DVD/Blu-ray/VOD: Fist Fight

FIST FIGHT (Warner Home Video)

Avdelningen för lite märkliga komedier.
Titeln FIST FIGHT får det här att låta som en actionfilm - men det är det inte. Detta är något slags komedi, som regisserats av Richie Keen; en kille som tidigare gjort otaliga avsnitt av TV-serier.
Charlie Day spelar den rätt mesige läraren Andy. Det är sista skoldagen och enligt tradition utsätter eleverna alla, inklusive lärarna, för spratt och rackartyg, de flesta elaka och ibland sadistiska. Ice Cube spelar läraren Strickland, en stenhård kille som hatar både sitt jobb och eleverna. Ja, och kollegorna. Skolan måste spara pengar och avskedar personal till höger och vänster. När Andy hamnar på kant med Strickland, utmanar Strickland Andy på slagsmål. När skoldagen är över ska de två slåss ute på skolgården. Andy gör allt för att slippa undan.
Jodå. Visst är det besynnerligt. Slagsmål efter skolan? Mellan vuxna lärare? Rent allmänt haltar logiken. Även om en komedi är utflippad och sjövild, måste man kunna acceptera premisserna - och det gjorde jag inte riktigt när jag såg FIST FIGHT. Varför var Strickland lärare till att börja med? Varför hade han inte fått sparken långt tidigare? Han är känd för sina våldsamma utbrott.
De som gjort FIST FIGHT verkar tro att det blir roligt om man skriker och svär. Charlie Day pratar med gäll, spruken röst, och skriker de flesta av sina repliker. Detta gör det inte roligare.
Däremot finns här några scener och inslag som faktiskt är roliga. Till exempel har några elever hyrt en mariachiorkester som hela tiden följer efter skolans rektor. Det förekommer även en häst som fritt springer omkring i korridorerna.

Bio: Horrible Bosses 2

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag letar upp min recension av 2011 års komedi HORRIBLE BOSSES - en film jag inte minns speciellt mycket av. Inte mer än att Jennifer Anistons sexmissbrukare till tandläkare var väldigt raffig i den. Jag blir förvånad när jag upptäcker att jag faktiskt gav den en fyra i betyg. Var den verkligen så rolig? Tydligen. Eller så var jag bara på gott humor när jag såg den - och jag påpekade att det höga betyget var tveksamt.
Nu är uppföljaren här - och även den här gången kommer betyget att bli tveksamt. Fast åt andra hållet. HORRIBLE BOSSES 2 är nämligen inte bra. Tvärtom, det är en ganska påfrestande film SEX DRIVE-regissören och DUM & DUMMARE 2-författaren Sean Anders har gjort.
... Fast det börjar bra. Filmens första femton minuter, ungefär, är fantastiskt roliga. Grabbtrion från första filmen; Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day), har låtit tillverka en prototyp för sin uppfinning Shower Buddy; en pryl som låter användaren utföra alla moment i duschen samtidigt. Efter att i första filmen haft problem med riktigt otäcka chefer de då tänkte ta livet av, ska de nu bli sina egna chefer på sitt eget företag, och i ett första steg medverkar de i ett morgonprogram på TV. TV-inslaget blir förstås knasigt när duschen inte funkar och det ser ut som om de ... utför sexuella aktiviteter när de fixar problemet. Dessutom låter deras firmanamn Nick-Kurt-Dale.com tveksamt när man säger det snabbt, vilket den svarte programledaren inte uppskattar.
Dock hör ett av USA:s största postorderföretag av sig och vill sälja duschprylen. Chris Pine är den stenrike och elake Rex Pine, vars lömske och onde far Bert (Christoph Waltz) äger företaget. De beställer 100 000 Shower Buddies, Nick och hans kompisar startar upp en fabrik och anställer folk utan att ha fått något förskott, och när produktionen är igång, häver Bert Hanson affären för att sno patenten och själv låta tillverka prylen billigt i Kina.
Med skulder upp över öronen får trion den inte så genomtänkta idén att kidnappa Rex och kräva Bert på pengar. Självklart klantar de sig redan från start.

I en tid då majoriteten amerikanska filmer görs för att kunna förses med en snäll PG-13-åldersgräns eller lägre i USA, uppskattar jag verkligen filmer som vågar vara R-rated, det vill säga barnförbjudna. Komedier som vågar ta ut svängarna, som låter rollfigurerna svära och så vidare. Men - det måste finnas gränser. Det är inte roligt när det går för långt, när det bara blir barnsligt och plumpt. HORRIBLE BOSSES 2 går för långt mest hela tiden med sitt evinnerliga tjafsande om sex. Det är inte roligt att de säger "fuck" och "cock" precis hela tiden, tvärtom känns det mest genant. Och varför använder de oftast det mer kliniska ordet "vagina"?
Kurt och Dale är alldeles för korkade, i synnerhet Dale - det är svårt att förstå varför de här killarna faktiskt umgås med varandra. Dale verkar i det närmaste vara direkt efterbliven. Charlie Day verkar även tro att det blir roligt om man hela tiden skriker i falsett och stirrar omkring. Ragnar Frisk på sin tid trodde att det per automatik blev roligt om Åsa-Nisse skrek hela tiden, och vi vet ju alla hur det låg till med det i realiteten. Fast Åsa-Nisse var aldrig lika påfrestande som Dale.
Chris Pine går för långt i sin elakhet och framstår bara som rejält osympatisk, han är direkt obehaglig. Christoph Waltz är däremot härligt elak. Här och var har man stoppat in plastiga tuttbrudar i bikini som distraherar huvudpersonerna, vilket bara blir dumt.
Jennifer Aniston återvänder också hon från förra filmen, hon är fortfarande ett raffpaket, men hennes ganska få scener är inte speciellt kul. Även Jamie Foxx är tillbaka som trions kriminelle kompis Motherfucker Jones, liksom Kevin Spacey som upprepar sin rollfigur i en glorifierad cameo. Jonathan Banks spelar polis. Filmen avrundas med misslyckade tagningar som till större delen inte är roliga.
Det låter kanske som att jag kommer att tilldela den här filmen en etta i betyg, men det blir nog en tvåa ändå. HORRIBLE BOSSES 2 är inte tillräckligt dålig för att få en etta. Jag skrattade till ett par gånger även efter de inledande scenerna och ett par rollfigurer är kul. Men den här tvåan är så svag att den borde sjukskriva sig.

(Biopremiär 5/12)

Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.

BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.

Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.

I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.

Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.

Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.

Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.

Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.

Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.

Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.

Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?

Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.

HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.

 

(Biopremiär 12/8)