 2017
Bokförlaget Semic
Jag fortsätter att göra det ingen annan gör - nämligen recensera julalbum.
När jag var barn på 1970-talet fick jag Fantomens julalbum på julaftons morgon. Det var alltid spännande. Stort format, färg, och serier som inte tidigare publicerats i serietidningen (med undantag för 1978 års album med de två serierna om Hzz, varav del ett gick i tidningen 1975). Dessutom hade Fantomens julalbum en annan logga på omslaget, som jag tyckte var snyggare än den vanliga.
Numera är det förstås inte så spännande med julalbum - och sedan ett bra tag innehåller de flesta julalbumen bara repriser, så även Fantomens. Dock får man numera inte bara dagspresserier av Lee Falk och Sy Barry i albumen, man repriserar även Semics/Egmonts egenproducerade äventyr. Ibland kan det vara trevligt att se dessa i stort format och i färg.
2017 års julalbum inleds med "Piratfestivalen"; ett äventyr från 2008 av Claes Reimerthi och Kari Leppänen. Denna serie har jag inte tidigare läst, eftersom jag sällan köpte Fantomen åren kring 2008. Däremot har jag läst en eller ett par andra serier om piratfestivalen i Sanloi, eftersom det var en företeelse Lee Falk hittade på redan på Wilson McCoys tid.
Detta är ett ganska rakt, enkelt äventyr - och vad Claes Reimerthi skrivit känns nästan som ett Scooby Doo-äventyr. Kanske var det medvetet? En skurk klär ut sig till kapten Krok och pressar Sanlois handelskammmare på pengar. Misstankarna riktas mot en skum typ, men när Fred, förlåt, Fantomen demaskerar Krok på slutet, är det förstås någon annan. Zoinks! Äventyret är en bagatell, men småtrevligt.
Jag läste nyligen några av de allra första avsnitt Kari Leppänen tecknade, och insåg hur fantastiskt bra han var en gång i tiden - miljöer, farkoster, och användandet av rasterton imponerade. Efter ett par decennier blev Leppänens teckningar stelare, antagligen var han själv tröttare. "Piratfestivalen" ser lite tråkig och livlös ut. Dessutom har Leppänen problem med att rita ansikten. Det har han alltid haft, men här ser folk ibland rätt konstiga ut. I synnerhet när de ritas snett bakifrån; då ser de ut att vara helt ansiktslösa.
Albumets andra serie heter "Storstadsdjungel" och är ett dagspressäventyr av Falk & Barry från 1978. Jag prenumererade på Fantomen och minns hur frän jag tyckte den här serien var när den dök upp i den svenska tidningen 1979. Fantomen rensar upp i New York! Han nitar skurkar på löpande band! Och jag tyckte att äventyret var ovanligt bra tecknat.
Jag vet inte vem som assisterade Sy Barry på den här serien (kan det ha varit Rich Buckler?), men bitvis är det faktiskt bättre tecknat än serien brukade vara på den tiden. Lite hårdare linjer, lite fler skraveringar, lite tuffare helhetsintryck; estetiskt ligger serien lite närmare en del superhjälteserier jag läste på den tiden. Tyvärr har man i detta julalbum använt sig av samma version som trycktes i tidningen 1979, vilket innebär att några rutor ser för jävliga ut, med försvunna linjer, och det finns några stavfel i pratbubblorna som inte korrigerats.
Lee Falks manus är inte speciellt bra. Tvärtom, det är egentligen under all kritik - men jag förstår att jag tyckte att det var häftigt när jag var elva. En farlig massa rånare härjar i en park i New York. Fantomen gömmer sig i parken nattetid och spöar upp rånare. Natt efter natt. Och sedan finns inga rånare kvar. Slut.
Ett märkligt inslag i äventyret är en TV-sändning mitt i, där nyheterna rapporterar om den mystiske, maskerade vigilanten i parken, och några av de som räddats av Fantomen intervjuas. Då repriseras det vi redan läst över en och en halv sida. Lee Falk var kanske bortrest några dagar och bad Sy Barry dryga ut serien under tiden. Falk gjorde nämligen så ibland - reste bort och lät Barry hitta på något för att fylla ut utrymmet. När ett äventyr inleds med en ovanligt lång redogörelse för hur kapten Walkers son hamnade i Bengali och blev den förste Fantomen, beror det på att Lee Falk satt och drack cocktails någonstans, och inte levererat manus i tid.
I det här julalbumet står det förresten att "Storstadsdjungel" repriserades i Fantomentidningen 2008, men det var 2004 serien gick i repris.
Sist i julalbumet hittar  vi en faksimil på Fantomens julalbum 1967; "Djungelmysteriet" av Lee Falk och Wilson McCoy från 1951-52. Det läste jag inte - eftersom det inte är längesedan jag läste serien i en gammal seriepocket. Som nästan alltid var fallet med de serier McCoy tecknade, är historien dum och fånig. Den tekniska kvaltén är heller inget vidare, det är murrigt och en del linjer har försvunnit. Det här är ett äventyr främst för Fantomendiggare som är födda på 1930- och 40-talen.
-->

onsdag 26 oktober 2016

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic

När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.

Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.

Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).

Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!

Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.

Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.

Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.
Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.

Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...

torsdag 4 augusti 2016

Serier: Fantomen 16/2016

FANTOMEN 16/2016
Egmont Publishing
Fantomens 80-årsfirande fortsätter. Tidigare har vi fått ett par tjocka nummer med gamla, mer eller mindre klassiska, äventyr - som till exempel nummer 6-7/2016. I det nya numret; nummer 16, firar man jubileet på ett helt annat sätt.
I USA har man länge gjort så kalllade "What if-serier". Serier som utspelar sig i något slags alternativ verklighet, och i vilka man ändrar på premisserna i gamla väl inarbetade serier. Det är främst Marvel som ägnat sig åt detta, men det finns även exempel från DC - minns de märkliga serierna om Stålmannens och Läderlappens söner.
När du Egmont producerar en "What if-serie" visar det sig att det inte alls är en sådan serie - det är snarare en "it is". "Den tjugoandra Fantomen, del 1: Den tomma tronen" utspelar sig i framtiden. Ingen alternativ framtid. Serien skildrar vad som faktiskt kommer att hända i Fantomenserien. Redan nu!
Den 21:a Fantomens, det vill säga "vår" Fantomen, äventyr blev betydligt sämre när han gifte sig med Diana och skaffade barn. Förvisso har jag alltid tyckt bättre om de historiska äventyren med tidigare Fantomer, men det finns en hel del moderna äventyr som är riktigt bra. Dock är fru och barn ett hinder; framför allt Fantomens skapare Lee Falk ägnade sig alldeles för mycket åt familjeliv i träkojan. Mystiken var som bortblåst. Vem vill väl ha en actionhjälte som extraknäcker som Dagobert?
Det har länge spekulerats i vem av Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, som ska ta över som Fantomen när den 21:a kastar in handduken. Följetongen "Den tjugoandra Fantomen" ska avslöja hur det kommer att gå.
Det är min gode vän Claes Reimerthi; den meste Fantomenförfattaren efter Lee Falk, som har skrivit framtidsserien. När den börjar någon gång i den nära framtiden, har Fantomen varit försvunnen i åtta månader. Guran kallar till sig Kit och Heloise, som går på college i USA. Tvillingarna har inte pratat med varandra på just åtta månader, eftersom de blev ovänner på en maskerad, på vilken de båda klätt ut sig till Fantomen (lika märkligt som det låter) - och misslyckats med att haffa kidnappare som slog till på festen.
En av Bengalis stammar; Bawante, har ställt till med elände. Den ende som kan tala stammen tillrätta är Fantomen - och han är alltså försvunnen. Guran och gamle Moz tycker att Kit och Heloise ska rycka in som fantomer och klara biffen. Det tycker inte de buttra tvillingarna. Slut på del ett.
Fantomen är numera en tunn tidning med korta äventyr. För några år sedan gick tidningen ner från 68 sidor till 52, medan de 32-sidiga äventyren kortades till 22 sidor, vilket alldeles för ofta inte räcker till - äventyren har en tendens att bli rumphuggna.
"Den tomma tronen" slutar innan äventyret hunnit börja. Det framgår inte hur många delar det rör sig om, och avsnitten kommer enligt tidningens ledare att publiceras sporadiskt. Således får vi inte fortsättningen i nästa nummer, då är det åter den 21:a Fantomen som är på äventyr. Det står inte när fortsättningen följer.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det här tilltaget känns lite krystat. Som om man tvunget vill ha en kvinnlig Fantom utan någon egentlig orsak. "Det ligger i tiden!" som en del brukar säga. Antagligen är det mest ett försök att generera uppmärksamhet och fler läsare. I USA har förlagen de senaste åren hållit på och ändrat och stökat i gamla trotjänare. Superhjältarna byter kön och hudfärg. Det känns lite desperat. Varför inte bara skapa nya hjältar, istället för att ändra på gamla? Vem har bett om det? I Fantomens fall blir det lite konstigt, om det nu fortfarande finns djungelstammar som tror att det är en och samme man som inte kan dö. Här har Fantomen i hundratals år varit en muskulös karl som talar med en röst som isar blodet - och plötsligt är Fantomen en tös med, troligtvis, mycket ljusare röst.
Fast det är klart, när den 17:e Fantomens tvillingsyster Julie drog på sig dräkten några gånger, verkade folk inte märka någon skillnad. Åtminstone inte i de avsnitt med Julie jag läst.
Det är möjligt att följetongen "Du tjugoandra Fantomen" blir bra vad det lider, kanske har Claes verkligen fått till det - han är trots allt en av Sveriges främsta manusförfattare. Det är inte utan att jag är nyfiken på fortsättningen - när den nu kommer. Mest nyfiken är jag på att få veta vad som får Kit och Heloise att känna att de vill lämna bekvämligheterna och vännerna i Amerika, för att tillbringa resten av sina liv i en omöblerad grotta i Afrika.
Den här serien är tecknad av amerikanen Paul Ryan. Ryan avled en knapp vecka efter att han levererat avsnittet - min nekrolog finns HÄR (Efter att jag skrivit den framgick det i nekrologer i amerikanska lokaltidningar att Ryan var aktiv i NRA och reaktionär). Paul Ryan tecknade snyggt, om än aningen stelt. Kit och Heloise ska vara i 20-årsåldern, men ser ut som två medelålders Rotarymedlemmar. Varför klär de sig så där? Och varför är de blonda, när föräldrarna är svarthåriga? Kit ser ut precis som sin far när han fått på sig den svårtecknade Fantomendräkten. Heloise ser mer ut som en cosplayvariant. Det är svårt att bära upp denna märkliga dräkt om man inte har rejäl haka och den klassiska Fantomennäsan.
Resten av tidningen upptas av del ett av ett äventyr med Kriss från Valnor; ett franskt seriealbum. Den serien har jag inte läst, men den är rätt snyggt tecknad och färglagd.
Pluspoäng för att Fantomen numera ofta har väldigt snygga omslag av Henrik Sahlström. Om jag förstått det rätt har man den sista tiden lyckats vända den nedgående trenden och börjat sälja fler exemplar - men det är inget jag kan ta gift på. Och 44:90 är rätt dyrt för en så här tunn tidning; det är inget en unge kan spontanköpa. Knappt ens en vuxen.


-->