TOPPRAFFEL! Toppraffel? Är inte I VÅR HERRES HAGE så långt från toppraffel man kan komma?
Äh, skit samma.
Jag sitter här med två feta DVD-boxar med härligt rundade sidor. Den ena innehåller säsongerna ett till tre av I VÅR HERRES HAGE, medan den andra fyllts med resten; säsongerna fyra till och med sju. Sammanlagt 73 timmar brittisk TV-underhållning inspelat mellan 1978 och 1990. Nej, självklart har jag inte sett allt.
Jag minns inte när serien började visas på svensk TV, men det bör ha varit runt 1980 - och det här var ju en sådan där serie alla tittade på, åtminstone när den var ny. Alla tyckte det var kul och trevligt, härligt mysigt. Förvisso tittade vi ju på alla TV-program på den tiden, det fanns inte så många alternativ. Men ändå.
Den här serien har säkert gått i repris åtskilliga gånger sedan dess, antagligen eftermiddagar på kanaler jag aldrig tittar på. Men själv har jag inte sett I VÅR HERRES HAGE på närmare 30 år - och det slog mig att jag ju faktiskt inte minns någonting alls av serien, förutom miljöerna, ett avsnitt där karlarna äter korv varje dag i en vecka, samt att huvudpersonerna för jämnan fick fara ut och köra upp armen i röven på kor som ska kalva och hästar som ska föla (något som omnämns på omslagens baksida).
Det är lustigt hur gamla TV-program kan fungera som tidsmaskiner. Dessutom som tidsmaskiner man har användning av. Jag menar, när man tycker att omvärlden är alltför trist och irriterande, med våldsamma gängkrig, folk med dålig musiksmak, folk som har för stora byxor och annat - då kan man stoppa till exempel I VÅR HERRES HAGE i DVD-spelaren och plötsligt känns det som om ingenting har hänt och det är 1980. För att förstärka illusionen äter man lämpligen något passande till. Som ostmackor. Absolut inte sushi.
När jag började titta på det första avsnittet, såg förtexterna och hörde ledmotivet, kändes allt igen. Ja, just det! Det var ju så låten gick! Ledmotivet signalerar verkligen att nu jävlar kommer det att bli trevligt! Och nog för att det blir trevligt - åtminstone om man är lagom medelålders. Eller äldre.
James Herriot hette egentligen James Alfred Wright, läser jag mig till, och levde 1916 - 1995. Han var veterinär och författare, och skrev berättelser om djur och deras ägare. Jag har aldrig läst något av Herriot, och vet därför inte om han hade sig själv som huvudperson, men den här TV-serien handlar i alla fall om James Herriot (Christopher Timothy) själv, som 1937 anländer till dylliska Yorshirebyn Darrowby - och jösses, jag kom inte ihåg att serien utspelar sig på 30- och 40-talen. Jag hade för mig att det var 70-tal. Fast det är klart, på den engelska landsbygden ser det ju fortfarande ut som 40-tal. Se bara på HEM TILL GÅRDEN (fast där ljuger jag, HEM TILL GÅRDEN har uppdaterats rejält, har jag förstått).
Herriot är ung och entusiastisk, men konstaterar att kliniken han hamnat på är långtifrån modern, och han måste kämpa för att få igenom sina idéer. Byborna ser på honom med misstänksamhet, men han lyckas med tiden också bli kär, minsann. Och så äts det korv. sådana där äckliga engelska korvar.
Redan 1975 kom det en TV-film byggt på Herriots böcker; ALL CREATURES GREAT AND SMALL (vilket även TV-serien heter i original). I denna spelades James Herriot av Simon Ward, medan kollegan Siegfried gestaltades av Anthony Hopkins, av alla människor.
Inlägg
