Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.

 

 

 

(Biopremiär 15/10)

Bio: Assassin's Creed

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Varsågoda, här är 2017 års första recension av en biopremiär!
I ett nummer av den den kortlivade filmtidningen Total Film, som kom ut 1999-2000, skrev jag en artikel om TV- och datorspel som blivit film. Det är ganska längesedan nu, genren var ganska ny, men redan då var det mesta dåligt - eller sämre. Jag minns att jag i artikeln skrev att jag ville se en filmatisering av Pong; det första kommersiella TV-spelet, med en vilt studsande Burt Reynolds i huvudrollen.
Det finns egentligen inget som säger att en film byggd på ett datorspel måste vara dålig. Massor med filmer bygger på böcker, tecknade serier och pjäser, många av dessa funkar utmärkt - men av någon anledning vill det sig inte när man försöker filmatisera spel. Ibland kan filmer som bygger på fightingspel funka, åtminstone hyfsat, eftersom det mest är kampsportsturneringar.
De senaste spelbaserade filmer jag skrev om, var WARCRAFT: THE BEGINNING och HITMAN: AGENT 47, båda var usla (fast den enda film i genren jag gett bra betyg, är nog Uwe Bolls vansinniga POSTAL från 2009). Nu får ännu en spelbaserad film biopremiär: ASSASSIN'S CREED, i regi av Justin Kurzel, som senast gjorde MACBETH - ett minst sagt märkligt hopp; från Shakespeare till datorspelsaction.
ASSASSIN'S CREED är producerad av Michael Fassbender, som även spelar huvudrollen, och som inte hade spelat datorspelet när han anlitades till rollen. Drygt 130 miljoner dollar gick kalaset löst på, och när Variety, eller om det var The Hollywood Reporter, sammanställde 2016 år största floppar på bio, fanns ASSASSIN'S CREED med - med viss reservation, eftersom den gick upp under julhelgen i USA - men den drog då in väldigt, väldigt lite pengar i förhållande till den höga budgeten.
Jag kan förstå att filmen inte blev någon större kassapjäs. Spelet må ha miljoners miljoner köpare, men här gäller det att locka även de som inte spelat det. Jag har aldrig spelat det, jag har sett figurerna ur det, men har ingen aning om vad det går ut på. Jag ser att massor av fans försvarar filmen på IMDb - och skriver att man måste ha spelat spelet för att förstå hur bra filmen är. Vilket förstås innebär ett misslyckande för filmen - den står då inte på egna ben. Det är ungefär som när man måste ha läst boken först, för att begripa filmatiseringen.

Justin Kurzels ASSASSIN'S CREED är en film i facket "Vad i helvete är det jag tittar på?". Och jag undrar hur en rad karaktärsskådespelare hamnade i det här: Fassbender, Marion Cotillard (vilka båda var med i MACBETH), Jeremy Irons, Charlotte Rampling, och Brendan Gleeson. Bra betalt, antar jag.
Det här är action på temat regression. Det är säkert tänkt att vara "filosofisk" action, men det är det lite si och så med. Det handlar den evighetslånga om kampen mellan tempelriddarna och assassinerna, de sistnämnda är ett mystiskt gäng som svurit att vakta det mytomspunna Edensäpplet, som innehåller den genetiska koden till fritt tänkande (?!), och som ser ut som ett bouleklot. För att få vara assassin måste man klippa av höger ringfinger, varför framgår inte.
År 2016 ska Cal Lynch (Fassbender) avrättas för mord, men han skenavrättas och hamnar på en gigantisk anläggning i Spanien, ägd av den mäktige företagaren Rikkin (Irons), som är tempelriddare - och slem. Rikkins dotter Sofia (Cotillard) har byggt en maskin som slungar en persons medvetande tillbaka i tiden till en avlägsen släkting, eller hur det nu var. Cal visar sig vara ättling till en assassin som levde i Spanien på 1400-talet. Uppkopplad i maskinen blir Cal denna ättling, vars uppdrag är att hitta Edensäpplet - Rikkins företag vill förstås gärna komma åt det.
Hur denna makalösa manick fungerar vet jag inte, och det verkar inte de medverkande heller veta.

När Cal med jämna mellanrum hamnar i 1400-talet, brister han och hans kollegor då och då ut i spansk medeltids-kung fu, de utövar parkour, och de jagar och jagas. Alla actionscener är hetsigt filmade, alldeles för snabbt klippta, det är ryckigt, det är svårt att se vad som händer, och det är lätt huvudvärksframkallande. Oftast ser filmen ut som ett datorspel. Filmskaparna har skrutit med att ett hopp från väldigt hög höjd görs på riktigt av en stuntman - men det syns inte att det faktiskt är på riktigt, eftersom allt runt omkring honom antingen ser datoranimerat ut, eller är allmänt stökigt och myllrigt.
När det inte är action, är det bara tråkigt, dumt och svårbegripligt, framför allt är det fantastiskt oengagerande. Rollfigurerna är trista. Jag tittade på klockan åtskilliga gånger.
Möjligtvis med undantag för Michael Fassbender, ser skådespelarna ointresserade, nästan uttråkade, ut. Marion Cotillard har misslyckad frisyr. Ett flertal återkommande gestalter bryr man sig inte om att presentera överhuvudtaget.
Filmen avslutas med otroligt långa eftertexter. Ja, jag satt kvar.
De som spelar- och gillar ASSASSIN'S CREED kan kanske uppskatta den här filmen. Vi andra drömmer oss tillbaka till den tid då det var kul och underhållande att gå på bio och se en actionfilm.
Och nej, jag tror inte på regression.

(Biopremiär 11/1)

DVD/Blu-ray/VOD: Hospitalet

HOSPITALET (Rapid Stream Media)

På distributörens hemsida står det att det äntligen är Sverigepremiär för Roy Ward Bakers ASYLUM från 1972. Detta stämmer förstås inte - filmen gick på bio här 1973 under namnet HOSPITALET, vilket borde vara uppenbart, eftersom DVD:n försetts med denna titel. Dessutom hyrde jag filmen på Hvilans Video på 1980-talet.
Hammer Films må ha slagit igenom redan i slutet av 1950-talet, men jag anser att den engelska skräckfilmens guldålder var under 60-talets slut, och 70-talets början. Mina favoritfilmer från Hammer kom då, men även mycket annat. Hammer hade några inhemska konkurrenter, varav Amicus var den mest kända.
Amicus specialiserade sig på så kallade antologifilmer; korta historier med en mer eller mindre krystad ramhandling. Vid sidan av TALES FROM THE CRYPT, är nog ASYLUM; det vill säga HOSPITALET (eller HOUSE OF CRAZIES i USA), Amicus' mest kända film.
Amerikanen Robert Bloch (PSYCHO) stod för manus. Ramhandlingen är väldigt krystad: en läkare; dr Martin, (Robert Powell) anländer till ett gammalt mentalsjukhus på landet. Han tas emot av den bittre dr Rutherford (Patrick Magee), som kräver att Martin, för att få en tjänst på stället, ska intervjua fyra patienter för att lista ut vem av dem som är en doktor som blivit galen. Patienternas berättelser om varför de hamnade där spelas upp.
I "Frozen Fear" spelar Richard Todd en man vars fru inte vill skiljas. Då hugger han henne i bitar med en yxa, slår in kroppsdelarna i brunt papper, och stoppar dem i frysboxen. Det skulle han inte ha gjort. Den döda - och styckade - hustrun hämnas. I "The Weird Tailor" är Barry Morse en fattig skräddare, som uppsöks av en mystisk man, spelad av Peter Cushing. Mannen har med sig ett tyg han vill att skräddaren ska använda till en kostym - men han får enbart jobba nattetid.
En 26-årig Charlotte Rampling gör Barbara, en tjej med psykiska besvär, som i "Lucy Comes to Stay" kommer hem till sin bror och deras stora gods. Britt Ekland dyker plötsligt upp som Lucy, Barbaras bästa vän. Lucy är märklig - och inte helt snäll.
Den sista storyn; "Mannikins of Horror", utspelar sig på mentalsjukhuset, där dr Martin och de andra blir inblandade. Herbert Lom spelar patienten Byron, som tillverkar små robotdockor, vilka verkar leva, och som styrs mentalt av Byron. Hans senaste docka, utformad som honom själv, beväpnar sig med en skalpell och traskar iväg i korridorerna.
De här berättelserna är lite i tunnaste laget. Poängerna är inte alltför starka. Dessutom ser Byrons dockor mest ut som sådana där batteridrivna robotdockor som var populära på 70-talet. Men det spelar ingen roll!
HOSPITALET är som balsam för själen. Efter att ha sett en rad nya, vissna skräckfilmer, är det härligt att titta på en Amicusfilm. Det är inte tråkigt en sekund. Skådespelaruppsättningen är fullkomligt fantastisk, jag blir på gott humör när jag ser de här skådisarna - okej, kanske med undantag för Britt Ekland, som jag aldrig gillat. Veteranen Roy Ward Baker var en robust regissör; han gjorde mängder med avsnitt av TV-serier som HELGONET, THE AVENGERS och SNOBBAR SOM JOBBAR, samt filmer som THE VAMPIRE LOVERS, SCARS OF DRACULA och DR. JEKYLL AND SISTER HYDE för Hammer, och VAULT OF HORROR och AND NOW THE SCREAMING STARTS (som jag hyrde som DEN AVHUGGNA HANDEN på Hvilans Video) för Amicus.
I förtexterna står det att Douglas Gamley komponerat filmmusiken, men om den bitvis känns bekant, beror det på att man under för- och eftertexterna använt "En natt på Blåkulla" av Modest Musorgskij, och under en scen samme kompositörs "Tavlor på en utställning".
Det vore väldigt, väldigt kul om Rapid Stream Media släpper fler filmer från Amicus. Och varför inte filmer från Tigon; det tredje brittiska skräckbolaget, som bland annat låg bakom THE WITCHFINDER GENERAL och BLOOD ON SATAN'S CLAW.

-->

Bio: Isabelle

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Encore.
François Ozon har seglat upp som, om inte en favoritregissör, så en regissör som gör mig extra intresserad. Han är lite ojämn, den gode Ozon - POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU tyckte jag inte var något vidare, SWIMMING POOL var sådär, medan BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är fullkomligt mästerlig.
Ozons senaste film ISABELLE, som tävlade i Cannes 2013, når inte upp till nyss nämnda films höga nivå, men får ändå anses vara klart godkänd.
Filmens originaltitel lyder JEUNE & JOLIE, vilket betyder ung & vacker. Det förvånar mig att distributören inte behöll den titeln. Eller drog till med UNG & KÅT. I vilket fall - det här är en film som fick mig att känna mig som en dålig, dålig pojke. Jag behövde en kalldusch efteråt. Och jag kollade genast upp huvudrollinnehaverskan Marine Vacths ålder. Hon är 23. Puh! Jag kan andas ut.

ISABELLE är en väldigt fransk film. Jag har svårt att tänka mig något annat land producera en film på samma tema och på samma sätt. Det skulle väl möjligtvis vara Italien (och här och var kom jag osökt att associera till Milo Manara). Vacth spelar den sjuttonåriga Isabelle, som under en sommarvistelse med familjen i södra Frankrike förlorar oskulden till en lite äldre tysk kille. Det hela var ingen höjdardebut för Isabelle och hon är inte särskilt intresserad av tysken.
Isabelle och hennes yngre bror Victor (Fantin Ravat) har en väldigt ... ovanlig relation. Han smygtittar på syrran när hon onanerar. Hon berättar för honom om sitt sexliv och kan slänga ur sig frågor som "Har du börjat runka än?". Isabelles mor (Géraldine Pailhas) verkar fullt normal, medan styvfadern (Frédéric Pierrot) ger intryck av att vara lätt oförstående.

Filmen hoppar från sommar till höst och Paris, och Isabelle har börjat att utforska sin sexualitet - och extraknäcker som prostituerad. Hon kallar sig Léa och träffar äldre män som betalar 300 euro för att ligga med henne. Isabelle verkar dock märkligt likgiltig till det hela - till både sexet och till pengarna. Hon unnar sig inget för de stora summor hon drar in, hon bara gömmer undan sedlarna i en garderob. Hon gör bra ifrån sig i skolan och hon har fortfarande kompisar. Ibland verkar hon njuta av träffarna på diverse hotellrum. Men så en dag dör plötsligt en kund i en hjärtattack, mitt under akten. Isabelle flyr från rummet - och snart blir hennes liv lite mer komplicerat.
Det är lite BELLE DE JOUR över det här. Och det hela är nog i tunnaste laget. Jag gillar filmen, den är hela tiden intressant och aldrig tråkig, men den förblir märkligt ytlig, troligen medvetet. Isabelles beteende förklaras aldrig riktigt, och jag som publik blir lika likgiltig till det som händer på duken, som Isabelle är till sitt märkliga sexliv. François Ozon varken fördömer eller hyllar Isabelle och hennes beteende, han bara konstaterar.-

Marine Vacth är en väldigt, väldigt, väldigt vacker flicka - och hennes nakna kropp exponeras flitigt i filmen. Alltid på de mest fördelaktiga sätt. Kameran älskar henne. Det känns väldigt franskt, de gillar ju sådant, fransmännen, och de är bra på det - det finns ju otaliga exempel på franska filmer om unga, truliga sexpaket och deras relationer med äldre män. Men det var inte utan att jag ibland kände mig som en fluktare. Som en av de gubbar som anlitar Isabelle. Det är en lite kymig känsla - i synnerhet när man sitter i en biosalong omgiven av andra människor. Det blev inte lika svettigt och obekvämt som när jag såg BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN med sina grafiska sexscener - men ändå. Fast det är kanske bara jag som svensk som känner det så - vad vet jag. Att François Ozon kommer undan med vissa scener och inte kallas gubbsjuk beror nog mest på att han är den respekterade François Ozon - och homosexuell.
Charlotte Rampling dyker upp i en liten roll på slutet.
Hon behåller kläderna på.

(Biopremiär 8/8)

Bio: Jag, Anna

Foton copyright (c) TriArt Film

JAG, ANNA hade biopremiär i fredags och pressvisades på Malmö Filmdagar, där jag inte lyckades klämma in den i programmet och därför inte såg den. Dock hörde jag mina kollegor prata om den och de var inte särskilt positiva. Noterade i fredags att betygen i landets tidningar hamnade på allt mellan fyra och ett.

Trots detta lät JAG, ANNA hyfsat intressant, så jag begav mig till Spegeln igår och såg till att sänka medelåldern i den förvånansvärt välfyllda salongen. Mycket tanter.

Regissören och manusförfattaren Barnaby Southcombe har tidigare mest jobbat för TV, men när han nu gör en dramathriller för bio har han lyckats få en av Englands främsta skådespelerskor i huvudrollen; Charlotte Rampling. Men det är inte konstigt.

Rampling är Southcombes morsa.

I övriga roller ser vi bra folk som Gabriel Byrne, Eddie Marsan, Hayley Atwell från CAPTAIN AMERICA, och minsann om inte Honor Blackman dyker upp i en liten och egentligen meningslös roll i början av filmen.

Rampling är Anna, en ensam kvinna med vuxna barn. Hon roar sig med att gå på datingfester, eller vad man ska kalla det. Speeddatingtillställningar. På en sådan träffar hon den ensamme polisen Bernie (Byrne) och de verkar fatta tycke för varandra. Fast nu är det som så att Bernie håller på att utreda ett mord; en kille har hittats ihjälslagen i sitt hem. Alldeles för tidigt i filmen får vi i flashbacks se att det var Anna som slog ihjäl honom i självförsvar efter att de träffats på en datingfest och åkt hem till honom.

JAG, ANNA bygger på en roman av Elsa Lewin och det är en noirdoftande historia. Synd bara att det är så illa utfört. Southcombes film ser nämligen väldigt märklig ut. Det är en engelsk-tysk-fransk samproduktion, filmen utspelar sig i London, men stora delar är tydligen inspelade i Hamburg. Och alldeles för ofta ser det här ut som en amatörfilm. Ett filmskoleprojekt med kända skådisar. Redan den allra första scenen med Rampling i en telefonkiosk fick mig att reagera. Det såg märkligt valhänt ut.

Den bristande stilsäkerheten och allmänna taffligheten gör att JAG, ANNA aldrig blir spännande eller dramatisk. Slutet bjuder på en oväntad och rätt intressant twist, men utförandet gör att det hela faller platt till marken. Filmen räddas av sina skådespelare. Det är trevligt att se Rampling i en film där hon inte pratar franska. Men jag kan inte komma på några orsaker till att gå och se detta och jag undrar varför filmen sätts upp på bio överhuvudtaget.

(Biopremiär 31/8)

Bio: Melancholia

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag beklagar dröjsmålet. Jag antar att de flesta av er vet varför min recension av MELANCHOLIA har dröjt. Jag gick ju och tappade mina glasögon, och i väntan på nya kunde jag inte gå på bio. Sedan råkade det dröja ytterligare ett par dagar efter att jag väl sett filmen innan jag fick tummen ur röven att väl skriva det här.
Nåja.

Lars Von Triers MELAN-
CHOLIA har nästan helt över-
skuggats av den där skandalen i Cannes, när dansken mer eller mindre hävdade att han är nazist. Att han blev portad från festivalen är ju sanslöst, det hela var ju så uppenbart ett osedvanligt fjöntigt och misslyckat skämt, och Lars Von Trier är ju en tramsbyxa som gör och säger vad som helst för att framhäva sig själv, ofta framför sina verk. Allting handlar om honom. Dogme 95 handlade inte så mycket om ett sätt att göra film, som om att promota Von Trier.
Jag gillade Lars Von Trier i början av hans karriär, de första filmerna och TV-serien RIKET. Men sedan fick jag nog och hans grejor blev allt fånigare och irriterande. Nu har jag förvisso inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA, som påstås vara kul på riktigt, men det Von Trier fått ur sig de senaste tio åren har jag verkligen tyckt illa om. Jag ville klubba DOGVILLE och MANDERLAY som sälungar (och det jag främst minns från pressvisningarna i Cannes av dessa, var de ljudliga snarkningarna i salongen). ANTICHRIST tyckte jag var vedervärdig; trash diguised as art, ren spekulation, grafiskt sex och våld, allt gjort på ett sätt som lurar kultureliten att tro att här finns något annat.
MELANCHOLIA är dock bättre än ANTICHRIST.

Det första jag reage-
rade på när jag såg filmen klockan 21.20 på Film-
staden Entré, var att folk inte kan uppföra sig ens när de går på arthousefilmer. Vad är det med folk? Det kom av naturliga skäl inte särdeles många besökare till visningen, men mer än hälften av dessa kom precis när filmen skulle börja! Efter reklamen, under den sista trailern. Varför då? Stod de och hängde i foajén istället för att i lugn och ro gå in och koppla av i en biofåtölj? Sprang de till biografen för att hinna?
Och hur fan kan man få för sig att köpa med sig gigantiska popcornlådor till en Lars Von Trier-film? Ett ungt par på samma bänkrad som jag, satt och grävde LJUDLIGT i popcornlådorna genom hela filmen, medan två tjejer bredvid mig köpt med sig snacks i CELLOFANPÅSAR! En jävla oväsen! Hur tänker folk?
Nåväl.
MELANCHOLIA är indelad i två delar. Del ett heter "Justine" efter Kirsten Dunsts rollfigur, Dunst belönades i Cannes som bästa skådespelerska. Namnet Justine får mig självklart att tänka på markis De Sades utsatta romanfigur, och kanske är det även meningen.
Justine har precis gift sig med en ung man spelad av Alexander Skarsgård, och filmen öppnar med att de är på väg till sin bröllopsfest. Festen hålls på ett gigantiskt gods, där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) bor tillsammans med sin make (Kiefer Sutherland) och lille son. De har anlitat världens dyraste wedding planner (UDO KIER!) för att fixa allt, och alla gästerna är församlade och har väntat i flera timmar på det kraftigt försenade brudparet.
Denna första del av filmen är bitvis riktigt rolig. Själva öppningen är bedövande vacker; tjusiga, drömlika slowmotionbilder ackompanjerade av Wagners "Tristan och Isolde", direkt därefter blir det mindre tjusigt, när den här gamla vanliga, förbannade handkameran tar vid - det hoppar och skakar och det blir suddigt, och rent allmänt irriterande. Detta var kanske nyskapande för femton år sedan, men snälla, lägg av med detta oskick.
Men som sagt: del ett är emellanåt skojig - trots att det som vanligt i Lars Von Triers filmer handlar om konstiga och oftast svårt sjuka människor. Justine är uppenbart psykiskt sjuk och spenderar festen med att gå omkring och göra de mest konstiga saker, medan Udo Kier (som är lysande) anser att hon förstör hans perfekta fest (vilket hon gör). Stellan Skarsgård spelar Justines chef; direktör på en reklambyrå - och han är på festen bara för att få henne att skriva en slogan till en ny reklamkampanj. Skarsgårds rollfigur är så osannolik och bisarr att det blir ren komedi när han dyker upp.
John Hurt spelar Justines far, en av allt att döma jovialisk man, men vars lustiga beteende aldrig förklaras, medan Charlotte Rampling är Justines superbitchiga, extremt otrevliga morsa - hon är så hatisk att man undrar vad hon har på festen att göra, något även Claire undrar.
Hela denna del ett är egentligen fullkomligt poänglös, det leder förvisso fram till att Alexander Skarsgård inser att giftermålet var ett misstag; Justine är ingen människa man kan leva ihop med. Men i princip är detta bara en timme bisarra människor som gör bisarra saker.
Del två heter "Claire" och utspelar sig på godset en tid efter del ett. Nu har Justine i det närmaste blivit ett kolli och klarar sig inte själv. Claire försöker ta hand om henne. Men nu visar det sig att Claire inte helt oväntat är psykiskt instabil även hon.
Det är nämligen så här att världens undergång står för dörren. En planet som heter Melancholia är på väg på Jorden, en kollision verkar oundviklig. Claires man, som är hobbyastronom, hävdar att det inte är någon fara, Melancholia kommer att missa Jorden, men Claire är inte övertygad - och fruktan för domedagen gör henne alltmer knäpp.

Fast det är klart, Kiefer Suther-
land blir lite knäpp
han med. Och Justine klär av sig naken och lägger sig vid ett vattendrag (Kirsten Dunst har minsann råstora lökar!).
Del två av filmen skiljer sig på flera sätt från del ett. Framför allt är halvan till större delen fruktansvärt tråkig. Det är segt som sådan där hemgjord, lätt misslyckad kola man gjorde till jul på 70-talet. Men del två är även rätt löjlig - faktum är att den hela tiden ligger på gränsen till kalkonfilm, ibland tar filmen nog till och med klivet över. Mot slutet av filmen började flera i salongen att skratta - jag också - och det var säkert inte Von Triers mening.
Alla Lars Von Triers filmer utspelar sig i något slags Von Trier-värld, där ingenting är riktigt realistiskt, där alla rollfigurer är mer eller mindre psykotiska, och där all dialog är lite konstig. Men den här gången är dialogen till större delen under all kritik. Det känns konstigt att se alla dessa fina skådespelare fälla dessa taffligt författade repliker. Hade denna dialog förekommit i en annan film gjord av någon annan än Lars Von Trier (eller av någon annan, valfri arthouseregissör), hade kritiker och publik sparkat bakåt; sådan här amatörmässighet hade inte accepterats. Men som det är nu blir det ju "konst".
Okej.
Jag gillar som sagt till viss del MELANCHOLIAS första halva. Och jag gillar de vackra, drömlika slowmotionscenerna till Wagner. Och därför kan jag tilldela filmen två syndiga dvärgar. Och vad ni än gör, lita inte på de som av någon outgrundlig anledning kallar filmen för mästerverk. I SISTA MINUTEN och FÖRFÖLJAREN är mästerverk. MELANCHOLIA är en skramlande, tom tunna.
Förresten: är Kirsten Dunst värd sitt skådispris? Njä. Hon gör den gamla vanliga, utsatta, knäppokvinnan Von Trier alltid fyller sina filmer med. Och jag har aldrig riktigt gillat Dunst. Hon är trist och ser trist ut. Face facts, hon var den svaga länken i Spider-Man-filmerna; så där tradig var ju aldrig Mary-Jane i serietidningen!

(Biopremiär 27/5)

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.

Mark Romaneks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.

NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.

När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.

Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.

Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de människor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.

 

NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.

Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.

(Biopremiär 25/3)

Bio: Streetdance 3D

Foton copyright © Scanbox Entertainment

STREETDANCE 3D ska tydligen vara den första dansfilmen i 3D. Dessutom är filmen brittisk, och jag gissar att det inte finns alltför många brittiska 3D-filmer.

Detta epos handlar om unga Carly (Nichola Burley) som är med i sin pojkvän Jays streetdancegrupp Jay 2 0. De siktar på att vinna engelska mästerskapen i streetdance och få åka till Amerika, men då tycker plötsligt Jay att han och Carly ska ta en time out i förhållandet och han lämnar sin grupp.

Carly måste starta sin egen grupp, men vojne, vojne, hur ska det gå till? Hon är ju bara en vit, blond tjej från norra England (med lustig dialekt, förstås), medan alla de som är bra är coola, svarta londonbor. Hon vågar inte ansvara för gruppen och dessutom har de ingen lokal att repa i. "Vi har ju ingen lokal!"

För att försörja sig jobbar Carly i en smörgåsaffär. En dag levererar hon mackor till den tjusiga balettskolan, och där jobbar den vänliga Helena (Charlotte Rampling, minsann, och hon behåller för en gångs skull kläderna på) som tycker att baletteleverna behöver lite mer jävlar anamma, så hon får en idé. Om Helenas balettelever får vara med i Carlys streetdancegrupp, får de använda en sal i balettskolan att träna i. Självklart tackar Carly ja.

De klassiska dansarna, i synnerhet ballerinorna, är stroppiga, bortskämda överklassungar som inte vill veta av packet i gympadojor och alldeles för stora kepsar. Jag tänker förstås att oj, gissa om de kommer att vara bästa vänner på slutet, och så tänker jag oj, de kommer nog att snickra ihop en show som kombinerar streetdance med klassisk balett.

Tja, och så tränar de och dansar en väldig massa, och den blonde balettkillen som liknar Flamman i Fantastiska Fyran fattar tycke för Carly - kan han månne ersätta Jay som pojkvän? Den stora tävlingen kommer allt närmare. Kommer Carlys nya grupp Breaking Pointe att vinna? Kommer de ens att hinna till tävlingen?

Manuset till STREETDANCE 3D känns som hämtat från 1940-talet. Det är som om författaren Jane English hittat ett kvarglömt manus. Det enda som saknas är att Mickey Rooney och Judy Garland störtar in och tjoar "Jag vet! Vi sätter upp en show på bakgården för att samla in pengar till en ny lokal!". Handlingen är väldigt basic, den går från A till Ö med alla de nödvändiga klichéerna, rollfigurerna är tydliga och replikerna ofta väldigt övertydliga och ibland kombinerade med överspel, modell Ballerinorna sätter näsan i vädret när coola gänget från gatan stövlar in. Här finns inte en enda överraskning.

...Men det behövs inte heller i en sådan här film. Nu tillhör jag absolut inte målgruppen. Jag är en vuxen karl som inte intresserar mig för streetdance och absolut inte för musiken som spelas i filmen. Men who am I fooling? STREETDANCE 3D går bara ut på att visa så myckert dans som möjligt. Jag ser ju själv kung fu-filmer med tunn handling bara för att få se en massa fajting. Slasherfilmer är ett bättre exempel: idiotisk, tunn handling och endimensionella rollfigurer i filmer som bara går ut på att visa upp en massa slakt. Så jag ska inte komma här och klaga på en film som verkligen gör sitt jobb.

Den här filmen riktar sig till tonåringar och främst tonårstjejer, gissar jag, och tonårstjejer som gillar dans och musik kan säkerligen tycka att det här är en av årets bästa filmer. Folk hoppar och studsar och stretar och har sig mest hela tiden, ofta i formationer - de ska vara "spontana", men brister förstås ut i nummer med väldigt avancerad, inövad koreografi.

Streetdansarnas attityt är rätt irriterande; de är lite småfåniga, och killar i baletttrikåer är minsann inte vackert. Däremot gillade jag ballerinorna, där pratar vi galanta damer. Fast unga sådana. I synnerhet den bitchigaste av dem; Chloe som spelas av en som heter Sianad Gregory och ser ut ungefär som en ung Nia Peeples.

Filmen innehåller en oväntad foodfight som är fullkomligt gigantisk och jag uppskattar att det klassiska musikstycke som oftast förekommer är ur Prokofievs ROMEO OCH JULIA - samma stycke som ofta dånar i CALIGULA.

Men 3D:n, då? Jodå, den är väl helt okej. Det var väldigt fräckt att få se BBC:s logga i 3D! Och STREETDANCE bjuder på något jag aldrig sett tidigare: folk som dansar i bullet time - i 3D. Ni vet; bilden fryses och kameran åker runt personerna, som i MATRIX. Det ser häftigt ut.

Nyinspelningen av FAME som kom förra året var ju riktigt misslyckad och blev ingen större framgång.

Den här filmen må vara rudimentär, men STREETDANCE 3D är allt det som FAME från 2009 inte var.

Nu väntar jag på JENKA 3D och framför allt på GAMMELSNOA 3D.

 

 

 

(Biopremiär 11/6)