Visar inlägg med etikett Christina Ricci. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christina Ricci. Visa alla inlägg

tisdag 21 december 2021

Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.



 

 

 

(Biopremiär 22/12)


onsdag 1 december 2010

DVD: After.Life

AFTER.LIFE (SF)
Det har nu gått några dagar sedan jag såg AFTER.LIFE. Jag kände att jag verkligen behövde fundera lite mer på den. Mina känslor var nämligen rätt kluvna, både medan jag såg filmen och direkt efter att jag sett den.
Christina Ricci spelar skolfröknen Anna, som är ihop med Paul (Justin Long) - och deras förhållande är inte helt friktionsfritt. Efter att de en kväll bråkat på en restaurang, sätter sig Anna i sin bil, fräser därifrån - och råkar ut för en allvarlig biloycka.
När Anna vaknar upp visar det sig att hon hamnat i en mardrömssituation: hon ligger nämligen på ett obduktionsbord och kan inte röra sig. Vid hennes sida står begravningsentreprenören Eliot (Liam Neeson). Anna kan kommunicera och Eliot informerar henne om att hon dött i bilolyckan, hon befinner sig i gränslandet och nu ska han göra henne i ordning för begravningen. Va? Vad är det här för dumheter, tycker Anna - hon lever ju! Titta, nu kan hon så smått börja röra på armar och ben.
Eliot berättar att han besitter förmågan att kommunicera med döda, och de döda säger alltid samma sak när de hamnar hos honom - de hävdar att de inte alls är döda. Ett av Eliots jobb är att lugna ner dem och få dem att acceptera att de faktiskt inte längre är i livet.
Anna tycker förstås att det är idioti - varför har hon kidnappats av den galne begravningsentreprenören? Hon försöker fly.
Samtidigt får Paul veta att hans älskade kört ihjäl sig. Han blir förstås svårt chockad, men konfunderad när Eliot inte släpper in honom för att få se på liket. Han misstänker mer och mer att Anna inte alls är död, och börjar luska i försvinnandet. Var finns hon? Varför har hon blivit bortförd?
Det hela leder fram till en twist-end jag listade ut redan i början av filmen.
AFTER.LIFE är Agnieszka Wojtowicz-Vosloos långfilmsdebut. Hon har även skrivit manuset tillsammans med Paul Vosloo. Jag satt länge och imponerades av filmen. För en gångs skull fick jag se en rysare som kändes lite unik, som inte liknade allt annat. Mina tankar gick till europeisk film. Både till europeisk konstfilm och till europeisk genrefilm från 1970- och 80-talen. För att jämföra med THE HOUSE OF THE DEVIL, som jag ju recenserade häromdagen: den filmen utspelar sig 1983 och filmskaparna har gjort sitt bästa för att filmen ska se ut att vara från samma år. AFTER.LIFE utspelar sig i nutid och jag tror inte att Wojtowicz ansträngt sig för att få sin film att se ut att vara 30 år gammal. Orsaken är att hon jobbar i samma stil som de gamla mästarna. Berättartempot är långsamt, fotot vackert och estetiskt, inriktningen känns "vuxen", tonen är ofta lätt poetisk.
Det vilar en mardrömsstämning över filmen. Inte mardrömmar av den typ som återfinns i TERROR PÅ ELM STREET-filmerna och liknande, utan realistiska mardrömmar - sådana där i vilka omvärlden och allt som är bekant plötsligt genomsyras av en märklig, obehaglig atmosfär. Något är fel. För att knyta an ännu mer till gammal europeisk genrefilm, sitter Annas märkliga mor i rullstol och bor i ett stort hus.
Christina Ricci har ett ovanligt utseende som passar roller som den här. Hon är på ett sätt söt och vacker med sina stora, uttrycksfulla ögon. Samtidigt ger hennes runda ansikte henne ett docklikt utseende; jo, hon ser ju ut att vara tecknad av Tim Burton. Liam Neeson skänker kvalitet över produktionen och Justin Long har inte så mycket att göra, han går mest omkring och är förtvivlad, men det är intressant att se honom i en dramatisk roll. Filmens budget var bara fyra och en halv miljoner dollar; aningen mer än en svensk normalbudget.
Samtidigt som jag imponeras av allt det här, funderar jag på om det inte är rätt fånigt det hela. Är filmen för pretentiös? Högtravande? Tenderar den kalkon? Nej, jag tror nog inte det. Det beror nog på vilket humör man är på när man ser filmen. Men den orkar inte riktigt hela vägen fram till slutet, den börjar svaja, och eftersom jag räknat ut slutet, satt jag och hoppades på att jag skulle ha fel; att jag istället skulle överraskas.
Christina Ricci har väldigt många nakenscener i filmen. På bio i USA spelade den bara in en bråkdel av vad den kostade att göra.