Visar inlägg med etikett Christopher Eccleston. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christopher Eccleston. Visa alla inlägg

onsdag 30 oktober 2013

Bio: Thor: The Dark World

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Kenneth Branaghs THOR fick ett rätt blandat bemötande när den kom 2011. Själv tyckte jag att den var kul; fånigt högtravande, Wagneriansk, småcharmig och underhållande. Fast någon SPIDER-MAN var det förstås inte, Thor är en Marvelfigur jag inte har någon större relation till och det är rätt svårt att göra något vettigt av den gamle åskguden och hans flummiga värld i rymden. Rent allmänt måste det vara svårt att stoppa in en biff klädd som Thor i en hyfsat seriös actionfilm, se bara på Thors första uppdykande i levande bilder, som skedde i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS, som kom 1988.
Hulk och Thor, vänner i vått och torrt. Och de gillar att vråla.
Alan Taylor heter killen som regisserat THOR: THE DARK WORLD, Taylor har nästan uteslutande jobbat med TV-serier, och den här nya uppföljaren är betydligt sämre än Branaghs film. Taylor har gjort en film som sällar sig till den udda, men alldeles för vanliga genren Onda bajskorvar från rymden.

Det är bara några timmar sedan jag såg filmen, men jag har ändå svårt att riktigt redogöra för vad den handlar om. Det hela börjar med en prolog i vilken onda svartalfer ledda av den slemme Malekith (Christopher Eccleston) slåss med goda gudar. Det handlar om något slags supermäktigt vapen; en fruktansvärd kraft som besitter folk och gör dem oövervinneliga, eller något åt det hållet. Gudarna segrar, men det går inte att förstöra kraften, så den stoppas in i ett stenblock som sedan göms i underjorden.
I London råkar forskaren Jane (Natalie Portman) och hennes praktikant Darcy (Kat Dennings) hitta en skum portal, som skickar Jane rätt in i hålan där kraften finns, och smala, glödande bajskorvar tar sig in i Jane. Malekith dyker upp igen och vill komma över kraften. Thor (Chris Hemsworth) och hans gudomliga polare måste ta hjälp av Loke (Tom Hiddleston) för att kunna stoppa svartalferna. Jane, som är kär i Thor, blir förbannad på åskguden, eftersom hon inte sett honom på två år, så hon örfilar honom. Två gånger. Den excentriske doktor Erik Selvig (Stellan Skarsgård) har blivit galen och springer omkring naken på Stonehenge innan han arresteras. Svartalferna anländer till Jorden och gör sitt bästa för att demolera London. På vägen dit har även en eller ett par i det fasta persongalleriet strukit med.

Thor klassas som superhjälte, men det är egentligen falsk varudeklaration. Thor är en gud och i de här filmerna bor han inte på Jorden och han har ingen hemlig identitet - i den tecknade serien var han till en början den halte Donald Blake, som dunkade sin käpp i marken och då förvandlades till Thor, som hållits fången i Blakes kropp. Eller hur det nu var. THOR: THE DARK WORLD är science-fantasy, stora delar känns som SAGAN OM RINGEN, fast med lite coolare hjältar och befriande brist på hobbitar med stora fötter.
Marvels version av Asgård, ursprungligen skapad av Stan Lee och Jack Kirby, är en spejsad, metafysisk kombination av Blixt Gordon och en Wagneropera. Gudarna känns knappast hämtade ur nordisk mytologi; här är det multikulti i glänsande rustningar. Asiater, svarta, vita; vikingasvärd och florett, häst och rymdskepp. Anthony Hopkins och Rene Russo återkommer som Oden och Frigga, Jaimie Alexander gör ånyo den stenhårda krigarbruttan Sif. Den vackra Natalie Portman i all ära, men vem skulle väl inte vilja få stryk av Sif? Eller åtminstone bli uppläxad.

THOR: THE DARK WORLD är en tungfotad och tjatig film. Den är full av långa bataljer där folk pucklar på varandra utan att man egentligen bryr sig. Den mäktiga kraften och handlingen som helhet är alldeles för diffus. När de inte slåss babblar rollfigurerna om metafysiskt mumbojumbo. När kraften ger sig på Jorden ser det ut som enorma bajskorvar från skyn.
Här och var försöker man sig på lite humor. Visst är det lite skojigt när Thor hänger upp sin hammare på Janes rockhängare och när han åker tunnelbana. Captain America gör en kort, småkul cameo - vilket förstås även Stan Lee gör. Stellan Skarsgård går omkring i sina kalsonger. Den är tänkt att Darcy ska vara filmens comic relief, men eftersom hon envisas med att prata med mat i munnen tycker jag genast illa om henne.

Visst är det lite fränt att se London slås i bitar, men när man sitter och gäspar och har allmänt tråkigt under en Marvelfilm, då är det något som är fel. 3D:n gör inte mycket väsen av sig.

Filmen innehåller förresten inte bara en, utan två bonusscener. Den första dyker upp ett par minuter in i de snygga eftertexterna; denna scen är bättre än resten av filmen och bådar gott efter nästa del. Den andra ligger sist när all text rullat färdigt.







(Biopremiär 30/10)

fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)