Visar inlägg med etikett Chris Miller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chris Miller. Visa alla inlägg

torsdag 19 april 2012

Bio: 21 Jump Street

Foton copyright (c) Sony Pictures

TV-serien 21 JUMP STREET spelades in mellan åren 1987 och 1991. Till Sverige kom den först 1991. Jag såg ett eller två avsnitt, det räckte, jag vill minnas att jag tyckte att den bara var dum - och verkligen inte riktade sig till mig. Serien är främst ihågkommen därför att Johnny Depp hade en fast roll i den innan han gick åstad och blev superstjärna. Det var väl därför jag såg ett par avsnitt.

Den här nya långfilmen är snarare en parodi på TV-serien än en remake; filmen har behållit seriens tema och åtminstone två rollfigur återkommer, men det är nog allt. Dessutom är filmen Rated R, vilket innebär flera inslag som inte gick att visa på TV. I USA och England fick filmen överraskande bra kritik, själv blev jag efter pressvisningen nerröstad av mina kollegor när jag utan att ljuga hävdade att jag tyckte att filmen var rolig.

Phil Lords och Chris Millers film öppnar år 2005, vilket tydligen är längesedan. Sju år? Det är väl ingenting - 2005 var ju nyss. Jonah Hill och Channing Tatum är Schmidt och Jenko, två high school-elever. Schmidt är en tjock nörd med tandställning som aldrig får några brudar, Jenko är den coole killen som dock inte får gå på skolbalen, eftersom hans betyg är för usla. Sju år senare träffas de igen - på polisskolan (fråga mig inte hur Jenko kom in med sina betyg). De två blir vänner och senare partners som cykelburna poliser.


Efter att ha misslyckats med att arrestera några knarklangande bikers, kallas Schmidt och Jenko in till sin chef, som förflyttar duon till en närmast bortglömd avdelning på 21 Jump Street; enligt chefen handlar det om ett långsökt projekt från 80-talet. Det nya högkvarteret är inhyst i en koreansk kyrka och nye chefen, en alltid rasande Ice Cube, informerar Schmidt och Jenko om att eftersom de ser så unga ut, ska de gå under cover som high school-elever och leta upp de som är ansvariga för en ny designerdrog som snabbt sprider sig. De tvingas spela bröder och flytta hem till Schmidts föräldrar, och de får absolut inte inleda några relationer med vare sig elever eller lärare.

Schmidt och Jenko får genast allas uppmärksamhet, eftersom allt som ansågs coolt 2005 - och killarna vill verkligen framstå som coola - numera inte alls är coolt. Och nej, det dröjer inte länge förrän Schmidt blir förtjust i en söt flicka, medan en lärarinna tänder på Jenko.


Jag tycker att det är kul att allting som förr ansågs mesigt och töntigt nu ska vara coolt. Jag tycker dock inte att det räcker med 2005 - jag inbillar mig att det var likadant då som nu, det hade funkat bättre om det var 80-talskillar som konfronterades med dagens kids. Jenko skryter med sin bensinslukande bil och klagar på all "bögmusik", men inte nog med att en av de första de träffar på är en homosexuell plugghäst som hänger med skolans coola killar, de unga knarklangarna är förstås miljömuppar. De äter korrekt och tänker på naturen, och jag - som passerat 40 med marginal - tycker att de är ena jävla traderövar. Och usel musik lyssnar de på.

Schmidt tvingas gå med i en teatergrupp, där han iförd trikåer spelar Peter Pan, Jenko hamnar bland nördiga teknister, de två tvingas ta den omtalade drogen, vilket leder till tok och knas och hallucinationer på skolan. Någon actionfilm är det här inte, först mot slutet blir det jakter, skjutande och en del blodsprut.

Ska jag invända mot någonting, förutom att filmen är för lång, är det att humorn har en tendens att bli för pubertal. Bara för att filmen fått en R-rating behöver man inte tjata om "suck dick" stup i kvarten, och fläska på med bonniga sexskämt. Men i övrigt erkänner jag att jag gillade 21 JUMP STREET. Jag tyckte det var rätt roligt och trivsamt. Jag skrattade - åtminstone mer ofta än jag brukar göra när jag ser komedier. Jag gillade alla fordon som inte exploderar när hjältarna skjuter på dem. Cyklande poliser är alltid roligt. Den kåta lärarinnan är jätterolig. Roligast är att Schmidts morsa brukade festa med Robert Downey Jr innan han blev drogfri.

Och ja - Johnny Depp gör en cameoroll, vilket även gäller för Peter DeLuise från TV-serien.




(Biopremiär 20/4)


onsdag 1 februari 2012

Bio: Mästerkatten

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag tyckte att de två första filmerna om Shrek var skitkul. De två senaste var dock i stort sett under all kritik. Man hade kört slut på konceptet och dessutom var filmerna inte längre lika vilda och överraskande; istället för parodi på sagor och mjäkiga familjefilmer, hade de anpassats till att bli just mjäkiga familjefilmer.

Åsnan från Shrek har, om jag inte minns helt fel, försetts med en egen film, som släpptes direkt på video. Och nu är det Mästerkattens tur. Den här filmen planerades också för en direkt-på-DVD-release, men någonstans på vägen ändrade man sig, och såg till att det här blev en biorelease - dessutom i 3D. Tja, det är väl kul för DreamWorks Animation, eftersom MÄSTERKATTEN blev en stor succé i USA.

Pressvisningen i Malmö var inget att hurra för. Eftersom personalen inte hunnit få nyckeln till 3D-kopian, fick vi se filmen i vanlig 2D. Vilket jag egentligen inte har något emot. Nu slapp jag eventuell huvudvärk (fast jag var redan kraftigt förkyld). Vad som värre var, var att vi fick se den svenskdubbade versionen. Och det vet ni ju hur det är. En massa anonyma röster som halvviskar sina repliker. Istället för Antonio Banderas som Mästerkatten i stövlar, fick vi Rafael Edholm med spansk accent. I originalet gör Salma Hayek hjältinnan Kitty Mjuktass' röst, men i den svenska versionen har man struntat i spansk brytning. Konstigast är de två skurkarna Jack och Jill som av någon anledning ska prata skånska. Det är bra det att de som gör rösterna inte är skåningar - och de kan självklart inte imitera ärans och hjältarnas dialekt. Jill låter mest småländsk - vilket hon kanske ska vara? - medan Jack låter för jävligt.
... Men i övrigt, då? Är det här något att ha? Jodå. Chris Millers film är bättre än de två senaste Shrekäventyren. Mästerkatten är något slags gentlemannatjuv, som råkar på den mystiska konkurrenten Kitty Mjuktass, som är en motsvarighet till Catwoman. Men efter att först ha bråkat, fajtats och tävlingsdansat, demaskeras Kitty och Mästerkatten blir genast förälskad. Nu dyker ägget Humpty Dumpty upp, och tillsammans beger sig trion iväg för att få tag på de magiska bönor som Jack och Jill har i sitt förvar. Planteras dessa böner växer det förstås upp en jättestjälk till ett slott ovan molnen, där en illasinnad jätte härskar - och där det finns en gås som värper guldägg. På vägen berättas även historien om vem Mästerkatten är, var han kommer från.
Det här är en ganska rak äventyrsfilm. Det är tjoflöjt och röj mest hela tiden - kanske lite tröttande i längden. Speciellt roligt är det väl inte heller, åtminstone inte för mig som vuxen. Men varför ska dagens barnfilmer alltid anpassas efter vuxna? Renodlade vuxenskämt är det ont om. Mästerkatten och ägget har bildat Bönklubben, som bara har två regler. Regel ett: prata aldrig om Bönklubben. Regel två: prata aldrig om Bönklubben. Men det är väl allt i vuxenväg.

Hur 3D:n funkar kan jag förstås inte uttala mig om. Men jag får intrycket att de bränt 3D-krutet på scenen med den gigantiska bönstjälken.

Jag gissar att filmen är bättre på engelska, men trots detta är jag snäll och sätter en trea.






(Biopremiär 3/2)