Visar inlägg med etikett Claes Malmberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Claes Malmberg. Visa alla inlägg

fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

tisdag 13 augusti 2013

Bio: Hur många kramar finns det i världen

Foton: Alexandra Aristarhova & Victor Sanchez © 2013 Sonet Film AB
 
Av någon anledning blev HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? en relativt stor publiksuccé när den kom 2011. Jag har svårt att förstå varför, det är en dålig, illa skriven och tråkigt gjord film. Men folk har en tendens att blanda ihop "behjärtansvärt" med "bra". Och eftersom den förra filmen om de utvecklingsstörda artisterna blev en framgång, måste det göras en uppföljare. Den har vi här. Och jag kan nästan ta gift på att den här filmen kommer att floppa. HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN (utan frågetecken) är nämligen en helt annan typ av film, på flera sätt, än lingonfilmen.

Ignorant som jag är hade jag ingen aning om att Hudik är Hudiksvall. Ja, herregud, jag visste inte ens var Hudiksvall ligger, så jag fick kolla på en karta. Här bor showgruppen Glada Hudik, som består av en handfull funktionshindrade personer. Fast i den här filmen är de inte mycket till showgrupp. De gör nämligen inte mycket annat än att häcka i ett pittoreskt hus vid en pittoresk sjö. De fikar. De sitter och stirrar. De promenerar med händerna i byxfickorna.
Claes Malmberg är tillbaka från förra filmen som Peter. Hans dotter, som har Downs syndrom, är i Spanien med sin mor och dennas nya man, vilket Peter inte gillar. Dessutom har Peter hamnat på sjukhus med hjärtproblem. Av någon anledning vill Peters dotters utvecklingsstörda vänner göra en dokumentärfilm som ska läggas ut på Youtube. I denna ska de prata om sin verklighet - de vill krossa folks fördomar om utvecklingsstörda. Peter tycker att detta är en strålande idé. Han ringer upp sin gamle skolkamrat Max (Per Morberg), som han inte träffat på trettio år. Max är numera framgångsrik med olycklig och nersupen reklamfilmare i New York. Max kan ju göra filmen! Av någon anledning pratar Peter göteborgska trots att han säger att han bor kvar i Hudiksvall, där han alltså ska vara uppvuxen. Och Max pratar stockholmska. Glada Hudik-gänget pratar som sig bör hälsingska. Heter det så? Hälsingska? Hälsingedialekt?

Den deprimerade Max håller på att ta livet av sig precis när Peter ringer. Men Max tycker att det låter vettigt att åka hem till Sverige och rycka upp sig. Dock har inte Peter berättat att dotterns kompisar är utvecklingsstörda. Max gillat inte utvecklingsstörda. Max och Peter bråkar. Max super konstant. Han har massor av spritflaskor på sitt rum. Hade han dessa med sig från New York? Eller springer han till bolaget varje dag och bunkrar?

Max filmar intervjuer med de boende i huset vid sjön. Här berättar skådespelarna om sina egna erfarenheter ur verkliga livet. Max ändrar åsikt om utvecklingsstörda.
Killen till vänster är traktens värsta mobbare.
För att det ska bli något slags intrig i den här storyn återkommer Vanna Rosenberg som Hanna, som är något slags föreståndare. Peter är jätteförälskad i Hanna, vilket han inte vågat erkänna. Max blir också förtjust i Hanna. Och när Hanna visar känslor för Max är det tänkt att det ska bli ett gripande triangeldrama.

Det blir det inte.

HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN är regisserad av Lena Koppel, som även gjorde den förra filmen. Men lingonfilmen är en filmhistorisk milstolpe jämfört med det här! Alla inblandade i den här filmen borde skämmas. Nej, jag överdriver inte - de ska skämmas! Den här filmen är ett hån! Den förolämpar inte bara biopubliken - framförallt förolämpar den funktionshindrade och då i synnerhet de som medverkar i filmen.

Filmen har för avsikt att krossa fördomar. Men - varför i helvete används då medlemmarna i Glada Hudik som något slags rekvisita? De skulle lika gärna kunna vara anonyma husdjur eller möbler i Koppels film. De tillför inte handlingen någonting alls. Istället koncentrerar man sig på "det romantiska triangeldramat"; det vill säga filmhistoriens tunnaste kärlekshistoria. Det är skamligt! Det ser ut som skolteater, manuset verkar skrivet av barn. Här finns ingen kemi eller någonting alls mellan Rosenberg, Morberg och Malmberg. Det är bara dumt, dumt och - just det - dumt.

Per Morberg verkar vara full på riktigt genom hela filmen. Det skulle inte förvåna mig om han verkligen var det. Hur skulle han annars stå ut? Hans rollfigur Max är bara osympatisk och äcklig.
Alltschå ... Kolla! Om ja kikar in i den här schå ser ja er likschom inne i den här mackapären! Schka ni ha er en schtänkare?
Flera scener är skitkonstiga. Ett gäng medelålders män gillar att mobba de utvecklingsstörda. Bland annat åker det båt fram till huset och kastar smällare på dem! Och det är alltså medelålders killar som gör detta! Nej, jag skojar inte. På husets tomt står en gammal kanon, och i en besynnerlig scen super Peter och Max till det och går ut mitt i natten och avfyrar ett kanonskott så att grannarna blir arga. Oj, så tokigt!

Vid ett par tillfällen brister folk ut i sång. Det låter som sådana där lama, religiösa sånger frikyrkliga typer gillar att sjunga. Huset de bor i är fullt av uppstoppade djur.

HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN är en skamlig produktion, det är en enda stor, tråkig, humorbefriad, idiotisk förolämpning från början till slut. Även de som gillade lingonfilmen kommer att såga den här skiten!







(Biopremiär 16/8)

torsdag 10 mars 2011

Bio: Hur många lingon finns det i världen?



Foton copyright (c) SF


Veckans andra svenska premiär, dokumentären JAG ÄR MIN EGEN DOLLY PARTON, har jag inte sett, men väl nästa veckas svenska långfilm. Nämligen den här, som jag av misstag råkade recensera redan nu.

I huvudrollerna ser vi "Succégänget från Glada Hudik". Innan jag såg filmen hade jag ingen aning om vad Glada Hudik är - jag visste inte ens att Hudik står för Hudiksvall. Och för att vara riktigt ärlig vet jag inte var Hudiksvall ligger. Tydligen i närheten av Gävle, som också förekommer i den här filmen. Det enda jag vet om Gävle, är att DiLeva kommer därifrån. Men fråga mig inte var det ligger.

Efter att ha sett trailern till Lena Koppels HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? ett antal gånger, var jag förstås på det klara med att det handlar om utvecklingsstörda. Och av trailern att döma, var filmen ingenting att se fram emot. Tvärtom, den gav intryck av att vara ganska anskrämlig.

Efter att ha sett filmen får jag väl säga att, nej, den är väl inte anskrämlig - men den lider av oerhört många problem.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? har hur många samproducenter som helst, allt from Filminstitutet och EU:s Mediaprogram, till Ericsson och ICA (!). Kanske för att det här har bedömts som ett behjärtansvärt projekt?

Men det handlar om ett A till Ö-manus, det här skulle kunna vara en TV-movie of the Week i Amerika. Eller ett rörande reportage i valfri veckotidning.

Sverrir Gudnason (ung polis i Wallanderfilmerna) spelar Alex, en misslyckad skådis som aldrig har jobb och aldrig tjänar pengar. Han är en slarver utan like. Sedan fyra år tillbaka bor han ihop med Lisa (Cecilia Forss) och de har en liten dotter tillsammans, men nu tröttnar hon och slänger ut honom - om jag förstått saken rätt utspelar sig detta i Gävle.

Alex åker upp till Hudiksvall för att flytta in hos sin brorsa. I Hudiksvall uppsöker han Arbetsförmedlingen och blir erbjuden jobb som skötare på en dagscentral för utvecklingsstörda. Han tar jobbet, som blir extra bra då det ingår en lägenhet.

Alex presenteras för den strikta Hanna (Vanna Rosenberg), och varje morgon kör de iväg med sex stycken utvecklingsskadade personer till en gård på vischan, där de sågar och paketerar ved - samt tränar på att knyta skor, vilket de gjort i åtta år. Alex tycker att denna verksamhet är bedrövlig, men Hanna hävdar att detta är det bästa för gänget.

Men så upptäcker Alex att de här sex genast börjar sjunga och dansa så fort de hör dansbandsmusik, och då får han en idé: de ska ställa upp och tolka Oskar Linnros i en talangjakt på TV som leds av Dogge Doggelito. Men Alex motarbetas av det här gängets föräldrar, som vägrar inse att deras barn är vuxna med egna viljor och drömmar. I synnerhet Claes Malmberg blir rasande. Man kan väl inte låta utvecklingsstörda uppträda! tycker han.

Det blir lite fnurror på tråden innan det är dags för den allt annat än oväntade upplösningen.

Jag förstår inte riktigt varför så många i den här filmen motsätter sig att de utvecklingsstörda vill sjunga och uppträda. Det vet väl alla att utvecklingsstörda älskar att spela tamburin och skaka loss, i synnerhet till dansbandsmusik (oj, vad jag är fördomsfull!). Det är ju dessutom betydligt mindre farligt än att låta dem såga ved.

I eftertexterna står det att Glada Hudiks Teater startade 1996, mot alla odds. Men det finns ju betydligt fler och äldre grupper av det här slaget. I Landskrona har vi Cabarémix som väl funnits längre än '96, och jag kommer ihåg att det ibland dök upp utvecklingsstörda rockband i barnprogram när jag växte upp. De spelade alltid tamburin och maraccas. Hette inte ett gäng Häggarna?

Jag personligen kan väl inte påstå att jag njuter av att titta på den här typen av underhållning. Det pratas alltid om "succégrupp", men jag får alltid en känsla av att det är anhöriga, vänner och väldigt godhjärtade människor som utgör publiken och tycker att "Oh, vad duktiga de är!" och "Tänk att de vågar!" och "Nämen åh, vad roligt de verkar ha!". Även om det oftast låter för jävligt.

HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? bjuder inte på några som helst överraskningar - och inte på så mycket annat heller. Det är en standardhistoria där alla klyschor betas av. Speciellt roligt blir det aldrig, även om jag gissar att en del scener ska vara humoristiska. Det blir inte särdeles dramatiskt. Fast å andra sidan är filmen inte heller jätetråkig. Den känns mest poänglös. De handikappade får visa att de faktiskt kan, oduglingen Alex får visa att han faktiskt han han med, Hanna får visa att hon inte är så kallhjärtad, och de argsinta föräldrarna inser det ena och det andra.

Filmen är hyfsat kompetent gjord, men lider av total brist på egen stil, den är skjuten rätt upp och ner utan extravaganser. Det är TV-foto. Att man slängt in några riktiga skådisar hjälper till. Och det faktum att Cecilia Forss medverkar i ett par scener gör mig extra välvilligt inställd. Som jag skrev i min recension av I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR: den tjejen bränner hål på duken. Hon har en utstrålning av sällan skådat slag. Hon har inte mycket att göra i just den här filmen, men lyckas ändå lyfta helhetsintrycket.

De utvecklingsstörda skådespelarna gestaltar rollfigurer, men jag trodde att de föreställde sig själva. Och allvarligt talat - jag kan inte avgöra om de är bra eller ej. Ett par av dem borde dessutom ha textats, men det hade säkert upplevts som diskriminerande.

Nå, men vem ska se den här filmen, är det tänkt? Hur fan ska jag veta det?

Just det, jag glömde nämna att i juryn på den där talangjakten på TV sitter Elisabeth Höglund och, av alla människor, Tomas Brolin!

Notera att jag lyckats skriva hela den här texten utan att använda ordet "knastar", vilket jag fruktade att jag skulle göra. 




(Biopremiär 18/3)

lördag 6 november 2010

Bio: Äpplet och masken

Foton copyright (c) Folkets Bio
Just nu pågår seriefestivalen AltCom i Malmö, och den här helgen är det filmhelg på Panora - det visas en rad animerade filmer. I morgon söndag visar de dansken Anders Morgenthalers långfilm PRINCESS, som jag faktiskt inte har sett, jag lyckades missa alla festival- och pressvisningar. Filmen vann Guldmélièsen för bästa europeiska fantasyfilm för några år sedan, men alla jag pratat med som sett den tycker att den är skitdålig. Nå, jag tänkte försöka se den i morgon.
Av en ren händelse gick Morgenthalers senaste film upp på bio i Malmö idag. Den dansk-svenska ÄPPLET OCH MASKEN har tidigare visats i Lund och den pressvisades inte här i Malmö, så jag har precis varit och sett den på en matinéföreställning.
Anders Morgenthaler och hans medförfattare har antagligen knarkat ordentligt innan de skrev den här filmen. Eller åtminstone supit till det rejält.
Den här animerade familjefilmen handlar om ett äpple som heter Torben (Fares Fares). Torben hänger i ett träd och tycker att han är skitsnygg, men så visar det sig att det gått mask i honom - ur ett hål tittar Silvia (Pia Johansson) ut. Katastrof. Torben trillar ner på marken. Där träffar han Newton (Claes Malmberg), ett äpple som ser ut som ett päron, och snart dyker även Bo (Svante Thuresson) upp. Bo är ett körsbär som gillar att sjunga.
De beger sig iväg för att hítta maskdoktorn som kan operera bort Silvia, någonting Silvia förstås inte är vidare positivt inställd till. På vägen råkar de ut för allehanda äventyr och faror. Till exempel blir de attackerade av arga potatisar, anförda av Magnus Härenstam.
ÄPPLET OCH MASKEN är en osannolikt konstig film. Den är simpelt animerad med simpelt designade figurer. Frukter och grönsaker - jamen, kom igen... Det lät säkert coolt på papperet, men i realiteten är det vansinnigt att göra fruktfilm. Filmens humor består i att alla skriker åt varandra precis hela tiden. Skrik, skrik, skrik. För att få gaphalsarna att tystna, skriker andra "Håll tyst!", "Håll klaffen!" och "Håll käft!". Ett vanligt förekommande ord är "skit", men även "arsle" används några gånger - och till och med ett "jävlar" tyckte jag mig höra. Absolut ingenting är roligt, det här är bara bisarrt dåligt och makalöst tråkigt. Jag gillar förstås Svante Thuresson, men hans sånger är inget vidare och kan inte rädda den här filmen. Lustigt sammanträffande: PSALM 21-regissören Fredrik Hiller gör en av rösterna. Josef Fares står för regin av de svenska rösterna.
Vi var inte speciellt många i salongen. Sex-sju små barn och deras föräldrar. På min rad satt en kille med en dotter i femårsåldern. Under filmens första halva sprang hon mest omkring i bänkraden och testade sittplatser, eller tjatade om att få mer godis, hon gjorde allt utom att titta på filmen, som inte intresserade henne. Under filmens andra halva låg hon och sov i farsans knä.
Det gjorde hon rätt i.
Nu ska jag snart bort till Filmstaden igen för att se FAIR GAME, ännu en film som inte pressvisades.






(Malmöpremiär 6/11)