Bio: Suspiria (2018)

Foton copyright (c) Amazon Studios

Att göra en nyinspelning av Dario Argentos mästerverk SUSPIRIA från 1977 känns inte bara fullkomligt onödigt. Det är dessutom direkt dumdristigt. Hur kan man göra en nyinspelning av en film vars storhet inte ligger i handlingen - handllingen är tunn - utan på dess helhetsupplevelse; filmfoto, scenografi, musik med mera?

Det kan man genom att göra något nästan helt annat av det ursprungliga materialet.

Jag såg inte Luca Guadagninos förra film; den uppmärksammade CALL ME BY YOUR NAME. Däremot såg jag filmen han gjorde dessförinnan; A BIGGER SPLASH. Den tyckte jag inte var speciellt bra. Efter att ha sett den, tyckte jag bara att det var märkligt att Guadagnino skulle ge sig på SUSPIRIA.

Ännu konstigare blev det när manusförfattaren David Kajganich, som även skrev A BIGGER SPLASH (vilken för övrigt också är en remake), gick ut med att han inte gillar Argentos SUSPIRIA. Va? Varför välja en författare som inte tycker om det ursprungliga verket?

... Fast detta var kanske en bra idé. Jag har själv alltid tyckt att det känts onödigt att göra nyinspelningar av bra filmer - varför inte ta en gammal film som var dålig, men som hade potential till att bli något bra? Det var kanske så Kajganich tänkte i det här fallet - han fick tillfälle att rätta till en film han inte gillar. Här måste jag skjuta in att nästa film gjord efter manus av Kajganich är den nya versionen av JURTJYRKOGÅRDEN. Mary Lamberts 80-talsfilm gillas av många, men hennes film var trots allt långtifrån lika otäck som Stephen Kings roman - så de försöker väl rätta till detta nu, inspirerade av framgångarna med DET.

Åter till SUSPIRIA. Efter premiären under filmfestivalen i Venedig, har åsikterna om Guadagninos film gått isär. Många hylllar den och kallar den en riktigt, riktigt bra film. Många hatar den passionerat. De sistnämnda är framför allt fanboys som inte tolererar att man vågat röra en av deras favoritfilmer, eftersom det förstås är förbjudet. Det får man ju inte! Hatarna verkar mest hata filmen för att de ska hata  den, och de vägrar se den för vad den är.

Det är lite synd att Guadagninos film har titeln SUSPIRIA. Den hade nog vunnit på att heta något helt annat - eftersom den skiljer sig så pass mycket från Argentos film. Denna nya film är nämligen ett två och en halv timme lång art house-film, men flera långa dansinslag - och men en del överaskande grova splatterscener.

Den nya filmen utspelar sig inte i Freiburg, men väl i Berlin. Det är 1977, Baader-Meinhof och deras RAF dominerar nyheterna. Hit anländer Susie Bannion (Dakota Johnson; varför rollfiguren döpts om från Suzy till Susie kan man undra) från Ohio för att provdansa för ett världsberömt danskompani.

Berlin är grått och ogästvänligt. Susie provdansar, godkänns och stannar därför kvar. Danskompaniet leds av madame Blanc (Tilda Swinton), en legendarisk och respekterad dansös, som ska sätta upp verket "Volk". Rollfiguren Blanc har kallats "Pina Bausch från helvetet".

Flickor från kompaniet försvinner på de mest mystiska sätt. När tjejen som skulle dansa huvudrollen i "Volk" plötsligt är väck, tilldelas nykomlingen Susie denna roll.

Tilda Swinton spelar även SUSPIRIAS manliga (!) huvudroll, den åldrade psykologen doktor Josef Klemperer, som haft några av kompaniets dansöser som patienter. Tjejerna har lidit av vanföreställningar om häxor och häxsabbater på dansakademin, och när de försvinner börjar Klemperer undersöka hur det verkligen står till.

Jodå, visst är det en häxa som ställer till det. Mater Suspiriorum, suckarnas moder. Och visst råkar Susie och några av de andra töserna illa ut.

Dario Argentos film från 1977 är en surrealistisk mardröm; en vacker, ond saga berättad med knalliga färger, blodiga mord, och fantastisk, högljudd filmmuik av Goblin. Någon logik i händelserna förekommer knappt alls, tvärtom är filmen direkt ologisk - den bygger på mardrömmens skeva logik.
Tonen i Luca Guadagninos film är radikalt annorlunda. Färgerna är så få att filmen närmast är svartvit. Berlin är deprimerande. David Kajganich har sagt att hans version handlar om Tysklands skuldkänslor efter andra världskriget. Argentos version handlar om häxor.

Tyskland, dans och häxor, det är i stort sett det enda de två filmerna har gemensamt. Den nya filmen står på helt egna ben. Det är en helt annan typ av film. Jag kan mycket väl tänka mig att 2018 års SUSPIRIA kan gå hem hos en publik som inte vanligtvis tittar på skräckfilmer och som säkert fnyser åt Argentos filmografi. Fast denna publik lär chockas av de grova våldsindslagen.

Det konstnärliga, aningen pretentiösa anslaget markeras redan i inledningen - filmen börjar med en textskylt som förmedlar att detta är en berättelse i sex akter och en epilog. Varje akt har en titel. Detta är lite fånigt och för tankarna till Lars Von Trier.

SUSPIRIA kan kanske jämföras med BLACK SWAN. Dock är SUSPIRIA en mer renodlad skräckfilm. Själv tycker jag inte att den är alltför otäck, men inramningen - de fula delarna av Berlin, den nedgångna dansakademin, det märkliga persongalleriet - skänker en genomgående obehaglig stämning. Trots att filmen är så lång som den är, upplevde jag den inte som tråkig; jag satt hela tiden och undrade vad som skulle ske härnäst, vad allt skulle leda fram till.

Dakota Johnson är väl okej som Susie Bannion, medan Tilda Swinton är fascinerande i sina roller - hon gör en tredje rollfigur mot slutet av filmen. Varför Swinton även spelar dr Klemperer vet jag inte. Det finns säkert en konstnärlig baktanke med detta, något man ska fatta, men det är väl jag för dum för. Jag satt mest och tänkte att den där maskeringen måste vara varm och obekväm att ha på sig. Chloë Grace Moretz har en väldigt liten roll, holländskan Renée Soutendijk (från Paul Verhoevens DEN FJÄRDE MANNEN) spelar  en av de mystiska tanterna på akademin, och Jessica Harper, som spelade Suzy Bannion i originalet, har en liten roll. Guadagnino har  lyckats hitta många bra ansikten till sin film; de flesta medverkande i denna kvinnodrivna film ser udda ut, och de beter sig även udda.
Stor tonvikt har lagts på dansen, det övas och det är föreställning. Utan att spoila slutet, måste jag säga att filmens sista kapitel, akt 6, inleds på ett alldeles magnifikt sätt; det är häpnadsväckande bisarrt. Blodbadet detta övergår i är dock så överdrivet att jag upplevde det som direkt komiskt - och jag vet inte om detta är meningen. Slutet är inte alls det samma som i Argentos film.

Thom Yorke från Radiohead; ett band jag verkligen inte gillar, står för filmmusiken. Bortsett från en vedervärdig sång under för- och eftertexterna gör han ganska bra ifrån sig. På ett par ställen för hans musik tankarna till Fabio Frizzis tema från Lucio Fulcis THE BEYOND.

Man har tagit fasta på Suckarnas Moder på ljudspåret. Det suckas, flåsas och andas mest hela tiden. Dansöserna stånkar och stönar när de hoppar omkring på dansgolvet.

Så, för att sammanfatta - vad tycker jag om Luca Guadagninos SUSPIRIA? Jo, jag tycker om den. Det är en rätt bra film. Nej, mer än så. Det är en riktigt bra film. Den är långtifrån lika bra som originalet, men till skillnad från de flesta andra nynspelningar, är det här ett helt fristående, eget verk som hade mått bäst av att slippa jämföras med klassikern den bygger på.

Även om jag alltså gillar den nya SUSPIRIA, lär det dröja ett bra tag innan jag ser om den. Argentos film kan man se hur många gånger  om helst, man kan ständigt hitta nya detaljer man inte tidigare lagt märke till. Guadagninos film är för dyster och allvarlig för att klara alltför många återbesök.

  
    





(Biopremiär 23/11)

Bio: Bad Neighbours 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag brukar ofta irritera mig på alla moralister som fortfarande lever kvar; den typ av moralister som satte käppar i hjulet för allt som var kul när jag var tonåring på 1980-talet. Och jag irriterar mig på alla dessa skitnödiga människor som det finns alldeles för många av idag; alla de här som kränks och känner sig förolämpade till höger och vänster, oftast ganska unga människor. Usch för dem. Men! Så kommer det plötsligt en film som BAD NEIGHBOURS 2 - och jag känner mig som en jobbig liten moralist.

Nicholas Stollers BAD NEIGHBOURS, som kom för två år sedan, tyckte jag var rätt kul. Tillräckligt kul för att jag skulle ge filmen en trea i betyg. Nu har Stoller gjorts en uppföljare, som i original heter NEIGHBORS 2: SORORITY RISING - vi har fått den brittiska titeln i Sverige. Den här filmen är ... pinsam.

Förra gången handlade det om det lite fyrkantiga paret Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne), som förde en lugn tillvaro i ett lugnt villakvarter - tills en studentförening flyttade in i kåken intill. Anförda av Teddy (Zac Efron) gjorde studenternas vilda festande Macs och Kellys liv till ett helvete.

Nu ska Mac och Kelly flytta. Hoppas de. Huset är ännu inte sålt. På grund  av diverse krystade anledningar måste de under 30 dagar bevisa för familjen som vill köpa huset att det är lugnt och tryggt där. Vilket det är - studentföreningen är utflyttad, huset intill står tomt.

Chloë Grace Moretz spelar 18-åriga Shelby, som precis börjat på college. Skolans kvinnliga studentförening visar sig vara en flickig, puttenuttig klubb som inte festar. Shelby och hennes nyblivna kompisar vill bara festa och röka på, så de vill inte gå med i föreningen - istället startar de en egen. De lyckas hyra ett hus de kan hålla till i - självklart huset bredvid Mac och Kelly. Dessutom anlitar de Teddy som coach; han ska lära dem hur man fixar de fetaste festerna och hur man tjänar pengar på dem. Shelbys förening vägrar skärpa sig i 30 dagar, och när Teddy tycker att tjejerna går för långt i grannfejden får han sparken. Således byter Teddy sida och hjälper Mac och Kelly.

BAD NEIGHBOURS 2 verkar tro att det är en feministisk film som driver med sexism. I själva verket är detta en sexistisk film på neandertalnivå - med ett malplacerat feministisk budskap inslängt på slutet. Den här filmen är direkt genant. Den misslyckas på så många plan. Om filmen gjorts på 80-talet hade den i alla fall inte hymlat med sitt uppsåt, och bjussat på mängder av naket och sex också - men eftersom det är 2016 bara pratar de om sex, vilket känns väldigt sunkigt. Okej, Mac och Kelly ligger med varandra. Med kläderna på, förstås. Det är ju 2016.

Det är en fruktansvärd massa gräsrökande i filmen, och gräsförsäljning utgör en stor del av handlingen. De är ju besatta av gräs, amerikanerna. Det ska väl anses coolt, men det blir bara ... fel det med.

Nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte skrattade till ett par gånger. Det är trots allt lite kul att Macs och Kellys lilla dotters favoritleksak är en rosa dildo, och jag gillade scenen där Macs knepiga arbetskamrat med hustru klär ut sig till ortodoxa judar.

... Men i övrigt är det här en film som verkar tro att det räcker med ett ständigt flöde av svordomar och fula ord, massivt gräsrökande, och gubbsjuka kommentarer om tonårsflickor för att det ska bli kul. Dessutom går tjejerna i filmen alldeles för långt för att slippa grannarnas tjat - för inte är det väl roligt att de stjäl all inredning och vandaliserar huset när Mac och Kelly inte är hemma?

Det är lite synd att det blev så här. Jag gillar ju Rose Byrne, hon är kul, och även om det är väldigt längesedan Seth Rogen var med i något bra, kan han få till det när han vill.

(Biopremiär 4/5)

Bio: The 5th Wave

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Efter att TWILIGHT-serien avslutades började Hollywood desperat att leta efter nya bästsäljande romaner riktade till tonårstjejer. Efter ett par filmer baserade på sådana, vilka alla floppade, kom så HUNGER GAMES- och DIVERGENT-filmerna, varav åtminstone den första serien blev enormt framgångsrik. Hollywood letade efter nya böcker, nu när Hungerspelen är över, och har hittat "Den femte vågen" av Rick Yancey.
Eftersom svenska filmdistributörer inte tror att svenska titlar funkar på bio, släpps den här nya filmen under originaltiteln THE 5TH WAVE - trots att boken har en svensk titel. Bokförlaget såg inga problem med detta. För regin står J Blakeson (inget förnamn), som tidigare skrivit manus till INSTÄNGD 2 (en film med svensk titel).
THE 5TH WAVE börjar rätt bra. Chloë Grace Moretz spelar 17-åriga Cassie, som ensam och beväpnad springer runt i en värld efter katastrofen. Hon träffar på en sårad, överlevande man, men i tron att han är fientlig, skjuter hon ihjäl honom - och inser att hon misstagit sig.
Därefter berättas Cassies historia. Ett enormt rymdskepp uppenbarar sig och kretsar runt Jorden. Sedan attackerar rymdvarelserna i fyra vågor. De slår ut all elektricitet, de orsakar naturkatastrofer, de sprider ut sjukdomar som dödar större delen av mänskligheten.
Cassies föräldrar dör och hennes lillebror förs bort till en militärförläggning, medan hon letar efter gossens nalle. Militären, anförd av två känslokalla hårdingar spelade av Liev Schreiber och Maria Bello, avslöjar att rymdvarelserna nu rör sig på Jorden - i mänsklig skepnad. De tar över människokroppar. De överlevande barnen och ungdomarna tränas till soldater för att slå tillbaka - men det är något som inte stämmer.

Filmens stora överraskning är rätt uppenbar - åtminstone för oss som sett mängder av liknande filmer.
Som sagt, det här börjar bra. Inledningen med katastrof på katastrof kan nog upplevas som ganska traumatisk. Men så snart Cassie lämnats ensam i skogen, går det utför. Eftersom filmen riktar sig till unga tjejer, introduceras två killar hon blir förälskad i. Ben Parish (Nick Robinson) från skolan, som hamnar bland soldaterna, och den mystiske Evan Walker (Alex Roe), som tar hand om Cassie efter att hon sårats. De här två är slätstrukna, "söta", och har noll utstrålning. Evan har designerskäggstubb. Det blir festligt när man under en lång stund får se Cassie smygtitta på Evan, som badar i en bäck och stolt gnider sina spelande muskler. Lika fånigt blir det till exempel när de, mitt under en scen där de måste fly för livet illa kvickt, beslutar sig för att kyssas en stund.
Ytterligare en fånig detalj är när det hos armén dyker upp en tuff, bitter gothbrud som heter Ringer (Maika Monroe). Hon lär de andra att slåss och skjuta. Det är bara det att hon inte ger intryck av att vara speciellt bra på att slåss och skjuta, eller på något annat.

Vi känner igen temat från klassiker som VÄRLDSRYMDEN ANFALLER, ANFALL FRÅN MARS och liknande kommunistparanoia från 1950-talet, eller från TV-serien V. THE 5TH WAVE hade funkat bättre om den gjorts som en renodlad science fiction-rysare. Eller som en grabbig actionfilm - Blakesons film är nämligen överraskande våldsam, så pass att den blivit barnförbjuden i Sverige.
Nu blir det varken eller. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp filmen vänder sig till. Det är för tufft för TWILIGHT-publiken, för mjäkigt för actionpubliken, för dåligt för övrig publik.
Filmens slut bygger upp till den ofrånkomliga Del 2. Såtillvida den här filmen inte floppar.

  







(Biopremiär 22/1)

Bio: Dark Places

Foton: Doane Gregory Copyright ©2014 Damselfish Holdings. All Rights Reserved. 
DARK PLACES heter en rätt trevlig brittisk rysare från 1973, med Christopher Lee i en av rollerna. Jag såg den ganska nyligen. 2015 års DARK PLACES har inget med den filmen att göra.
DARK PLACES bygger på en roman av Gillian Flynn, som skrev GONE GIRL - en bok som blev en film jag inte har mycket till övers för. Tydligen blev den filmen framgångsrik, men jag har svårt att förstå varför. Framför allt var slutet otillfredställande.
Den här nya filmen är regisserad av fransmannen Gilles Paquet-Brenner, som gjorde SARAHS NYCKEL, och den ståtar med Charlize Theron i huvudrollen; Theron har även producerat. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en rysare, kanske beroende på filmen från 1973 - men där sket jag mig på tummen. DARK PLACES är till större delen ett drama, även om den samtidigt är en "whodunit". Först mot slutet närmar sig filmen thrillern, men det hela är väldigt ospännande.

Theron spelar Libby Day, den ende överlevande efter en massaker 1985. Då var Libby sju år och tillsammans med sin äldre bror Ben lyckades hon fly medan modern och två systrar mördades. Ben greps för mordet eftersom han var hårdrockare och därmed satanist. Han har suttit inne sedan dess.
Den buttra ensamvargen Libby kontaktas en dag av en kille som heter Lyle (Nicholas Hoult), som är med i en klubb kallad the Kill Club. Medlemmarna är besatta av mord och de försöker lösa gamla mordgåtor. De misstänker att Ben är oskyldig och vill att Libby ska hjälpa dem. Libby vägrar, men eftersom de är villiga att betala låter hon sig övertalas.

DARK PLACES skiftar med jämna mellanrum mellan nutid och 1985. Vi får se de skeenden som ledde fram till massakern för 30 år sedan, och vi får se hur Libby och Lyle letar upp de involverade personerna som vuxna. Chloë Grace Moretz spelar Bens gravida och knepiga flickvän Diondra på 80-talet. Diondra och några kompisar är verkligen inne på satanism - och då blir det skitfånigt. Vi får se autentiska TV-klipp från 80-talet, i vilka moralens väktare sätter likhetstecken mellan hårdrock och satanism. Ben, Diondra och de andra tonåringarna har affischer och T-shirts med Misfits, Slayer, Dio och andra, de smyger ut på natten och dödar boskap så att blodet stänker, de står i en ring och tillber Satan, och så går Diondra hem och tittar på Dee Snider på TV - och detta är förstås skrattretande! Förvisso trodde ju många föräldrar på 80-talet att det gick till så här, men att göra en film om det idag? 30 år senare?
Filmens upplösning är sanslös. De som är ute efter långsökta slut kommer att få sitt lystmäte. DARK PLACES slutar lika otillfredställande som GONE GIRL.
Charlize Theron är en synnerligen begåvad aktris och en av världens vackraste kvinnor, men hennes rollfigur här är alldeles för osympatisk och trist - liksom övriga rollfigurer. Paquet-Brenners film är välspelad och kompetent gjord, men alldeles för tråkig och ospännande - och slutet är dumt.
Både Charlize Theron och Nicholas Hoult var med i MAD MAX: FURY ROAD.

(Biopremiär 14/8)

-->

Bio: The Equalizer

Foton copyright (c) UIP Sweden

En dag någon gång under 1990 slog jag på TV:n och upptäckte att samtliga kanaler försvunnit. Märkligt. Irriterande. När jag senare gick ut såg jag en lapp i trapphuset. De höll på att installera kabel-TV i kåken. Under de närmaste veckorna, innan jag tröttnade, såg jag därför fruktansvärt mycket TV, en massa TV-serier, plötsligt gick det ju deckare varje dag.

En av de TV-deckare som gick på någon kanal, antagligen TV3, var MCCALL - vilket THE EQUALIZER (1985-1989) kallades i Sverige. Jag minns inte om jag faktiskt tittade på den serien. Jag minns främst en sketch i något humorprogram där man drev med serien. Den brittiske karaktärsskådespelaren Edward Woodward, känd från THE WICKER MAN och som gick bort 2009, spelade Robert McCall, före detta agent, numera privatdeckare.

När nu Antoine Fuqua, mannen bakom TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST och OLYMPUS HAS FALLEN, har gjort långfilm av THE EQUALIZER innehar Denzel Washington rollen som McCall. McCall är fortfarande en man med en mystiskt förflutet, det antyds att han varit något slags agent som iscensatt sin egen död, men där slutar väl i princip alla likheter med TV-serien. Fuqua har gjort en exceptionellt stenhård actionthriller, fullkomligt humorbefriad och extremt rå.

McCall lever ett stillsamt liv i Boston. Han arbetar i ett enormt varuhus som bland annat säljer verktyg (notera detta!), han hjälper en överviktig kollega att komma i form, och eftersom han har sömnproblem går han varje natt till ett fik där han dricker en kopp te och läser böcker. Samma ställe frekventeras av Alina (Chloë Grace Moretz), tonårig prostituerad. De två brukar prata med varandra, hon vill egentligen bli sångerska. När Alina blir brutalt misshandlad av sin ryske hallick och dennes vedervärdiga anhang, får McCall nog. Han kliver in på deras kontor och bland annat med hjälp av två korkskruvar dödar han dem allihop på 29 sekunder.

Det visar sig att dräggen inte var vilka skurkar som helst, McCall har tagit kål på några viktiga personer i den ryska maffian. Därför skickas den iskalle och grymme "Teddy" (Marton Csokas), tidigare spetsnaz, till Boston för att leta upp och döda McCall - och alla som står McCall nära. Men nu är ju inte McCall vem som helst. Han besitter a particular set of skills. Han blir tvingad att ensam slåss mot horder av ryssar. Och då är det bra att ha tillgång till verktyg. Borrmaskin, till exempel. Och bultpistol.

Denzel Washington kan ibland vara lite irriterande, åtminstone när han spelar i seriösa dramer; då framstår han som rätt präktig. Men - när han spelar hårding, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, då är han så hård att han får badkarsvatten att kallna och tapeter att lossna. Actionscenerna i THE EQUALIZER är väldigt blodiga, det blir närmast splatterfilm här, och av någon anledning gillar McCall att klocka sina våldsamma bedrifter. Han planerar sina drag i huvudet innan samman drabbningen, gissar hur lång tid det kommer att ta, och så klickar han på sitt armbandsur och går loss så att blod och hjärnsubstans sprutar. Det är sällan vi får se så här brutala thrillers nuförtiden, vi lever ju i en era när Hollywood försöker se till att alla filmer får åldersgränsen PG-13 (inget blod, inga svordomar, inget naket) för att locka så stor publik som möjligt.

Men ultravåldet till trots - Fuquas film är till större delen ett drama. Filmen berättas i ett ganska långsamt tempo, vi får ta del av McCalls lugna vardag ett bra tag innan Alina råkar illa ut. De flesta scenerna utspelas nattetid, scenerna från fiket är uppenbart inspirerade av Edward Hoppers målning "Nighthawks", filmmusiken är hotfullt lågmäld. En del dialog i början är kanske lite klumpig och övertydlig, som när McCall berättar om "Den gamle och havet" för Alina, men det är inget som stör.

Jag gillar THE EQUALIZER. Det här torde vara höstens, kanske årets, hårdaste film. Och jag gillar tuffa thrillers som inte kompromissar. Dessutom är Marton Csokas en särdeles obehaglig skurk. Oklanderligt klädd, alltid ett och samma kalla, känslolösa ansiktsuttryck, och något makalöst sadistisk och genomrutten.

Bill Pullman och Melissa Leo dyker upp i två mindre roller som före detta kollegor till McCall.
Fast när jag tänker efter ... Det här är ju en Liam Neeson-film. Liam Neeson brukar ju numera ofta spela en stenhård ex-agent med a particular set of skills. Utvecklades månne den här filmen med Neeson i åtanke? Denzel Washington, som även producerat, klarar dock uppgiften galant. Det vore kul att se en crossover-film där Robert McCall slår sig samman med Bryan Mills från TAKEN-filmerna och rensar upp!

(Biopremiär 26/9)

Bio: Carrie

Foton: Michael Gibson ©2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Screen Gems, Inc. All rights reserved.
Avdelningen för totalt meningslösa och onödiga filmer:
När jag var tonåring på 1980-talet var jag fullkomligt besatt av Stephen King och hans böcker. Det känns som om jag bara läste King och inget annat, vilket förstås inte stämmer, men jag älskade de här böckerna - av förståeliga skäl. King var - och är fortfarande - den främste skildraren av amerikansk medelklass, berättelserna var spännande och engagerande, och det kändes som om King berättade enbart för mig - "Slå dig ner, grabben, så ska jag berätta något otäckt för dig!". Jag minns att jag på skidresorna med mina föräldrar mest såg på skidåkningen som något nödvändigt ont, jag föredrog att ligga på soffan i stugorna och läsa, jag längtade från skidbacken till Castle Rock, Maine i böckerna.
Så en dag i början av 90-talet fick jag nog, jag hade förläst mig på King - och lade av. Tvärt. Efter "Stark" - en bok jag inte gillade. Först nu på senare år har jag återupptagit bekantskapen med Stephen King och konstaterar att jag fortfarande gillar karln. Jag har förstås även gett mig på hans sons Joe Hills böcker.
Det är nu drygt trettio år sedan jag läste "Carrie", Kings debutroman. Således har jag inte den i färskt minne. Och det är nog tjugo år sedan jag senast såg Brian De Palmas klassiska filmatisering från 1976, vilket innebär att jag inte har den heller i färskt minne. Alltså kan jag inte riktigt jämföra boken och De Palmas film med 2013 år CARRIE - en film som faktiskt är den andra remaken! 2002 gjordes det nämligen en nyinspelning för TV, men den har jag inte sett.

Regissör den här gången är Kimberly Peirce som 1995 gjorde BOYS DON'T CRY, och det hon åstadkommit är en synnerligen poänglös film som inte ger några som helst utslag på Geigermätaren - eller vilken mätare det nu är man ska plocka fram till denna metafor. Chloë Grace Moretz spelar high school-eleven Carrie White, vars morsa Margaret (Julianne Moore) är djupt, djupt, djupt religiös. Filmen öppnar med att Margaret föder sin dotter ensam hemma i sin spöklika kåk. Hon överväger att döda bebisen, hon plågas av synd och skam, och Carrie blir ett blygt, mobbat och ensamt barn.
Carrie får sin första mens i duschen efter att hennes skolklass har varit på badet; Carrie vet inte vad det är, varför hon blöder, och de elaka klasskamraterna, härförda av den onda Chris (Portia Doubleday), kastar tamponger på Carrie. Chris filmar det hela och lägger ut videon på YouTube. Skolans lärare upptäcker detta och stänger av Chris och hennes kompisar.
Det drar ihop sig till prom på skolan och oväntat vill en av de coola lkillarna; Billy Nolan (Alex Russell) att Carrie ska vara hans date på dansen. Carrie låter sig övertalas och syr en balklänning, trots att morsan protesterar å det grövsta. Men nu är förstås det hela mest en plan för att Chris ska kunna hämnas på Carrie - här planeras det minsann ett grisblodsbad. Synd bara att Carrie råkar ha telekinetiska krafter - och grisblodet byts ut mot människoblod.

Det är möjligt att referatet ovan kan klassas som en fet spoiler - men redan på affischen och i trailern spoilar man storyn. Och finns det någon som inte vet vad som händer i CARRIE? Blodbadet på skoldansen är ju så oerhört välkänt.
Ett problem med denna nyversion av CARRIE är fröken Moretz. Nej, hon är inte dålig - men hon är alldeles för söt, trevlig och sympatisk. För nu ska vi vara ärliga här: en av orsakerna till att De Palmas CARRIE fungerar bra, är det faktum att Sissy Spacek ser rätt konstig ut, ett udda, ibland lite otäckt utseende. Jag har svårt att tänka mig att det finns tonårskillar som inte skulle stöta på Chloë Grace Moretz - även om Carrie White nu är religiös och nertryckt i skorna därhemma.
Ett annat problem med filmen, är att Carrie har lite för mäktiga krafter och hon använder dem för ofta. Det blir ibland rena X-Men av det hela, i synnerhet när hon drar igång den långa, avslutande massakern - hon flyger omkring som en blodig superhjältinna och demolerar föremål och människor. Det blir för mycket, det blir overkill, och framförallt blir det aldrig någonsin otäckt eller spännande.

Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här filmen. Möjligtvis tonåringar som varken läst boken eller sett versionen från 1976. Hm, det torde innebära de flesta av dagens historielösa tonåringar. Och jag tror inte att de kommer att bli speciellt imponerade eller skrämda.
CARRIE är kompetent gjord och välspelad, men samtidigt lite plastig, lite för välpolerad, och som sagt: den är fullkomligt onödig. Dessutom känns flera scener kopierade rakt av från De Palmas version.
För övrigt är det mycket mobbing på bio just nu. Anna Odell hämnas på sina mobbare i ÅTERTRÄFFEN och i IRL blir den mobbade huvudpersonen liksom i CARRIE filmad och hamnar på YouTube. Om inget annat är CARRIE mer underhållande än dessa två filmer.
CARRIE från 1976 slutar med en berömd epilog som fick biopubliken att bokstavligt talat hoppa. Denna scen återkommer inte i Peirces version, istället har man försökt göra en egen, betydligt mindre effektiv variant.

(Biopremiär 29/11)

-->

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.

Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.

Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.

Toxic Mega Cunts

Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.

... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.

(Biopremiär 16/8)

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.

(Biopremiär 11/5)

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.

Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.

Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.

Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.

Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.

(Biopremiär 16/3)