Visar inlägg med etikett Chile. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Chile. Visa alla inlägg

torsdag 21 september 2017

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment
Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.
... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.
Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.
Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.
NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.
Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.
Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.
Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.
Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

   




(Biopremiär 22/9)
-->

onsdag 27 november 2013

Bio: Gloria

Foton copyright (c) Atlantic Film

Nej, det här handlar inte om en nypremiär på John Cassavetes GLORIA. Den här glorian är en spansk-chilensk film vars titelrollsinnehaverska Paulina García fick Silverbjörnen i Berlin som bästa skådespelerska - enligt distributören är hon "karismatisk".

Det verkar som om Atlantic Film och jag tolkar ordet "karismatiskt" väldigt olika. Gloria ser nämligen ut som Tootsie - som Dustin Hoffman utklädd till kvinna alltså - och hon är en riktig traderöv. Det måste ha varit ett tunt år i Berlin om man inte hittade något annat att belöna än det här sömnpillret.

Gloria är 58 år och bor i Santiago. Hon lever ensam och anser sig själv fortfarande vara ung och fräsch. Hon frekventerar ofta de lokala nattklubbarna och barerna för att ragga karlar - och för att dansa disco. En kväll träffar hon Rodolfo (Sergio Hernández) som säger sig vara nyligen frånskild, och de två hamnar i bingen. De blir ett par och Gloria ägnar sig alltmer åt den här gubben, som gillar att spela paintball, men snart uppstår det inte helt oväntat fnurror på tråden.
Sebastián Lelios film handlar inte om något speciellt. GLORIA har ingen egentlig handling. Jovisst, vi får följa den här tanten under en tid, men det händer ingenting av intresse. Jag förstår inte vad Lelio, som även skrivit manus, vill med det här. Ibland ploppar det upp en scen som skulle kunna vara intressant eller som tenderar komedi, till exempel har Gloria en knäpp granne som tappar ett paket gräs på Glorias dörrmatta (hon röker upp gräset!), men som helhet är det här alldeles för långt, för tråkigt och för fult.
Dessutom innehåller filmen ett flertal sex- och nakenscener. Nu sitter det säkert en del kulturkoftor och tycker att, oh, vad bra det är att vi får se fysisk kärlek mellan äldre människor, det är viktigt och vackert. Nej, det är inte vackert! Herregud, jag fick vända bort blicken. Jag tänder inte på rynkor och fläsk. Jag tillhör inte de som letar filmer på den konstiga hyllan i videobutiken och hyr GEILE MUTTI FICKT WEITER, TEIL 2. Huga! Argh!

Fast det kunde ha varit värre. Ett tag förväntade jag mig nämligen att Gloria skulle kasta peruken och visa sig vara transvestit. Fast det kan jag ju inte skriva, jag vill ju inte framstå som fördomsfull.







(Biopremiär 29/11)

onsdag 17 april 2013

Bio: No

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den chilenska (okej, den är chilensk-fransk-amerikansk) filmen NO, i regi av Pablo Larraín, Oscarnominerades som bästa utländska film. Det är fullt förståeligt. För min del är det dock något helt annat än innehållet som fascinerar och imponerar. Detta måste vara den mest realistiska återgivning av 1980-talet jag sett på film.

Året är 1988 och får att blidka den minst sagt kritiska omvärlden, har diktatorn Augusto Pinochet, som suttit vid makten sedan en stadskupp 1973, fått för sig att hålla ett folkval. Folkets ska få rösta: ja eller nej. Ja innebär att Pinochet får sitta i ytterligare åtta år, medan ett nej sannolikt lär innebära ett bättre liv för Chiles befolkning. Om de nu vågar rösta nej - och om valet går rättvist till.

Gael García Bernal spelar reklamfilmaren René, som anlitas av Pinochets motståndare; Patricio Aylwin. Grejen är att då två sidorna tilldelats femton minuter om dagen var på TV. På dessa minuter ska man propagera för Ja- respektive Nej-sidan. René försöker skapa en modern kampanj, men det hela är allt annat än oproblematiskt. Pinochet och hans män kontrollerar nämligen allt. Det är de som skrivit reglerna för valet. Och de drar sig inte för att fuska. Men världens ögon är på dem.
Orsaken till att NO ser ut att verkligen utspela sig 1988, ja, till och med vara från 1988, beror på att man filmat det hela med en typ av videoutrustning som var vanlig bland TV-bolag i slutet av 80-talet. Ja, bilden är sådär oskarp och sönderfrätt som gamla TV-program gärna blir när de blåses upp på stor duk. Detta innebär att de autentiska reklamfilmerna - och andra TV-inslag från valet - smidigt flyter in i filmen. Allt håller samma bildkvalitet och format, och det känns onekligen övertygande.
Nu var jag förvisso förhållandevis vuxen 1988, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik och jag har ingen som helst aning om hur pass sann Larraíns film är. Dock känns det här dokumentärt. Om det inte vore för ett känt ansikte som Bernal hade jag utan tvekan köpt det här som en dokumentär.

Helt oproblematisk är inte NO. Jag känner att jag upprepar mig nu, men var i hela friden måste alla filmer vara så förbannat långa nuförtiden? NO varar dryga två timmar - och även om det är synnerligen intressant, känns det långt, väldigt långt. Filmen bygger på en pjäs, vilket antagligen förklarar dess seghet och snacksalighet.

Ja-sidans reklamfilmer är verkligen skrattretande usla!






(Biopremiär 19/4)

onsdag 28 november 2012

Bio: Jag vill tacka livet

Foton copyright (c) Folkets Hus och Parker
"Jag vill tacka livet" är en av de värsta sånger jag vet. Usch. Jag kan inte med dem. Den version jag är bekant med är förstås den svenska, framhojtad av Arja Saijonmaa. Fast ursprungligen är det en chilensk trudelutt, lanserad av sångerskan Violeta Parra.
JAG VILL TACKA LIVET - filmen, alltså - heter i original VIOLETA SE FUE A LOS CIELOS, vilket enligt Google Translate betyder "Violeta gick till himlen". Varken originaltiteln eller den svenska är några höjdare. Den här filmen av Andrés Wood har vunnit ett flertal priser och är nu Chiles Oscarskandidat. Filmen går säkert hem i stugorna - om man gillar sådant här. Men det gör inte jag.
Det hela inleds med en videosnutt inspelad för den svenska publiken, i vilken huvudrollsinnehaverskan Francisca Gavilán introducerar verket, och därefter följer således filmen. Vi får följa Violeta Parras liv från fattigdom till firad stjärna och nationalhjälte. Hennes barndom och karriär som vuxen berättas parallellt, och med jämna mellanrum brister Violeta ut i sång.
Och jag tyckte att det här var ...
... mördande tråkigt. Hu! Vilket sömnpiller! Alla låtar som framförs låter precis likadant, med undantag för "Jag vill tacka livet", och de tillhör en genre jag har oerhört svårt för. Således blev det bitvis rätt plågsamt för min del.
Filmen får väl sägas vara välgjord och välspelad, filmfotot är helt okej - men jag personligen är fullkomligt ointresserad av Violeta Parra, Chiles historia och musiken. Det är en klar fördel om man är inne på det om man nu går och ser filmen.
Jag gillade en scen i början där lilla Violetas farsa blir tosig och använder sin gitarr som tillhygge när han demolerar en krog i slowmotion. I övrigt minns jag inte så mycket, eftersom jag lät tankarna segla iväg på jakt efter bättre låtar att spela upp inne i mitt huvud. Som "Baby, it's cold outside".
Violeta Parra föddes 1917 och begick självmord 1967.






(Biopremiär)



tisdag 29 maj 2012

DVD: De ensamma

DE ENSAMMA (Njutafilms)
Det är inte ofta man ser en film från Chile. Ännu mer sällan ser man en skräckfilm från Chile. Zombiefilm från Chile ser man aldrig. DE ENSAMMA är den första chilenska zombiefilmen.

Men som så ofta är fallet behöver ju inte en film vara bra, eller ens intressant, bara därför att den kommer från ett ovanligt filmland. Sannolikheten att filmen ska vara dålig är snarare större.

Enligt IMDb är DE ENSAMMA från 2008, men på DVD-omslagets baksida står det 2010. Vad det står i eftertexterna minns jag inte. Originaltiteln är visst SOLOS, men i förtexterna står det DESCENDENTS - och filmen är på engelska.

Jorge Olguíns film fick mig att tänka på den gång då vi satt tre killar och tittade på OTTO; OR, UP WITH DEAD PEOPLE för att avgöra om denna tyska gayzombiefilm skulle visas på Fantastisk Filmfestival eller ej. Trots att vi skrek "NEJ!!!" visades filmen. Jag vet inte varför. OTTO kan vara världens sämsta zombiefilm. Det var många piss- rök- och matpauser under filmens gång. Utan att vi pausade filmen. Tvärtom skrek vi "snabbspola!" eller "stäng av skiten, det här går ju inte att titta på!".

Nu är DE ENSAMMA inte lika kass som OTTO (och den har inget gaytema) - men de långa händelselösa scenerna, den ibland pretentiösa tonen och den påtagliga amatörmässigheten för tankarna till den tyska vanskapelsen.

Någon gång i framtiden har ett zombievirus tagit kål på större delen av Jordens befolkning, de flesta vuxna människorna har blivit zombies, och militären styr och ställer. De enda som är immuna mot smittan är några barn som fötts med mystiska blödande sår på halsen. Dessa sår ser precis ut som ... Nä, jag tänker inte spoila "överraskningen", men denna är uppenbar - än mer så när huvudpersonen; den lilla flickan Camille, blir tillsagd att ta sig till havet.

Lilla Camille går genom förfallna stadsdelar och raserade byggnader. Hon träffar några andra barn i samma ålder. Ibland attackeras de av zombies. Ibland dyker onda militärer upp, dessa vill döda både zombies och levande barn. Ganska ofta tänker Camille på sin mor, som var snäll innan hon förvandlades till zombie.

Filmen innehåller väldigt lite dialog. Camille står för berättarrösten som ledsagar berättelsen. Ibland stannar barnen och leker, vid ett tillfälle på en lekplats. Större delen av tiden ägnas åt att gå. Eller fundera. Någon zombieskräck är det inte tal om, eftersom filmen är så ospännande den kan bli. Och inte är den rolig heller. Fast det går säkert att hitta politiska undertoner, om man nu är intresserad av sådant.

Filmens färger har förvrängts så att himlen är hotfullt missfärgad. I ett par scener med vyer av en storstadssiluett är detta effektivt, annars ser det bara billigt ut. När det är skottlossning, vilket sker hyfsat ofta, har man kopierat in vapnens mynningsflammor på inte speciellt övertygande sätt. Alldeles för ofta vräker man på med CGI-blod. Av någon anledning tycker Olguín är det är fräsigt när CGI-blod sprutar på kameralinsen. Denna ofta återkommande effekt ser ut som en dassig videoeffekt från 80-talet.

Jag får väl medge att punchlinen när Camille når havet är lite kul. Rättare sagt, den ser kul ut.
Efter en timme börjar eftertexterna att rulla. Dessa avbryts efter ett par minuter. Då får vi via TV-nyhetsinslag veta vad som hände tio år tidigare. Eftertexterna fortsätter och efter drygt 72 minuter är det hela slut.

DE ENSAMMA är en ful, tråkig och poänglös film.