Visar inlägg med etikett Chloë Sevigny. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chloë Sevigny. Visa alla inlägg

tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

torsdag 12 oktober 2017

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.
Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.
Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.






(Biopremiär 13/10)
-->

onsdag 21 september 2016

Bio: Love & Friendship

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Detta komiska kostymdrama bygger på en kortroman av Jane Austen som heter "Lady Susan", men för att rida på Austinsuccéer som "Förnuft & känsla" och "Stolthet & fördom", har denna filmatisering av Whit Stillman (DAMSELS IN DISTRESS) döpts till LOVE & FRIENDSHIP. Dock fick den visst inte heta KÄRLEK & VÄNSKAP i Sverige.
Jag såg den här filmen förra månaden, men kommer knappt ihåg någonting alls. Faktum är att jag inte bara glömde bort dess handling direkt efter filmen, utan även medan jag tittade på den. Redan under inledningen tappade jag tråden. De medverkande presenteras i bild och text, de är många, och jag tänkte Herregud, är det meningen att jag ska komma ihåg alla de här?
Kate Beckinsale spelar lady Susan, änka med många uppvaktare. Hon försöker fly från dessa och häckar på godset Langford. Men där dyker det ideligen upp typer som uppvaktar henne. Susan är även på jakt efter någon som vill gifta sig med hennes dotter.
Jag förstod aldrig vem som var vem i den här filmen. En massa damer i stora, frasiga klänningar dricker te, herrar i kostym och tajta brallor ... dricker te de med. Alltid i vackra miljöer. De konverserar. Lady Susan är lite elak. Eller så. Intriger och fnurror på tråden verkar uppstå. Jag hajade aldrig vad och vilka de pratade om. Jag var inte tillräckligt intresserad för att hänga med.
Behållningen är en festlig friare som dyker upp. Han är makalöst korkad. Osannolikt korkad. Scenerna med honom är fantastiskt roliga. Han borde haft huvudrollen! Vem var det? Det minns jag inte.
Chloë Sevigny spelar en amerikansk kusin, tror jag att hon var. Stephen Fry är med alldeles för lite.
Jag har förstått att en del uppskattar den här filmen och framför allt dess dialog. De som gillar kostymdramer och Jane Austen-filmatiseringar lär också uppskatta LOVE & FRIENDSHIP.
Jag gillar inte Jane Austen. Jag gillar karatefilmer och dansk gladporr.
Nu kommer jag inte på mer att skriva om den här filmen.
Nu tar jag en liten bloggpaus och spenderar fyra dagar på Bokmässan istället.










(Biopremiär 23/9)



-->

torsdag 28 november 2013

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.
Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.
Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 
Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.
LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.
Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!







(Biopremiär 29/11)

-->