Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories

Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...

... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.

När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.

Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.

YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.

Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.

Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.

Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.

Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.

Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.

Det tyckte jag var roligt!

... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.

För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.

(Biopremiär 19/10)
 

Bio: Asterix - Gudarnas hemvist

Bilder copyright © 2014 les Éditions Albert René / Goscinny Uderzo © 2014, M6 Studio, Belvision, M6 Films et SNC. All Rights Reserved.

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den förra Asterixfilmen; ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, var inget vidare. Tvärtom - den var riktigt dålig. Det var ännu en av spelfilmerna med skådespelare i rollerna. Nu får så en ny film premiär, den här gången en animerad historia. 2006 kom den animerade ASTERIX OCH VIKINGARNA; en film jag inte recenserade, men jag minns den som hyfsad. Då handlade det om en traditionell tecknad film. Den här gången är filmen datoranimerad och i 3D.

För regin står Louis Clichy och Alexandre Astier, och filmen bygger på albumet med samma namn från 1971 (svensk utgåva 1975). Jag läste förstås albumet en gång i tiden, men minns ingenting av det. Julius Caesar har tröttnat på gallerna och ska försöka sig på en ny taktik för att bli av med byn. Om gallernas by blir ett med Rom, tvingas gallerna att assimilera sig till romarna och deras kultur. Därför anlitar Caesar en liten ettrig arkitekt som ska bygga staden Gudarnas hemvist alldeles intill byn.

Asterix och Obelix upptäcker genast att romare börjar fälla träd i närheten av byn, och börjar genast att förhindra arbetet. När de ger slavarna som ska bygga staden trolldryck, så att de kan revoltera, slår planen tillbaka: romarna friger slavarna, men erbjuder dem arbete med lön, samt lägenheter i Gudarnas hemvist. Således smäller de trolldrycksstärkta slavarna upp ett par lyxkåkar på nolltid och rika familjer från Rom flyttar in i denna antika, franska motsvarighet till Västra hamnen i Malmö och liknande nybyggda stadsdelar.

ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST är en väldigt trevlig film - i synnerhet jämförd med de där påfrestande spelfilmerna. Animationen är lite plastig, vi pratar liksom inte Pixar här, men klart godkänd. Det är en rolig film, mycket av satiren fungerar fortfarande, antagligen än mer så i Frankrike - serien speglar ju Frankrike, fransmännen och deras mentalitet. Här finns många kul detaljer - i Gudarnas hemvist spelas alltid cocktailmusik, ett gladiatorspel avbryts för reklam, och under en jakt spelas oväntat The Swingle Singers på soundtracket.

En detalj som lyfter filmen är faktiskt den svenska dubbningen. Jag brukar i stort sett alltid klaga på de svenska rösterna i animerade filmer - de är opersonliga, slentrianmässiga och irriterande. Den här gången har man anlitat riktigt bra folk. Dubbningslegendaren Tomas "Tintin" Bolme står för Asterix' röst, Allan Svensson gör Obelix, medan Claes Månsson är Caesar. Vi hör även Björn Gedda, Kim Sulocki, Per Eggers med flera. Röster med liv och personlighet, och detta tillskänker figurerna mer själ och karaktär än den standardiserade TV3-dubbningen.

För övrigt är det fortfarande lika roligt när gallerna slår fiskar i skallen på varandra och när Obelix klappar till romare. Filmen innehåller otaliga scener med romare som singlar genom luften.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Pettson & Findus - Roligheter

Foton: Mathias Neumann © 2014 Tradewind Pictures, Senator Film München, Network Movie. All Rights Reserved.
Under större delen av 1990-talet var jag lärarvikarie på låg- och mellanstadiet, och en dag för ungefär tjugo år sedan blev jag instruerad att titta på en dokumentärfilm tillsammans med en lågstadieklass. Filmen handlade om Sven Nordqvist, mannen bakom Pettson & Findus. Jag hade aldrig läst några Pettsonböcker, men jag kände till figuren och i den här dokumentären gav Nordqvist ett synnerligen sympatiskt intryck. I synnerhet som han hävdade att den som influerat honom mest är Will Elder. Den lika legendariske som genialiske MAD-tecknaren, alltså. Och nog för att det finns mycket av Will Elders eyeball-kicks i Sven Nordqvists bilder.
Sedan dess har jag fortfarande inte läst några Pettsonböcker. Jag har heller inte set några av alla de TV-program och filmer som gjorts. Jag hade ingen aning om vad den här nya biofilmen var för något - och när jag slog mig ner på pressvisningen och filmen rullade igång lyfte jag på ögonbrynen när den visade sig vara tysk. "Pettersson und Findus - Kleiner Quälgeist, große Freundschaft" heter den här filmen, som regisserats av en som heter Ali Samadi Ahadi, och det är tydligen hans andra Pettsonfilm. Titelrollen inehas av Ulrich Noethen, och gamla fina Marianne Sägebrecht spelar en grannfru. Men alla pratar svenska - vilket innebär att munrörelserna inte stämmer det minsta och det ser allmänt befängt ut. Ungefär som när man tittar på tysk TV. Vilket kanske är passande. Claes Månsson, Allan Svensson, Ewa Roos och Vicki Benckert gör några av rösterna.

Filmen är baserad på fyra av Nordqvists böcker och handlar bland annat om hur Pettson fick katten Findus - och det hela är väldigt snällt. Man har byggt upp miljöerna så att det ser ut som i böckerna, figurerna ser ut som i böckerna, och katten Findus är datoranimerad. Det är förhållandevis välgjort och livfullt, men samtidigt plastigt på ett lite märkligt sätt. Findus fungerar inget vidare, han integreras inte i miljöerna på ett tillfredsställande sätt, utan ser mest ut som just en animerad katt som kopierats in i filmen. Fast det noterar kanske inte den unga målgruppen.
Jag känner att jag är alldeles för gammal för PETTSON & FINDUS - ROLIGHETER. Som ofta är fallet när jag ser på renodlad barnfilm blev mina ögonlock snabbt tyngre och tyngre. Det blev allt lite småtrist i längden. Men färgglatt. Ungarna lär inte klaga.

(Biopremiär 1/8)

-->

Kändisspotting och annan spotting

Som jag tidigare påpekat, brukar kändisspotting i Malmö inskränka sig till Ola Ström och Bengt Fahlström. Om man nu inte räknar hel- och halvkändisar som jag känner, och nä, dem räknar vi inte. Och Mikael Wiehe räknar vi inte alls.
Fast i och med att THE PRODUCERS spelas på Slagthuset, flanerar det en del känt folk på stan. Vilket känns udda och lite märkligt. Igår kom Claes Månsson spatserande i rask takt, av allt att döma på väg till krogen. Jag fick googla för att komma på vad han heter, annars hade jag skrivit Han Den Långe I Lorry.
...Och idag kom Magnus Härenstam långsamt strosande på Storgatan, språkande med en herre jag inte kände igen, kanske beroende på att jag inte riktig såg hans ansikte. Härenstam bar på en plastkasse från Elite Hotels och jag kan bara spekulera i vad som fanns i den. En Cup O' Noodles? Allas Veckotidning och ett äpple? Hans nazirekvisita?

Jag konstaterar att Malmö varit fullt av finnar och tyskar idag. Det tog ett tag innan jag fattade varför. Uppenbarligen är det folk som blivit strandsatta på grund av vulkanutbrottet. En ung tysk frågade mig om jag tyckte han skulle tillbringa natten i Malmö eller Köpenhamn. Och ärligt talat, vad skulle han göra i Malmö en söndagskväll och -natt? I Köpenhamn har han en chans att hitta ställen som är öppna. Här får vi nöja oss med kasinot, som stänger fyra, och McDonald's på Gustaf, som har öppet dygnet runt.

Apropå sistnämnda etablissemang, beskådade jag hur ett gäng ungdomar drösade ut från restaurangen på Triangeln. De var klädda i full punkregalia. Rättare sagt, jag vet inte vad det heter idag. Jag har aldrig fattat vad det där Emo är. Eller andra nymodigheter. Men tuppkam och nitar tycker jag är punk.
I vilket fall, de här ungdomarna hade gjort sitt bästa för att se farliga ut. Men så hörde jag två av dem prata med varandra - och de var spanska i truten båda två. Ha ha ha! Där föll allt! Fånigaste jag sett på länge...