Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.

Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".

Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.

Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.

Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.

Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.

Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.

Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.

Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.

Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.

Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.

(Biopremiär 18/7)

Bio: Zookeeper

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kevin James är väl en sympatisk kille, men hans filmer har aldrig varit något vidare. SNUTEN I VARUHUSET hade ett enda skämt: Kevin James är tjock. GROWN UPS kommer jag knappt ihåg. HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY vill jag glömma.

Hans nya film ZOOKEEPER, i regi av Frank Coraci som gjorde THE WEDDING SINGER och några andra Adam Sandler-filmer, är egentligen en väldigt konstig film. Det är en enkel film, en filom vi alla sett förut massor av gånger, det är en romantisk komedi av tretton på dussinet-karaktär - men filmen är konstig.

Man har nämligen stoppat in pratande djur.

Okej. Vad är det för konstgt med detta? Pratande djur är ju vanligt på film, och det brukar ju gå hem hos ungarna! Javisst. Det är bara det att detta inte är någon barnfilm. ZOOKEEPER är en traditionell romantisk komedi för familjer och vuxna. Men den innehåller pratande djur.

Kevin James är den snälle djurskötaren Griffin som i filmens öppningsscener friar till sitt livs stora kärlek, supermodellen Stephanie (Leslie Bibb), som oväntat säger nej och dumpar honom. Griffin tillbringar de kommande åren med att sörja Stephanie, han vill inget annat än få tillbaka henne. Han är så besatt av Stephanie att han inte märker att hans kollega Kate (Rosario Dawson) är förtjust i honom. Och egentligen är han förälskad i henne, även om han inte förstått det.

En kväll avslöjar djuren på Franklin Zoo att de kan prata. Det har de alltid kunnat. Griffin blir först livrädd, men snart blir han jättekompis med lejonet (Sylvester Stallone), apan (Adam Sandler), elefanten (Judd Apatow) och framför allt med gorillan Bernie (Nick Nolte). Djuren ska hjälpa Griffin att få tillbaka Stephanie - men eftersom djuren självklart är smartare än så, ändrar de snart på planerna och försöker tussa ihop Griffin med Kate.

ZOOKEEPER pressvisades inte i Malmö och på visningen jag var på hamnade jag bredvid en familj med två små döttrar i sexårsåldern. Antagligen trodde föräldrarna att detta skulle vara en film i stil med DR DOOLITTLE (Eddie Murphy-versionen) eller ALVIN OCH GÄNGET. Det dröjde tio minuter innan flickorna tröttnad på filmen och istället började klättra omkring och hoppa i biofåtöljerna. Den vuxna publiken skrattade dock ofta.

ZOOKEEPER är en väldigt harmlös och slätstruken film. Jag har noterat att en del kritiker verkligen totalsågat filmen, men det är ju orättvist. Det här är ju ingen inkompetent tråkfest som många av de svenska filmer kritikerna hyllar. ZOOKEEPER är bara ännu en menlös, snabbt glömd historia. Men den är sympatisk, det är lätt att gilla Kevin James och Rosario Dawson gillar vi ju sedan länge.

Och självklart är alla filmer med Sylvester Stallone av intresse. Här får vi höra honom sjunga "More than a feeling".

Produktplaceringen av T.G.I. Friday's är fullkomligt sanslös och även det i Sverige bespottade fruktföretaget Dole ser till att synas.

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: Burlesque

Foton copyright (c) Sony Pictures
Nu har hon slagit till igen, min kompis' fru som hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och trodde att bloggen heter TOPPGAFFEL! (ett namn jag ju fick användning av). När jag igår berättade att jag skulle gå iväg till Entré och se BURLESQUE tyckte hon jag sa att jag skulle se en film som heter BURTRÄSK. Och ja, BURTRÄSK vore ju ett fantastiskt namn på en musikal.

Jag missade pressvisningen på den här och gick alltså därför på den ordinarie premiären. Det var fullsatt. Nästan inga killar. Det var jag och hundra unga tjejer. Rätt besynnerligt egentligen, här går vi manliga snuskhumrar och ser en film som till större delen består att raffiga brudar i underkläder som dansar porrigt på en nattklubb - och så sitter det nästan bara tjejer i publiken. Men det är ju onekligen fräsigt att publiken ser dessa brudar som förebilder, och inte Gudrun Schyman.

Jag hade inga som helst förväntningar på BURLESQUE, rättare sagt; jag trodde den skulle vara ganska eländig. Men Steve Antins (manus och regi) film visade sig vara bättre än förväntat.

Cher har toppbilling i BURLESQUE, och med tanke på hur bisarr den tanten ser ut i nyllet, vore GROTESQUE en bättre titel. Men det är förstås Christina Aguilera som är huvudrollsinnehaverska. Hon spelar föräldralösa Ali, som tröttnat på livet in sin småstad i Iowa. Hon går hem och packar väskan medan hon sjunger "WO-HO-WOOO-OOO-EEEE-OOO-WOO-WO-WO-OH!" och förtexterna rullar, och så köper hon en enkelbiljett till Los Angeles.

Där råkar hon få syn på nattklubben The Burlesque Lounge och känner genast att hon vill jobba där, så hon går in i vad som utvändigt ser ut att vara ett oansenligt ställe modell hål i väggen. Ali blir omedelbart förälskad i bartendern Jack (Cam Gigandet från TWILIGHT); en ung man med mycket kajal. Jack säger åt Ali att prata med Tess (Cher) om hon vill få en chans att dansa på klubben.

Klubbägaren och före detta stjärnan Tess och hennes närmaste man Sean (en kedjerökande Stanley Tucci) är trötta på brudar som kommer och vill bli showgirls, så de försöker bli av med Ali - men Ali börjar genast att agera servitris i baren utan att begära betalt.

Hon råkar även ut för inbrott i sin lägenhet, stackars Ali, så hon tvingas flytta hem till Jack - som inte alls är bög, utan förlovad en en tös på annan ort. Och där slutar inte eländet. Tess håller på att förlora klubben! Hon måste få ihop en väldig massa pengar för att kunna behålla stället. Och inte nog med det: den stenrike playboyen Marcus (Eric Dane) som stöter på Ali, försöker köpa klubben bara för att riva kåken och bygga en skyskrapa på tomten. På detta följer mer elände: showens stjärna Nikki (Kristen Bell) är en skåpsupande bitch som får kicken och försöker sabba för de andra när oprövade Ali plötsligt får hoppa in i det playbackmimande dansgänget. Ali brister ut i ett "WO-HO-OH-EEEE-OOOH-EEE-AAAAY-AY-AY-WO-OH!" live och förvånar alla och gör succé. Nu ska det inte längre mimas! Men problemen hopar sig innan allt förstås löser sig på slutet.

BURLESQUE har en väldigt enkel och banal handling. Manuset är skrivet efter standrardformulär 1A och kunde vara snott från en 40-talsfilm. Eller en film från vilket decennium som helst. Det känns lite grann som en snällare version av SHOWGIRLS, medan nattklubben i filmen för tankarna till CABARET. Och det är väl detta som gör att jag hade två rätt angenäma timmar i biomörkret.

Jag överraskades av att det råder en viss dekadens på stället. Inte riktigt lika sleazy och smått obehaglig som i mellankrigstidens Tyskland, men ändå. Men framför allt gillade jag shownumren. De är riktigt häftiga och imponerande, för att inte tala om sexiga, och de ser förstås ut att komma från betydligt större produktioner än något som sätts upp på en liten klubb på en bakgata.

Filmfotot är färgstarkt och väldigt mjukt på ett tilltalande sätt, Stanley Tucci är som alltid utmärkt, och Kristen Bell är en bra bitch. Vad ska man säga om Cher? Cher är Cher. Antingen gillar man henne eller inte. Jag gillar henne inte. James Brolin (!) har en liten cameo, vilket bara det betingar en extra dvärg i betyget.

Och Christina Aguilera, då? Hon är onekligen en duktig sångerska, men hon ägnar sig åt en typ av musik jag tycker är fullkomligt ointressant. (Dock plus för hennes märkliga cover på Marilyn Mansons "The Beautiful People") Och jag kan inte påstå att jag attraheras av henne. Hon är väl söt, men har ett lite halvtrist, anonymt standardutseende. En blond tjej utan större personlighet. Hon är liksom ingen Rachel McAdams, som dök upp i en trailer innan huvudfilmen. McAdams är minsann en tös som går hem i min stuga.

BURTRÄSK, jag menar BURLESQUE, kommer säkert att gå hem hon sin unga målgrupp. Och filmen är betydligt bättre än andra musikaler från senare år, som den avslagna, förvirrade remaken på FAME och den fatalt misslyckade NINE. Och nej, jag gillade ju inte fjöntet MAMMA MIA! heller.

Så - utan att skämmas kan jag ge den här filmen detta trevliga betyg:

(Biopremiär 28/1)