Bio: En julsaga

Jag ville minnas att Charles Dickens' " A Christmas Carol" aldrig hette "En julsaga" på svenska, utan "En spökhistoria i vid jul" - så jag kollade upp det och jo, jag hade rätt. Även varianter på detta har förekommit, samt "En julberättelse". Vad jag vet har den här berättelsen aldrig riktigt förknippats med jul i Sverige, utan snarare med spökhistorier. Jag vet inte om det finns folk som läser den här varje jul, däremot händer det att den plockas fram vid spöktillställningar.
Robert Zemeckis' animerade 3D-film EN JULSAGA - eller DISNEYS EN JULSAGA, som de kanske vill att man ska skriva - hoppas bli årets stora julfilm.
Fan vet.
Men missförstå mig rätt här nu.
Det är möjligt att EN JULSAGA blir en julhit i den anglosaxiska världen. I Sverige blir det svårare - och inte bara beroende på att vi inte har berättelsen som jultradition.
Filmen är gjord med hjälp av motion capture-teknik; Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth och de övriga skådespelarna har agerat sina scener uppkopplade till datorer, och senare blivit animerade. Som så ofta är fallet, medför detta att figurerna ser lite otäcka ut i ansiktet - i de flesta fall är teckningsstilen realistisk, och denna realism gör att de ser ut som degiga zombies.
Storyn är den välbekanta. Snåljåpen Scrooge (Carrey) hatar allt som har med jul att göra och han hatar att hjälpa andra. Han hatar människor och omvärlden rent allmänt, och folk är rädda för den girige och elake gubbjäveln. Men så på julaftonsnatten uppsöks han av tre andar som tar med honom och visar hur han haft det, hur det är ställt just nu, och vad som kommer att ske i framtiden, och se, efter att ha blivit skrämd av detta, blir Scrooge en ny, jul- och människoälskande människa.
Scrooge lär inte vara den enda som skräms: EN JULSAGA är ovanligt nog försedd med en elvaårsgräns, och den är nog befogad. För jag kan verkligen tänka mig att filmen, spökena, andarna och flera situationer kan skrämma skiten ur barn. De är nämligen riktigt otäcka emellanåt.
Speciellt rolig är filmen inte heller. Det görs väl ett par försök till tokerier, men det var inget jag skrattade åt.
MEN! Jag måste säga att jag gillar den här filmen ändå. Ja, mer än så: jag tycker mycket om den och vill redan se om den. Detta helt enkelt därför att den fullkomligt dryper av stämning. Animationstekniskt är det så imponerande att jag tappar hakan. 1800-talets London i julskrud lyser varmt av gaslyktor och juleljus, alltmedan Christmas Carols strömmar i den kalla natten. Kameran glider obesvärad omkring i de tredimensionella miljöerna, och om jag då bortser från de groteska ansiktena, tycker jag att det är så vackert, så vackert. Jag blir sugen på kalkon, även om vi ju inte har det till jul här i Sverige.
Vad gäller betyget blev jag lite tveksam, men jag beslutade mig till slut för att vara snäll. Men om du ska ta med dig små barn till visningen får du själv avgöra.
Plus för att Fionulla Flanagan från FAMILJEN MACAHAN medverkar.

(Biopremiär: 6/11)

Bio: Flickvänner från förr

Matthew McConaughey är Connor Mead; fotograf och den störste brudraggaren den här sidan av Austin Powers. Hans förhållanden varar sällan längre än en natt och han har ständigt hundratals brudar efter sig. Men så ska hans snällare lillebror gifta sig, så han åker hem till det enorma familjegodset där han efter föräldrarnas död växte upp, omhändertagen om sin farbror - en playboy spelad av Michael Douglas, mannen som lärde Connor allt om kvinnor.

Bröllopsförberedelserna är i full gång och på godset finns även Jenny (Jennifer Garner), en barndomskompis och den enda flicka Connor älskat - han drog sig ur innan det blev allvar, av rädsla att bli sårad om det skulle ta slut. Det dröjer inte länge innan Connor gör sig ovän med alla bröllopsgästerna, eftersom han förstås beter sig som ett svin (men ett coolt svin) och till och med stöter på brudens mor (Anne Archer - hm, är detta en FARLIG FÖRBINDELSE-reunion?).

Men så dyker plötsligt playboy-
farbrorn upp som spöke på toaletten och ogillar att Connor har blivit lika misslyckad som han egentligen var. Och i en turnering på Dickens "A Christmas Carol" ska Connor få möta tre spöken som kommer att visa honom vilket kräk han är och har varit. Först kommer en sextonårig tjej - en rätt jobbig och överspelande fjant - som tar med honom till 80-talet, och vi får se hans relation till Jenny, och hur playboyfarbrorn styr in honom på den coola vägen. Därefter kommer två andra tjejspöken och visar upp hur han är nu och vad som kommer att ske i framtiden, och Connor blir alltmer medveten om vilket as han är och vill ställa allt tillrätta. Han har förändrats över en natt.

Det här är en väldigt moralisk historia, sådär überamerikansk om att äktenskap är vad livet går ut på, att det bästa är att leva med samma människa hela livet och att glida runt bland en massa brudar är det värsta man kan syssla med. Och självklart handlar det om ett sådant där typiskt filmbröllop, det vill säga fullkomligt gigantiskt och svindyrt. Och just det här tycker jag är lite äckligt. Moralen är lite trist. För det är ju Michael Douglas' playboy som är den man vill vara! Och herregud, den där bitchen lillbrorsan (Breckin Meyer) ska gifta sig med är vedervärdig, varför uppmuntra detta giftermål?

FLICK-
VÄNNER FRÅN FÖRR har dock flera förson-
ande drag. McCon-
aughey och Garner är bra och funkar fint tillsammans, men Michael Douglas är fantastisk! Hans raggningsrepliker är otroliga, i synnerhet när han frågar en sekreterare om hon tar DICK-tation. (Fast så är ju filmen också inspirerad av DICK-ens).

Dock är det Robert Forster som lyser starkast som brudens far - en pensionerad officer, en Koreaveteran som blivit prästvigd. Han håller de mest fantastiska utläggningar om slafsiga tarmar som vällde ut ur sår, och om att det enda de fick var MASH på TV, vilket var skitkul om man inte hade sett sina vänner dödas i Korea. Ge Forster en Oscar för bästa manliga biroll!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR får väl klassas som lättsam och underhållande, men med en för stor dos sirap. Om man nu vill uttrycka sig lite klyschigt.









(Biopremiär 29/5)