Visar inlägg med etikett Ciarán Hinds. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ciarán Hinds. Visa alla inlägg

lördag 2 december 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Munich

MUNICH (Paramount)
Jag såg aldrig Steven Spielbergs MUNICH när den gick på bio 2005 - och jag såg den aldrig på DVD. Jag minns att jag faktiskt fick hem ett recensionsex av DVD:n, men av någon anledning blev det aldrig av att jag tittade på den. Jag vet inte varför, kanske verkade den tråkig. I vilket fall, nu är filmen aktuell på Blu-ray, så nu - tolv år senare - har jag sett den, och den visade sig vara rätt bra.
När filmen gick på bio hette den MÜNCHEN, men nu släpps den med gemensamt omslag för de nordiska länderna, vilket innebär att originaltiteln behållits. Filmen handlar om den israeliska grupp som anlitades för att leta upp- och döda den palestinier som antogs ligga bakom terrorattacken under OS i München 1972, då elva israeliska idrottsmän massakrerades. I en introduktion understryker Steven Spielberg att han inte vill försvara Israel och deras politik, filmen - som bygger på en bok - skildrar bara vad som hände.
Terror ska bekämpas med terror, och Golda Meir skickar ut mossadkillen Avner (Eric Bana), som tillsammans med sina handplockade män (Daniel Craig och Ciarán Hinds spelar två av dem) far runt i Europa, där de skjuter ihjäl- eller spränger diverse män. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Ibland är Avner lite tveksam till uppdraget, ibland har  han mardrömmar.
När jag såg filmen fick jag intrycket av att handlingen utspelas under några veckor. Men Avner och hans fru får en liten dotter i början, och mot slutet av filmen har ungen vuxit till sig. I en sluttext står det att den siste palestiniern dödades 1979.
MUNICH visade sig vara oväntat spännande. Själva uppdraget är lite moraliskt tveksamt - "hjältarna" spränger till exempel bostäder i städer och de avrättar obeväpnade. Men Spielberg vet hur man bygger upp spänning, och spänning uppstår till exempel när israelerna försöker undvika att spränga sönder en liten flicka, som oväntat återvänder till platsen där en bomb är gömd.
Tidsskildringen är utomordentlig, bitvis ser det här ut som en thriller från 1970-talet. Kanske beror detta delvis på att Spielberg ju faktiskt gjorde film på 70-talet, och att han inte är en yngre förmåga som imiterar en äldre stil.
Filmen har dock ett stort problem: den varar två timmar och 44 minuter, vilket är ungefär 44 minuter för länge. När MUNICH pågått i bortåt två timmar började jag tröttna, spänningen avtog och det började kännas utdraget.
Extramaterialet på den nya Blu-ray-utgåvan är inget speciellt. Det handlar om en handfull 13 minuter långa filmer där de inblandade berättar om produktionen, alla plockade från den gamla DVD:n. Det vore intressantare med längre dokumentärer omverkligheten bakom filmen.









onsdag 15 november 2017

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.
Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.
Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.
Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.


  




(Biopremiär 15/11)

måndag 31 augusti 2015

Bio: Hitman: Agent 47

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
2007 kom en film som heter HITMAN och som bygger på ett TV-spel jag aldrig spelat. Jag såg filmen på DVD och tyckte att den var fruktansvärt dålig - och jag minns verkligen ingenting av den.
Det är inte utan att jag förvånas över att man nu gjort ännu en HITMAN-film. Fanns det verkligen önskemål om detta? Vilka efterlyste den här? Varför går den upp på bio i Sverige?
Förra gången var det Timothy Olyphant som innehade titelrollen, nu är det Rupert Friend som gör den. Inte för att det märks. Rollen skulle kunna spelas av vem som helst med rakat huvud. Okej, nästan vem som helst. Fredrik Reinfeldt vore ett dåligt val, liksom Mark Levengood. Friend är den namnlöse mannen som går under beteckningen 47 - han är en genetiskt manipulerad hitman; framtagen i ett försök att skapa en armé med supersoldater. 47 är stark, superintelligent och snabb.
Ett ondskefullt företag är på jakt efter hemligheten med 47 för att kunna skapa en egen superarmé. 47, som till en början ger sken av att vara filmens bad guy, letar upp den unga Katia (Hannah Ware), som häckar i Berlin. Hon är dotter till forskaren Litvenko (Ciarán Hinds) som låg bakom framtagandet av 47. 47 och Katia försöker hitta Litvenko, och hela tiden har de den mystiske John Smith (Zachary Quinto) efter sig.
Polsk-tyske Aleksander Bach regidebuterar med den tysk-amerikanska HITMAN: AGENT 47. Bach är duktig på att iscensätta koreograferade eldstrider - men det är det enda. Det här är nämligen en mördande tråkig film - trots otaliga actionscener. Filmen utspelar sig i sterila miljöer; elegant, vitt, folktomt. Rollfigurerna är lika sterila de. Här finns absolut ingen att tycka om, att känna något för - Agent 47 har inga känslor och bara ett ansiktsuttryck. Katia är trist. De onda är trista de med. Handlingen är vissen, ooriginell och allt annat än engagerande. Filmen ser ut att kostat en hel del pengar, men det spelar ingen roll hur påkostat det här, hur explosiva actionscenerna är, när inramningen är så här stendöd.
Jag undrar verkligen varför flera karaktärsskådelare har tackat ja till att medverka i det här. Vi ser även Thomas Kretschmann och minsann om inte gamle, fine Jürgen Prochnow dyker upp i en väldigt liten roll i en scen. I USA är filmen försedd med åldersgränsen R, från 17 år, eftersom den innehåller flera svordomar och en del blodstänk - men det är inget som gör filmen bättre, eftersom filmen trots detta saknar nerv och känsla. Det här är, som jag skrev ovan, alldeles för sterilt. Agent 47 har utstrålning som en lök.
Återigen: varför går det här upp på bio?








(Biopremiär 28/8)

-->

fredag 15 juni 2012

DVD: Ghost Rider: Spirit of Vengeance

GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE (Nordisk Film)
Jag har för mig att jag såg ett par bilder på Marvelhjälten Ghost Rider när jag var barn och tyckte att han verkade hur tuff som helst. Senare; i början av 1980-talet, publicerades ett par avsnitt i den kortlivade tidningen Atlantic Special, där den brinnande motorcykelknutten kallades Spökryttaren. Jag tyckte nog mest att serien var förvirrad. Vad höll karln på med? Jag har gjort ett par försök att i vuxen ålder läsa moderna inkarnationer av Ghost Rider, men det har inte funkat. Det hela känns lite krystat. Figuren gör sig utmärkt som poster eller som dekoration på en skåpbil. Han är grafiskt sett intressant - men så mycket mer är det inte.
I slutet av 90-talet träffade jag några amerikanska killar i min ålder i Cannes. De kom från ett litet filmbolag och sa att ett av deras projekt var att filmatisera Ghost Rider. De sa att Johnny Depp klampat in på deras kontor i USA och sagt att han ville spela huvudrollen, eftersom han älskar serien. Jag visste inte om jag skulle tro på killarna. Folk hittar på en hel del för att imponera. På flyget hem läste jag i Variety att Depp var intresserad av rollen. Killarna hade inte ljugit.
När filmen väl kom 2006 var det Nicolas Cage som spelade Johnny Blaze; stuntföraren som säljer sin själ till Djävulen och då och då förvandlas till en hämnande demon med brinnande kranium. Filmen blev ingen större succé, själv såg jag den aldrig på bio och när jag väl klämde DVD:n kände jag ingen större entusiasm. Som sagt: det är lite krystat och lite för konstigt - och filmen var inget vidare; inte medryckande, inte tillräckligt cool.
Tydligen tyckte inte Nicolas Cage heller att GHOST RIDER blev speciellt bra, något han antytt i intervjuer. Därför ville han och producenterna få rätt på det hela i denna uppföljare, vilken Cage hävdar är ett slags reboot. I USA - och i Danmark, faktiskt - biovisades GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE i 3D. Här i Sverige dumpas den icke förvånande direkt på DVD och i 2D.
Kritiken utomlands har inte varit den snällaste, men jag förväntade mig ändå en kul och underhållande film; en film som skulle vara bättre än originalet.
Jag blev rätt förvånad när jag konstaterade att filmen faktiskt är sämre än den första filmen.
Vi befinner oss i "Östeuropa". Inget specifikt land, bara östra Europa. Vilket ju kan innebära vad som helst. Det innebär även att filmen ser lite billig ut, som en påkostad Steven Seagal-film. Jag läser att filmen är inspelad i Rumänien.
Det är action på en gång. En massa människor som inte introducerats far omkring och har sig och jag undrar vad det är som händer.
Jag fortsätter att undra vad det är som händer.
Violante Placido från THE AMERICAN är Nadya, som ser ut exakt som Izabella Scorupco. Hon har hamnat i knipa på grund av sin son Danny (Fergus Riordan), eftersom Djävulen vill ha tag på Danny. Av någon anledning. Ciarán Hinds spelar Djävulen, som traskar omkring som en vanlig man. Idris Elba är en motorcykelåkande fransk präst som ska skydda Danny. Onda MC-knuttar dyker upp lite då och då.
Och Spökryttaren? Jo, Johnny Blaze är en lidande man. Han vill bli kvitt förbannelsen. Han förvandlas till Ghost Rider och hamnar i bråket mellan Djävulen och Nadya. Fast man vet aldrig riktigt vilken sida Ghost Rider står på. Om han är god eller ond. Men om inget annat kan kan kissa eld, vilket vi får se ett par gånger. Sedan åker de till något slags kloster eller vad det är, och minsann om inte Christophe Lambert sitter där och häckar med sina munkar. Lambert är skallig och har en massa tecken i ansiktet. Han visar sig snart vara ond. Och Blaze har blivit kvitt sin förbannelse, så han kan inte bli Spökryttaren och rädda Danny och världen när Djävulen kommer. Hur ska det gå?
Jag satt flera gånger och tänkte "Vad är det jag tittar på?". Mot slutet började jag faktiskt även att säga det. Högt. "Vad är det jag tittar på?". Det händer en massa saker. Alla jagar alla. Det är action. Hjälten brinner. Han slår folk i huvudet med kedjor. Och det är inte det minsta engagerande.
Nicolas Cage spelar över på ett komiskt sätt i vissa scener. Sin vana trogen. Och av någon anledning går Ghost Rider som om han har skitit på sig.
GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE är regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, som gjorde CRANK-filmerna och GAMER. De skrev även manuset till megafloppen JONAH HEX. Jag får nog erkänna att jag tycker att JONAH HEX, alla brister till trots, är bättre än den här förvirrade spökryttarhistorien. Anthony Head från BUFFY medverkar en minut i början, innan han blir skjuten.
Det här ser ut och känns som en direkt-på-DVD-film. Hmm. När jag tänker efter: vore det inte coolt om  Marvel startar en D2DVD-etikett och producerar filmer som kanske inte funkat på bio, men som ändå har en tillräckligt stor fanbase för att det ska löna sig. Punisher-uppföljare, Werewolf by Night, Mästaren på karate och liknande. Jag hade sett dem.






torsdag 26 april 2012

Bio: The Woman in Black

Foton: Nick Wall. © 2011 Squid Distribution LLC, The British Film Institute. All Rights Reserved.

Då når den så svenska biografer till slut, den oerhört framgångsrika THE WOMAN IN BLACK - den mest inkomstbringande engelska filmen på bra länge. Jag har ingen aning om varför det dröjde så länge; det är flera månader sedan den gick upp i Danmark och i England har den nu hunnit släppas på DVD.

THE WOMAN IN BLACK. Det är en roman från 1983 av Susan Hill. Jag har inte läst den, men jag stod häromveckan och fingrade på den trevligt tunna lilla volymen, som nu kommit i olika nyutgåvor. 1989 blev boken pjäs - en pjäs som har spelats oavbrutet sedan dess. Samma år kom en TV-film - och den har jag sett. Denna TV-version är känd för att vara oväntat otäck, flera vänner till mig som såg den innan jag fick möjligheten, berättade om hur nackhåren reste sig - och om en specifik scen som kan få den mest härdade att hoppa till. För ett par år sedan skrev jag om TV-filmen, ni kan läsa texten HÄR. Och ja, Den Där Scenen fick även mig att hoppa till och sätta kaffet i vrångstrupen. Dock hade filmens manusförfattare, legendaren Nigel Kneale, tagit sig vissa friheter med bokens handling och slut, han döpte till och med om huvudpersonen från Arthur Kipps till Arthur Kidd.

Hur pass mycket denna nya bioversion skiljer sig från boken har jag förstås ingen aning om (jag måste ta och skaffa boken någon gång!). Den här gången handlar det om en stor film från anrika Hammer Films - och detta är det bästa de fått ur sig sedan återkomsten för några år sedan (Även svenska Film i Väst är inblandade på någon vänster). Mest uppmärksamhet har dock denna Hammerversion fått för att huvudrollen innehas av Daniel Radcliffe i sin första stora filmroll efter Harry Potter-filmerna.

Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps, som sörjer sin hustru som dog i barnsäng fyra år tidigare. En del har ansett att Radcliffe är alldeles för ung för rollen, men jag har inga problem med detta. Han är 22, ser lite äldre ut, och det känns inte otroligt att Kipps blev far vid 18 års ålder - vi pratar trots allt förra sekelskiftet här.

Den plågade Kipps har problem med ekonomin och sitt jobb, och för att få behålla det senare måste han gå igenom en massa kvarlämnade papper efter en nyligen avliden kvinna som bodde i The Eel Marsh House - en enorm kåk som ser ut precis som vi förväntar oss av dess namn. Kipps anländer till den närliggande byn och alla där är allt annat än gästvänliga. Han tvingas bo på en vind och ingen vill prata om huset. De vill att han ska åka hem igen. Kipps mutar en kusk att motvilligt köra till huset.
Genast börjar egendomliga saker att hända. Kipps hör ljud, dörrar slås igen, speldosor börjar spela, och när han tittar ut genom fönstret ser han en svartklädd kvinna stående vid gravstenarna i trädgården. En kvinna som snart även dyker upp inne i huset.

Inne i byn börjar barn plötsligt att dö på hemska sätt. Kipps umgås med den rike mr Daily (Ciarán Hinds), den enda vänliga människan i byn, och vars fru blivit galen efter att deras son drunknat under mystiska omständigheter. Snart konstaterar Kipps att det finns ett samband mellan kvinnan i svart och alla döda barn.

THE WOMAN IN BLACK, i regi av James Watkins som gjorde EDEN LAKE, har fått övervägande bra kritik utomlands. Ofta mycket bra kritik. Därför var mina förväntningar höga. Dessutom älskar jag spökfilmer. Men problemet med spökfilmer är att filmskaparna ofta misslyckas totalt - i synnerhet under de senaste decennierna. Bästa spökfilmen är förstås DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963), ett annat bra exempel är THE CHANGELING från 1980. Men numera verkar folk tro att det ska spöka och smälla och fläskas på med effekter precis hela tiden. Se bara på nyinspelningarna av just DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE och HUSET SOM GUD GLÖMDE (okej, i det senare fallet var originalet inget vidare det heller). Till detta kommer senare års Found Footage-spökfilmer, som PARANORMAL ACTIVITY-serien. Medvetet fult och primitivt, och vi tvingas sitta och vänta en timme innan det överhuvudtaget händer något.

Watkins film är en traditionell, gammaldags spökhistoria. Det är en gammaldags film. Och ja, jag gillar det, det känns uppfräschande att se sådant här i dagens filmklimat.

Tempot är förhållandevis långsamt, klippningen är inte hysterisk. Stora delar av filmen består i att Kipps ensam går omkring i det stora, hotfulla huset.

Och nog för att det är hotfullt, alltid.

THE WOMAN IN BLACK har en sådan där härlig, mysig spökstämning. Och jag måste erkänna att jag emellanåt tyckte att det var riktigt kusligt - och ja, jag hoppade till ett par gånger.

Det finns några inslag som alltid funkar i spökfilmer. Speldosor. Porslinsdockor. Ansikten i fönster och speglar. Dörrar som långsamt öppnas av sig själv. En gungstol som gungar. Allt detta - och mer - återfinns i filmen. Eel Marsh House är smått fantastiskt med sina vindlande korridorer och uppstoppade djur täckta med spindelväv.

Vidare vinner filmen på sina utmärkta skådespelare, ett enastående filmfoto (den gråa, höstlika tonen är perfekt), bra musik av Marco Beltrami, och jag satt aldrig och tänkte att Titta, där kommer ju Harry Potter. Efter pressvisningen hade jag ett par smärre invändningar, men faktum är att jag redan glömt bort vilka de var. Möjligtvis är där några hoppa till-effekter för mycket.

I en av de många artiklar och intervjuer jag läst innan jag såg filmen berättar James Watkins att kvinnan i svart är med i fler scener än man först noterar. Jag satt självklart hela tiden och letade efter henne, och jo, ibland noterade jag hennes gestalt i ett hörn i bakgrunden, bakom ett träd, eller var hon nu var.

Jag ser gärna fler filmer som den här!

... Och Hammers logga i början är läcker.








(Biopremiär 27/4)