Visar inlägg med etikett Christina Applegate. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christina Applegate. Visa alla inlägg

onsdag 10 augusti 2016

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.
Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.
Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.










(Biopremiär 12/8)

måndag 7 september 2015

Bio: Ett päron till farsa: Nästa generation

Foton copyright (c) Warner Brothers

1986 kom det ut sex nummer av satirtidningen Etikett, en tidning som främst bestod av material från den klassiska amerikanska tidskriften National Lampoon. Ett nummer av Etikett; kanske det första, innehöll en novell av John Hughes. Handlingen kändes märkligt bekant. Det visade sig att Harold Ramis' moderna komediklassiker NATIONAL LAMPOON'S VACATION från 1983 bygger på novellen i fråga.

I Sverige kom ju filmen att heta ETT PÄRON TILL FARSA (en traditionsenligt konstig titel). Jag såg den aldrig på bio, men hyrde den tillsammans med en Moviebox, och vi såg den hela familjen. Den gick hem i stugan då - och den är fortfarande rolig.

Ramis' film fick tre uppföljare, samtliga något sämre än originalet, men de lyckades ändå vara trivsamma och kul, mest beroende på Chevy Chase som det entusiastiska päronet Clark Griswald. Beverly D'Angelo spelade hustrun Ellen i samtliga filmer, medan barnen Rusty och Audrey gestaltades av olika skådespelare.

När nu Griswalds återkommer efter 18 år, är det den nu vuxne familjefadern Rusty (Ed Helms) som är päronet. Han är gift med Debbie (Christina Applegate) och de har två söner. Rusty är pilot på ett budgetflygbolag, alltid entusiatisk, men hans familj och i synnerhet Debbie har tröttnat på att de alltid åker till samma hyrda stuga när de har semester. Debbie vill helst till Paris. Rusty får en strålande idé: nej, de ska inte till Paris, bättre upp - de ska upprepa resan Rusty gjorde med sina föräldrar 1983. De ska köra tvärs över landet och besöka nöjesfältet Walley World.

Familjen är inte alltför entusiastisk när de ger sig av i en märklig bil av albanskt märke Rusty av någon anledning hyrt. Precis som 1983 inträffar en lång rad incidenter under färdens gång.

John Francis Daley och Jonathan M Goldstein heter männen som står för manus och regi den här gången. De har tidigare skrivit manus till HORRIBLE BOSSES och detta är deras regidebut. Daley var inte ens född när den första ETT PÄRON TILL FARSA hade premiär. Precis som i originalfilmen spelas "Holiday Road" med Lindsey Buckingham flera gånger, men Daley och Goldstein har gjort en film som inte alls känns som de gamla Chevy Chase-filmerna.

Rusty må vara en ständigt leende och positiv kille, men ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION är en kall film som av någon anledning satsar på malplacerad vulgohumor. Rollfigurerna svär konstant, Debbie kaskadspyr, de råkar bada i bajs, de flesta är osympatiska. Det är möjligt att detta hade funkat i en annan film, men här känns det bara fel.

Filmen innehåller dock en del roliga scener. Bäst är ett besök hos Rustys syster Audrey (Leslie Mann) och hennes svinrike make Stone (Chris Hemsworth); en egocentrisk rasist som gillar att visa upp sin välbyggda kropp och i synnerhet sitt rejäla könsorgan. Som helhet är dock filmen mer irriterande än kul. För- och eftertexterna är roligare än det som visas däremellan.

Chevy Chase och Beverly D'Angelo dyker efter ett tag upp som Clark och Ellen Griswold - och dessa scener känns nästan chockartade att se. Att de blivit äldre är svårt att komma från, men Chase är smällfet och alldeles uppsvullen i ansiktet. D'Angelo är så opererad att hon ser ut som en misslyckad vaxdocka - hon är direkt otäck att titta på, och det känns tragiskt.

ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION kommer att funka hemma på TV:n tillsammans med några öl - men det vore en bättre idé att se om de tidigare filmerna.

 

 

 

 

(Biopremiär 11/9)


torsdag 19 december 2013

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.
Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.
Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.
Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.
... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.
Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!








(Biopremiär 20/12)

-->



tisdag 7 september 2010

Bio: Going the Distance

Foton copyright © Sandrew Metronome

Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan? 

Jajamen! Här är beviset! 

Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.

Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.

Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.

Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?

Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.

Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...

GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.

Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.

Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.

Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...

 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)