Bio: The Gentlemen

Foton copyright (c) Scanbox

Våren 1998 satt jag på en uteservering i Cannes och pratade med en kul engelsman. Han var uppe i smöret, tyckte han själv - han hade nämligen klippt en Batmantrailer. Jag har glömt vad han hette, men han kom senare till Lund för att föreläsa om hur man klipper en Batmantrailer.

I vilket fall: denne engelsman ville rekommendera en ny film. LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS. En film som inte visades i Cannes - och nu när jag tänker efter undrar jag hur han sett den, eftersom den inte premiärvisades förrän sommaren 1998. Jag hade aldrig hört talas om filmen, vilken var Guy Ritchies långfilmsdebut, men engelmannen hävdade att det var den bästa brittiska filmen på evigheter. Året därpå såg jag denna hajpade film på video. Jag var långtifrån lika imponerad som de flesta andra var. Brittiska råskinn, ironiskt ultravåld, en fruktansvärt massa svordomar. Något slags brittisk Tarantinofilm - och redan då hade jag tröttnat på den typ av filmer Tarantino gjorde på 90-talet.

Guy Ritchie har inte gjort något att skriva hem om på evigheter. Hans förra film var spelfilmsversionen av ALADDIN, en jättesuccé som jag inte sett. Men annars är väl Sherlock Holmes-filmerna det senaste han gjort som varit vettigt. THE MAN FROM U.N.C.L.E. och KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD glömmer vi.

Med sin nya film, THE GENTLEMEN, går Guy Ritchie tillbaka till rötterna och försöker göra en film i samma stil som LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH. Resultatet har blivit en film som jag ... inte tycker något speciellt om. Jag tycker nästan ingenting. Inte mer än att det här känns lite gammalt.

Här borde jag lägga in ett kort referat av vad filmen handlar om, men i fallet THE GENTLEMEN blir det svårt. Jag är nämligen inte helt säker på vad filmen handlar om. Efter pressvisningen stod jag och en kollega utanför biografen och försökte reda ut handlingen, eftersom vi båda tyckte att filmen var mer eller mindre obegriplig. En tredje kollega kom fram till oss, så vi frågade om hon hade förstått vad filmen handlade om, men det hade hon inte, sa hon. Det enda vi kom fram till var att det är en kukmätartävling. Vem är tuffast och coolast? 

... Men, det är något om att en amerikansk cannabiskung bosatt i England, Mickey Pearson (Matthew McConaughey), tänker sälja sitt marijuanaimperium. Eddie Marsan spelar dagstidningsredaktören Big Dave, som är sned på Pearson och anlitar en skum deckare, Fletcher (Hugh Grant), för att luska fram fakta om Pearsons kopplingar till en viss lord Pressfield, vars dotter är heroinist. Det Fletcher kommer fram till skriver han ner i form av ett filmmanus, vilket han försöker sälja för tjugo miljoner pund till Pearsons högra hand, Raymond (Charlie Hunnam). Ett gäng småkriminella killar bryter sig in i Pearsons underjordiska cannabisanläggning, och de filmar sig själva när de stjäl plantor och slåss med Pearsons män. Filmen lägger de ut på YouTube.

Större delen av filmens handling berättas av Fletcher, som sitter hemma hos Raymond och läser högt ur sitt filmmanus. Men berättarmässigt är det här en jävla röra. Ritchie använder sig att uppbruten kronologi; scenerna visas inte i den ordning de utspelas, utan handlingen hoppar konstant fram och tillbaka i högt tempo. Detta grepp var fräscht för 25 år sedan, men numera känns det bara ansträngt, irriterande, och gammalt. Det blir inte häftigt bara för att det är rörigt och hetsigt.

Vidare fläskar Ritchie på med en massa våld; det är slagsmål, skottlossningar och blod, språket är genomgående grovt, och Ritchie verkar ha riktat in sig på att vara så politiskt inkorrekt som möjligt och försöker provocera alla som ser filmen. THE GENTLEMEN har anklagats för att vara rasistisk, antisemitisk, sexistisk, homofobisk och en massa annat. Nu är väl filmen inte det på riktigt, det är bara ett försök att vara lite punkig och frän.

Skådespelarna ska vi inte klaga på. Förutom ovannämnda medverkar bland annat Colin Farrell som en märklig typ i märkliga kläder. Större kvinnliga roller finns här bara en, Michelle Dockery spelar Pearsons stenhårda fru. Samtliga medverkande gör bra ifrån sig, många är riktigt bra, och det är kul att se Hugh Grant spela ett vidrigt kräk med bred dialekt.

THE GENTLEMEN har ett visst underhållningsvärde, en del scener och repliker är lite roliga, men som helhet är detta mest krystat och trött. Är jag för gammal för sådant här? Med tanke på att jag är lika gammal som Guy Ritchie vet jag inte vad svaret på den frågan är. Betyget nedan är generiskt och kanske för högt, jag vet inte. Som sagt, jag tycker ingenting om den här.

   







(Biopremiär 26/2)

Bio: King Arthur: Legend of the Sword

Foton copyright (c) Warner Brothers

Förra året köpte jag John Boormans EXCALIBUR från 1981 på Blu-ray. Jag hade inte sett den på åtminstone 25 år. En gång i tiden älskade jag den filmen, så jag såg fram emot återseendet. Detta återseende blev dock inte som jag tänkt med. Filmens första hälft är fortfarande bra - men sedan, när riddarna kring runda bordet beger sig ut för att hitta den heliga graal, började jag skratta. Herrejösses, det var ju alldeles för likt MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD, det  vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL. EXCALIBUR blev även lång och seg. Men fantastiskt snygg är den fortfarande.

År 2004 gjorde Antoine Fuqua en film som hette KING ARTHUR. Den var ett försök att göra något slags realistisk tolkning av Arthurlegenden, och skilde sig en hel del från övriga filmatiseringar. Jag minns i princip ingenting av filmen, mer än att jag inte tyckte att greppet var alltför lyckat. Som barn läste jag en del böcker om kung Arthur och hand riddare, jag fascinerades av berättelserna - och då vill jag inte ha en Arthur iförd romersk rustning.

Nu har Guy Ritchie gett sig på legenden. Han har gjort det på ett sätt som skiljer sig från både EXCALIBUR och den förra KING ARTHUR.

Detta 3D-äventyr börjar onekligen bra. Om EXCALIBUR höll en drömsk sagoton, och KING ARTHUR satsade på realism, är Ritchies film mörk fantasy. Kung Uther Pendragon (Eric Bana) och hans riddare slåss mot den onde magikern Mordreds armé, komplett med gigantiska elefanter, som anfaller slottet Camelot. Jude Law spelar Vortigern, en le fan som vill åt kungakronan. Uther försöker sätta sin fru och lille son i säkerhet, men det går inte så bra. Sonen kommer undan, men föräldrarna dödas.

Den lille pågabläran växer upp och blir något slags schysst rövare, som hänger med sitt gäng av bästa Robin Hood-modell. Samtidigt har Vortigern gått och blivit en grym kung. Han hade kunnat fortsätta att regera, om det inte vore för att kung Uthers magiska svärd Excalibur dyker upp, nerkört i en sten. Den som kan dra svärdet ur stenen är rikets rättmätige kung. Gissa vem som drar svärdet ur stenen! Men denne kille vill inte bli kung.

Titeln KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD är lite missvisande. Arthur blir inte kung förrän i filmens slutminuter. Dessutom tror jag inte att han kallas Arthur en enda gång under filmen, inte förrän han blir kung. Och vaddå, "Legend of the Sword"? Med det tillägget borde titeln ha varit "Excalibur: Legend of the Sword".

Arthur spelas av Charlie Hunnam, en redig beefcake som liknar Channing Tatum. Han har utstrålning som en kokt mört. Nej, han är inte speciellt kul.

Som jag nämnde inleds filmen bra, med slaget om Camelot och kung Uthers död. Men därefter förvandlas detta till en Guy Ritchie-film. Han klipper hysteriskt snabbt och "kreativt", vi får se Arthur lära sig kung-fu (!) av en asiat, och rollfigurerna pratar som en skock Londontuffingar i en independentgangsterfilm av den typ Guy Ritchie gjort flera; det blir lite anakronistiskt.

Actionscenerna är gjorda i samma stil som de i Ritchies SHERLOCK HOLMES; kameran roterar runt kombattanterna, det skiftar ibland till slowmotion, och det klipps snabbt och ryckigt - och det är lite svårt att se vad som händer. Mellan actionscenerna är det rätt tråkigt, eftersom rollfigurerna är tråkiga - och handlingen är tråkig.

Jag saknaren del figurer från Arthurssagan. Eventuellt ska den kvinnliga magiker som hjälper Arthur vara Guinevere. Merlin skymtar i den scen. Damen i sjön simmar runt i en kort, vacker scen, men när hon återlämnar Excalibur, som Arthur hivat iväg i havet, dyker hon upp i en gyttjepöl! Jag fnissade, eftersom jag tänkte på "strange women lying in ponds distributing swords".

Här finns några inslag jag gillar. Kung Vortigern har en Lovecraftianskt bläckfiskvarelse i källaren, i en skog gömmer sig väsen i trädens bark, Vortigern förvandlar sig till en krigare som ser ut att vara målad av Frazetta. Det är synd att Guy Ritchie inte satsade mer på sådant, och lät kameran röra sig lugnt och stilla. Som det är nu, är det bara en hysteriskt klippt hackeböff, och en tråkig och oengagerande sådan.

Mikael Persbrandt har en liten roll som viking.

Emellanåt låter filmmusiken som medeltidstechno.

(Biopremiär 10/5)

Bio: Pacific Rim

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sverige

Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där introducerades jag för den fina japanska genren Super Robot - eller Mecha. Japans animé och i synnerhet robotanimé var otroligt populärt i Sydeuropa på den tiden; två år senare var vi i Frankrike och jag noterade att japanska robotar förekom överallt även där. Den figur som verkade vara populärast var den som i Italien hette Atlas UFO Robot Goldrake. I Frankrike hette han Goldorak, medan han i Japan går under namnet Grendizer och i USA kallas Grandizer. Goldrake är visst något slags fortsättning på historien om jätteroboten Mazinger Z - som i Italien heter Mazinga Z. Men det finns ett helt gäng sådana här jätterobotar - och egentligen är de inga robotar, utan farkoster som styrs av mänskliga (eller utomjordiska) piloter. Oavsett vilket tyckte jag har det här var hur coolt som helst! Jag ritade egna jätterobotar och fyllde ritblock efter ritblock - och tyckte att det var synd att TV-serierna inte visades i Sverige - och inte heller serietidningarna och leksakerna fanns här.

Goldrake flankeras av två upplagor av Mazinger Z.

1989 regisserade Stuart Gordon ROBOT JOX; en lågbudgetfilm från Empire Pictures, producerad av Charles Band och med filmfoto av Mac Alberg. I den här filmen har alla krig avskaffats, istället slåss länder mot varandra med jätterobotar styrda av piloter. Om nu länderna ligger i fejd med varandra, alltså. Jag köpte filmen på engelsk köpvideo när den kom och jag har inte sett den på väldigt länge, och jag minns den som rätt okej, om än lite seg och med lite för få robotslagsmål. Charles Band återanvände senare robotarna i de betydligt billigare CRASH AND BURN och ROBOT WARS.

Men bortsett från dessa filmer, har det gjorts märkligt få live action-filmer om jätterobotar - åtminstone i västvärlden. Men här har vi så en ny, påkostad och gigantisk Super Robot-film, regisserad av Guillermo del Toro. Nu är det ju rätt längesedan del Toro regisserade en film - han har inte gjort något sedan HELLBOY II som kom 2008. Sedan dess har han mest skrivit och/eller producerat en rad filmer - och ärligt talat har dessa filmer inte varit något vidare. Fast jag måste nog säga att del Toro som regissör är rätt överskattad. BLADE II gillade jag, Hellboyfilmerna är rätt kul, men jag var aldrig till mig i trasorna över PANS LABYRINT och THE DEVIL'S BACKBONE. MIMIC är direkt dålig.

PACIFIC RIM, som kostade 180 miljoner dollar, blev en halvflopp i USA. Dock fick den rätt bra kritik och en del amerikanska vänner jag litar på hävdade att filmen är riktigt bra och rejält underhållande. Därför hade jag vissa förhoppningar på det här. Jätterobotar som slåss med jättemonster - hur kan man misslyckas med det?

Filmens fullständiga titel är sanslös: WARNER BROS. PICTURES AND LEGENDARY PICTURES PACIFIC RIM. Jo, det står så i loggan i eftertexterna - och i pressmaterialet! Året är 2020 och kriget mot kaijus har pågått i sju år. Kaiju är den japanska termen för jättemonster och i den här filmer stiger sådana upp ur havet för att mosa städer, döda människor och ta över Jorden. För att bekämpa dessa kaijus har man byggt jätterobotar som kallar Jägers. Efter tyskans "jäger", det vill säga jägare. En Jäger styrs av två piloter - vilka tyvärr inte kallas Jägermeisters. Att kontrollera en Jäger är komplicerat - man iför sig en speciell dräkt, sedan görs man fast i cockpiten - och så sammanlänkas piloternas hjärnor med varandra! De kan avläsa varandras tankar. Sedan rör de sig som två mimare som dansar The Robot, och Jägern traskar omkring - oftast ute i havet.

PACIFIC RIM är en väldigt snygg film. Specialeffekterna är fantastiska, de övertygar till hundra procent. Miljöerna är tjusiga - i synnerhet när de är i Hongkong; sällan har den staden sett så läcker ut. Det är självklart hur coolt som helst när en Jäger plockar upp en supertanker och använder den som tillhygge under ett slagsmål. Jägers använder sig ibland även av svärd, vilket får mig att tänka på Mazinger Z. 3D:n är riktigt bra, till skillnad från i till exempel THE WOLVERINE.

... Men i övrigt måste jag säga att jag blev besviken på filmen. Rollfigurerna är märkligt anonyma. Huvudpersonen är en pilot som heter Raleigh Becket (Charlie Hunnam från HOOLIGANS och CHILDREN OF MEN) och han är en blek figur. Rinko Kikuchi från THE BROTHERS BLOOM och NORWEGIAN WOOD är Mako, som när hon var barn såg sina föräldrar dödas under en kaijuattack. Befälhavaren Pentecost (Idris Elba) tog sig an tösen - och nu är hon den som är mest lämplig att ersätta Raleighs co-pilot som dödats. Men det går inte som planerat.

Den ende rollfigur som sticker ut är Ron Perlman, som gestaltar en excentrisk typ som heter Hannibal Chau och handlar med kaijuorgan, men handlingen mellan actionscenerna är ointressant och engagerar inte.

Vidare är filmen något otroligt tjatig. Den är fylld med hur många monsterslagsmål som helst, och dessa varar i en evighet. Visst är det imponerande när kaijus stompar fram som Godzilla och raserar storstäder, men det är ingen hejd på det. Nästan alla actionscenerna är identiska och det är ingen större skillnad på de olika robotarna. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid, vilket också blir tröttande.

Trots alla dessa invändningar sätter jag dock en trea i betyg. Jag tycker nämligen att den är lite för bra för att den ska få en tvåa. Och när allt kommer omkring är det ju fortfarande hur coolt som helst med Super Robots!

(Biopremiär 2/8)