Visar inlägg med etikett Chris Renaud. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chris Renaud. Visa alla inlägg

onsdag 26 juni 2013

Bio: Dumma mej 2

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Väldigt många tyckte att den nu tre år gamla DUMMA MEJ var en osedvanligt lyckad, animerad film. Till stora delar var den det. Fast jag hade förstås invändningar. Jag gillade att filmen handlar om en superskurk som bara går omkring och är ond. Men självklart kom det inte som en överraskning att Gru, superskurken, visar sig vara jättesnäll innerst inne. Han blev fosterfar till tre små rara flickor och på slutet av filmen blev det sådär äckligt sentimentalt när det hivades ut moralkakor.

Eftersom DUMMA MEJ blev en stor framgång kommer här föga oväntat en uppföljare med den föga oväntade titeln DUMMA MEJ 2. Och föga oväntat är filmen lite svagare än originalet. Det verkar ju vara en oskriven regel att det ska vara så. Utom i fallet James Bond.
Just James Bond verkar manusförfattarna ha sneglat speciellt mycket på den här gången - på gott och ont. En ny superskurk är i faggorna och en dag anländer en kvinnlig agent till Grus hem. Hon och hennes organisation behöver Grus hjälp - i egenskap av tidigare superskurk sitter förstås Gru inne med alla kunskaper om hur en sådan funkar.

Som så ofta är fallet nuförtiden verkar filmskaparna; Pierre Coffin och Chris Renaud, vilka även gjorde ettan, blanda ihop action med komedi. Det är alldeles för mycket action i DUMMA MEJ 2. En massa James Bond-röj mest hela tiden. Och det blir hyfsat jobbigt i längden.

Tack och lov är minionerna tillbaka; Grus små märkliga medhjälpare, och dessa är ju skojiga. Under eftertexterna dyker de upp i ett inslag som är roligare än själva filmen. Jag ser här att en film enbart om dessa lustiga figurer nu är i pre-production.
Animationstekniskt finns här inget att anmärka på. Det är snyggt, slickat och figurdesignen är bättre än standardmåttet. Filmen är i 3D, men av det märks som vanligt inte så mycket.

Tyvärr pressvisades filmen bara i den svenskdubbade versionen. Henrik Dorsin gör Gru, men jag får som alltid en känsla av att mycket går förlorat i de här vissna dubbningarna. I den engelska version står bland andra Steve Carell, Kristen Wiig och Ken Jeong för rösterna. Jag antar att jag får ta och se om filmen på engelska för att kunna ge ett helt rättvist omdöme.

UPPDATERING 3/7: Nu har jag sett filmen på engelska och inte helt oväntat var det en betydligt trevligare upplevelse. I synnerhet Kristen Wiig tillför mycket; den kvinnliga agenten får plötsligt personlighet och är jättekul, och är inte längre bara en brud som pratar stockholmska. Vidare finns det ett flertal engelska ordvitsar och annat som försvunnit i den svenska dubbningen.

Det var intressant att se DUMMA MEJ 2 med en vanlig publik och inte bara en handfull kritiker. Visningen jag var på var fullsatt. Publiken skrattade mest hela tiden och i synnerhet åt minionerna, och det smittade förstås av sig på mig. Större delen av publiken var vuxen. Varje gång lillflickan Agnes sa något gulligt utbrast tjejerna i publiken "Ååååååh!".

Filmen blev kanske inte bra nog för att jag ska höja det ursprungliga betyget, men nu är filmen klart godkänt. 






(Biopremiär 26/6)

onsdag 21 mars 2012

Bio: Lorax

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag kommer ihåg att när jag var barn läste jag - eller så berättade någon - att Dr. Seuss var Amerikas svar på Astrid Lindgren. Dock var - och är - Seuss i stort sett okänd i Sverige, ja, i större delen av världen utanför USA. Detta lär bero på att doktorns barnböcker är svåra att översätta tack vare deras lek med det engelska språket. Fast Dr. Seuss' böcker lär inte vara speciellt poppis i England heller, så det är kanske inte hela sanningen. Jag vet inte. Men jag kommer ihåg att The Cat in the Hat-böckerna (om det nu finns mer än en) fanns på Landskrona Stadsbibliotek på 1970-talet, den stod på hyllan med barnböcker på engelska.

Jag har nog bara kommit i kontakt med Dr. Seuss via de filmer som gjorts de senaste årtiondena. GRINCHEN - JULEN ÄR STULEN kändes mest som ett bisarrt kokainprojekt (men jag gillade ordet "juljenka" i den svenska texten), KATTEN med Mike Myers såg jag inte, och HORTON minns jag ingenting av. Här har vi så LORAX, en animerad 3D-film som blivit framgångsrik i USA.

LORAX, i regi av Chris Renaud (som gjorde DUMMA MEJ) och Kyle Balda, handlar om tolvårige Ted, som bor i en märklig stad där allting, precis allting, är tillverkat av plast. Hus, träd, buskar. Staden är inhägnad och det är förbjudet att bege sig genom metallväggarna till den okända världen därutanför. Härkare är den småväxte mr O'Hare, som blivit förmögen på att sälja buteljerad frisk luft, och som inte vill veta av en värld med autentisk växtlighet.

Men Ted råkar vara kär i högstadietjejen Audrey, och det hon längtar efter mest av allt, är att få se ett äkta träd - om en kille lyckas skaffa fram ett träd, kommer hon att gifta sig med honom. Således måste Ted få tag på ett träd. Hans mormor berättar att han måste leta upp en viss Once-ler, eftersom denne lär veta var det finns ett träd.

Ted lyckas ta sig ut ur staden och hamnar i ett hotfullt, mörkt landskap där alla träd är nerhuggna. I en fallfärdig kåk sitter den mystiske Once-ler, som motvilligt berättar historien om hur han som ung begav sig ut i den prunkande naturen och råkade orsaka det som ledde fram till skövlandet av skogen. En berättelse i vilken titelns Lorax - trädens mustaschprydde väktare - figurerar, tillsammans med en rad andra lustiga djur och varelser.

Det går inte att missa den här filmens budskap. LORAX kör verkligen ner miljöbudskapet i halsen på publiken, övertydligheten är monumental. Ändå blir det inte så irriterande som jag misstänkte att det skulle bli; jag hade onda aningar och förväntade mig en olidlig film. Men resultatet är fullt sebart, främst beroende på ett ganska skojigt figurgalleri och lustiga händelser i marginalen. Jag är allergisk mot behjärtansvärda filmer (och böcker och serier och musik), men den här gången blev det ganska trivsamt och roligt. Här finns några fåniga nallebjörnar, varav en är tjock och korkad, här finns en anka som äter allt, sjungande fiskar. Bra grejor. Once-lers familj är verkligen odräglig och vidrig.

Tyvärr såg jag LORAX dubbad till svenska, så jag fick inte höra Dany DeVito, Zac Efron, Taylor Swift och de andra som står för originalrösterna. Filmens sånger är ganska vidriga, i synnerhet den sista gospelstyggelsen, och det är svårt att uppfatta sångtexterna - fast det kan ha berott på ljudet i biosalongen. Figurerna har kvar sina engelska namn, vilket gör namn som Once-ler obegripliga.

Figurdesignen är bättre än normalt, 3D:n är inte mycket att hänga i julgranen, och några scener blir lite för LSD-utflippade.

Jag sätter ett snällt, positivt betyg. Barn lär gilla det här.

 

 

 

 

(Biopremiär 23/3)