Netflix: We Have a Ghost

Foton copyright (c) Netflix

WE HAVE A GHOST är skriven och regisserad av Christopher Landon. Han är mannen bakom de utmärkta skräckkomedierna HAPPY DEATH DAY, HAPPY DEATH DAY 2U och FREAKY. Jag har inte recenserat någon av dem, men de är kul och charmiga filmer. Landon gjorde även PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES, men den låtsas jag ha glömt bort.

Den här nya Netflixfilmen bygger på novellen "Ernest" av Geoff Manaugh. Den publicerades år 2017 på webbsidan Vice.com och du kan läsa den HÄR. Jag letade upp den alldeles just nu, så jag jag har själv inte läst den, det gör jag när jag skrivit klart den här texten. Som synes är novellen väldigt kort, så Landon har byggt ut den rejält. Hans film är över två timmar lång, vilket kändes avskräckande när jag satte mig ner för att se filmen.

WE HAVE A GHOST handlar om familjen Presley, som flyttar in i en gammal risig villa. Villan är märkligt billig, så de misstänker att något inte står rätt till, men mäklaren hävdar att det inte är några konstigheter med huset.

Självklart står allt inte rätt till. En av sönerna i familjen, Kevin (Jahi Di'Allo Winston), hittar ett spöke uppe på vinden. Spöket, spelat av David Harbour, gör sitt bästa för att skrämma Kevin, men Kevin blir inte rädd. Istället blir han kompis med spöket, som bär en bowlingtröja med namnet Ernest på bröstet. Därför kallar Kevin spöket för Ernest. Ernest kan inte prata och han minns inget av sitt förflutna - han vet inte varför han är ett spöke, eller varför han är i huset.

Kevins farsa Frank (Anthony Mackie) upptäcker Ernest, filmar honom, och lägger ut honom på YouTube. Videosnutten blir viral. Ett TV-program om det övernaturliga, med Jennifer Coolidge som ointresserad programledare, anländer till huset för satt göra ett reportage om familjen Presley och spöket Ernest. Kevin har instruerat Ernest att spöka och skrämmas rejält, vilket han gör. Succén är ett faktum. Villan omgärdas av horder av människor som älskar spöket Ernest.

De virala framgångarna uppmärksammas även av CIA, som återupplivar deras nedlagda Arkiv X-avdelning, ledd av en viss dr Leslie Monroe (Tig Notaro). Av rätt grumliga själ vill de fånga Ernest för att experimentera på honom, eller något, så beväpnade agenter stormar huset. Lite grann som i E.T., alltså.

Tillsammans med sin nyblivna kompis Joy (Isabella Russ) hjälper Kevin Ernest att fly. De tänker ta reda på vem Ernest egentligen var och varför han blev ett spöke.

WE HAVE A GHOST är en trevlig familjefilm. Jag kan inte påstå att den är speciellt rolig, jag skrattade lite grann åt ett par scener, men det var allt. Däremot gillar jag mysteriet som ska lösas. Vem är Ernest? Mysteriet innebär att intresset hålls uppe genom hela filmen. Kevin Presley är rätt sympatisk - däremot är hans far Frank rätt jobbig och lite barnslig. Om det inte vore för Frank hade nästan inget av det som händer i filmen hänt. 

Filmen är alldeles för lång och orsaken till detta är dr Monroe och CIA. Denna del av handlingen är fullkomligt överflödig, det tillför absolut ingenting, och på slutet visar det sig att det hela faktiskt var onödigt. Filmen hade blivit en halvtimme kortare om alla dessa scener klippts bort. Antagligen lades denna tråd till för att skapa ett spänningsmoment, men det behövdes inte.

Ytterligare en anmärkning är att filmen har en tendens att blir lite för sentimental och smetig på ett typiskt amerikanskt sätt. Varning också för en scen där Kevin spelar gitarr och sjunger.

... Men i övrigt är det här rätt bra och trevligt.

 

 

(Netflixpremiär 24/2)

Bio: Paranormal Activity: The Marked Ones

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Nytt år, nya friska tag. Här har vi 2014 års första recension av en biopremiär.

Så har vi kommit fram till den femte filmen i PARANORMAL ACTIVITY-serien - fast detta är inte PARANORMAL ACTIVITY 5. Den kommer att ha premiär i höst, ungefär vid Halloween, då de här filmerna vanligtvis går upp på bio. PARANORMAL ACTIVITY: THE MARKED ONES är en spin-off på serien, med andra rollfigurer, andra miljöer, och eventuellt andra spöken - fast det vet jag inte riktigt. Det är längesedan jag tappade tråden i den här serien. Det är nog samma häxor som häckar här som i den ordinarie serien.

Jesse (Andrew Jacobs) och Hector (Jorge Diaz) är två tonårskillar som bor i ett sketet arbetarklasskvarter i ett latinodistrikt. Av någon anledning videofilmar de sin tillvaro - vilket förstås är korkat, krystat och leder till dumma situationer, men det är ju det hela den här filmserien - och Found Footage-genren - bygger på. Deras kompis Oscar tar studenten och allt är fest och tjoflöjt. Jesse och Hector driver runt som något slags Bill & Ted och tokar sig. Men så börjar Oscar bete sig märkligt och när Jesse och Hector får för sig att spionera på och smygfilma deras smällfeta granne Anna, upptäcker de att hon utför ockulta riter med en helnäck brud i sin lägenhet.

Så hittas plötsligt Anna mördad och Oscar, som flyr, är skäligen misstänkt. Jesse vaknar en morgon och upptäcker bitmärken på armen. Snart börjar oförklarliga saker att hända, som om Jesse fått superkrafter - eller möjligen en skyddsängel. Han kan slunga iväg angripare flera meter upp i luften, han kan luta sig bakåt och liksom hänga i luften - och det påminner lite om filmen CHRONICLE. Men snart börjar Jesse, precis som Oscar, att bete sig obehagligt, och när Hector och släktingen Marisol (Gabrielle Walsh) försöker förstå vad som hänt kommer de i vanlig ordning illasinnade häxor på spåren.

PARANORMAL ACTIVITY 4 var under all kritik. Verkligen. Jag hatade den, publiken hatade den, konceptet hade gjort sitt för längesedan och del fyra kändes som spiken i kistan. THE MARKED ONES, som skrivits och regisserats av Christopher Landon, manusförfattare till del två, tre och fyra, är dock ett steg i rätt riktning. Jag kan inte påstå att det här är bra, för det är det inte. Jag kan inte heller hävda att det är otäckt och spännande, för det är det inte heller - inte om du är lika härdad som jag. Däremot är filmen inte tråkig; den är underhållande och ibland riktigt rolig. Filmen innehåller en del medveten humor. Som jag skrev här ovan: de två två huvudpersonerna för tankarna till Bill & Ted, eller möjligtvis Beavis & Butt-head. Jag uppskattade även scenerna med ett besatt Simonspel. Kommer ni ihåg Simon? Det var ett elektroniskt spel som lanserades 1978. Jag har inte spelat det sedan 70-talet.

Skräckmässigt är det det gamla vanliga. En fruktansvärd massa jump-scares. Det är mörkt. Det är tyst. Den som håller i kameran går mot något, till exempel en dörr. Plötsligt hoppar något fram i mörkret. Det är allt. Inga som helst överraskningar. Och alla chockeffekter signalera långt i förväg.

THE MARKED ONES pressvisades inte, så jag såg den på den ordinarie premiärvisningen. Filmen gick i en rätt liten salong som var fullsatt. Nästan bara tonåringar. Och jävlar vad de skrek - och skrattade. Ibland skrek och skrattade de samtidigt. Bredvid mig satt ett ungt par och mot slutet ploppade det upp ett klipp som fick killen att vråla "JESUS CHRIST!!!" - och sedan förklara för sin flickvän vad som hade hänt, eftersom hon inte vågat titta.

Reaktionerna efter filmen var blandade. Vissa verkade tycka att det varit en pers att ta sig genom filmen, att det var det otäckaste de någonsin sett. Andra hade den. Som två killar som satt bakom mig: "Fy fan vad dåligt, mannen! Så jävla dålig film! Jag ska aldrig mer se skräck på bio. Jag ska aldrig mer betala för att se skräckfilm, mannen."

(Biopremiär 3/1)