Visar inlägg med etikett Christopher Mintz-Plasse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christopher Mintz-Plasse. Visa alla inlägg

onsdag 23 oktober 2013

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.


Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.


Någon borde hållit dem i örat.


Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.


På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.


Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.


Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.


Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.


Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.


Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!








(Biopremiär 25/10)

onsdag 14 augusti 2013

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.
Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.
Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.
Toxic Mega Cunts
Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.
... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.






(Biopremiär 16/8)

torsdag 20 september 2012

Bio: ParaNorman

Bilder copyright (c) UIP Sweden

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIGHET hette en väldigt bra dockfilm som kom häromåret, baserad på en bok av Neil Gaiman. Mörk, mystisk, magisk, rolig - och oerhört snygg. Den nya dockfilmen PARANORMAN lanseras som en ny film av folket bakom CORALINE - vilket är en sanning med modifikation. Visst, de är båda producerade av Laika Entertainment, men CORALINE regisserades av Henry Selick, medan PARANORMAN är gjord av Sam Fell, som gjorde BORTSPOLAD, och Chris Butler, som regidebuterar och även har skrivit filmens manus. Någon Neil Gaiman syns inte till. Butler jobbade dock på CORALINE.

Nå, det spelar ingen roll att det här är en Gaimanlös historia - för PARANORMAN visar sig vara en alldeles utmärkt film. Det hela börjar med en parodi på B-skräckfilm. Det är slarvigt, illa spelat, och mikrofonen dippar ner i bilden. Detta visar sig vara en film lille Norman Babcock ser på TV tillsammans med sin farmor. Jag måste säga att det är väldigt modigt att inleda filmen så här, eftersom detta är det roligaste i hela filmen.

Norman mobbas i skolan, folk tycker att han är en kuf och ingen tror på den mystiska förmåga han säger sig besitta. Ni förstår, Norman sitter egentligen ensam i TV-rummet. Hans farmor är död. Men - precis som ungen i SJÄTTE SINNET, kan Norman se de döda. På vägen till skolan morsar han på diverse löst - och dött - folk längs gatorna; människor ingen annan ser.

En dag berättar Normans lodis till farbror om en förbannelse som drabbade staden för ett par århundraden sedan, då en häxa härjade där. Norman måste utföra en ritual för att beskydda staden från de zombies som hotar att kravla upp ur sina gravar och söndra och härska. Självklart går saker och ting inte som planerat, så Norman och hans tjocke polare Neil måste fara omkring och bekämpa zombies - och de väller fram överallt.

PARANORMAN är en väldigt, väldigt rolig film. Men! Den är också överraskande otäck för att vara en barn- och familjefilm. I Sverige har den fått åldersgränsen 11, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Och jo, jag kan nog tänka mig att småungar kissar på sig av fasa under vissa scener. Skratta och skrik - det är det som gäller här. Okej, för min del blir det skratta och mys - för det här är en film gjord med stort kärlek till genrefilm; här finns åtskilliga hyllningar - kolla bara in de coola eftertexterna, där de olika textskyltarna är gjorda i olika, klassiska skräcktypsnitt.

Det här är alltså en dockanimation - men jag är inte karl nog att begripa hur man har gjort. Om jag inte visste att det är dockor, hade jag gissat att filmen är datoranimerad. Men stora delar av filmen är datoranimerade. Jag har svårt att avgöra vad som är dockor och modeller, och vad som är framställt i dator. Filmen är förresten i 3D, och 3D:n får väl sägas vara tillfredställande.

Jag såg PARANORMAN på engelska och det bör du också göra. Jag har bara sett trailern dubbad till svenska, men det lät hemskt jämfört med originalet, i vilket vi bland annat får höra Anna Kendrick, Casey Affleck, Christopher Mintz-Plasse, Leslie Mann och John Goodman.

PARANORMAN är årets familjefilm.

Och då åsyftar jag inte familjen Manson.

Det här är vandödligt bra!




(Biopremiär 21/9)

torsdag 13 oktober 2011

Bio: Fright Night

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
1985 hade Tom Hollands på sin tid ohemult populära FRIGHT NIGHT premiär. Jag såg den då, men har inte sett den sedan dess, och det enda jag minns är att en ung grabb fick vampyren Chris Sarandon till granne och att han tog hjälp av en skräckfilmsvärd på TV, spelad av Roddy McDowall, för att bekämpa den slemme grannen. Jag vill minnas att jag inte var sådär jätteförtjust i filmen, jag minns inte varför. Kanske för att den var så tonårsanpassad? Ett par år senare kom en uppföljare jag inte sett.
Kanske är det för att för att jag inte har originalet i färskt minne som jag uppskat-
tade den här nyinspel-
ningen i 3D. Craig Gillespie, som gjorde LARS AND THE REAL GIRL (!) har regisserat, och Anton Yelchin spelar tonåringen Charleys, vars märklige och nördige kompis Ed (Christopher Mintz-Plasse) är övertygad om att Charleys nya granne i det idylliska förortsområdet är vampyr.
Grannen Jerry (Colin Farrell) är en riktig hunk, men han beter sig onekligen märkligt; håller sig inne dagtid och smyger runt på nätterna. Och folk i trakten har börjat försvinna - snart försvinner även Ed. Jovisst, Ed hade rätt, Jerry är en tvättäkta vampyr, och eftersom ingen förstås tror på Charley, måste han stoppa honom ensam - om han inte kan få hjälp.
Charley letar upp den bisarre Peter Vincent (David Tennant), som har en kitschig vampyrshow i Las Vegas, men den försupne och arrogante Vincent vägrar att hjälpa Charley med hans fjantiga och orealistiska problem. Tills Vincent inte längre har något val och vampyrerna blir allt fler.
Vad jag gillar med den här nya FRIGHT NIGHT, är att det är en rejäl, hederlig vampyrfilm med en riktig vampyr. En elak fan som bara vill ha ihjäl folk. Han är ond och ingen jävla fjolla som glittrar i solljus och blir kär och deppar över sitt öde och sådan skit. Jerry till och med skämtar om jönserierna i TWILIGHT.
Efter en lite trevande inledning går Gillespies film snart igång, och det å det grövsta. Det är gott om fläskig action, splatter och allmänt tjoflöjt. I 3D. 3D-effekterna är många och blodet sprutar ut över publiken, men åtminstone på visningen jag var på, var 3D:n inte den bästa; det var lite väl oskarpt och jobbigt att titta på.
Ibland blir det nästan Monty Python-klass på det hela - Ed kommer tillbaka som vampyr, och en scen med honom verkar inspirerad av Den Svarte Riddaren i THE HOLY GRAIL.
Toni Collette spelar Charleys ensamstående morsa och Chris Sarandon har en liten cameo, där han - självklart - råkar illa ut.
FRIGHT NIGHT kallas "skräckkomedi", men särdeles rolig är filmen inte, rättare sagt, man ska inte förvänta sig en skrattorgie. Däremot är det munter underhållning med en kraftig glimt i ögat. I USA floppade filmen, men fick överraskande bra kritik - dock var det en del som gnällde efter visningarna under Malmö Filmdagar. Men jag har saknat en vampyrfilm med en hederlig vampyrfan; de där tonårstösanpassade filmerna och -böckerna har ju nästan dödat genren.
Extra plus för de coola eftertexterna.






(Biopremiär 14/10)