Visar inlägg med etikett Charles Dance. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Charles Dance. Visa alla inlägg

lördag 5 december 2020

Netflix: Mank

Foton copyright (c) Netflix

Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur - och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att THE SHINING är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra "Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig, personligen?".

Orson Welles' CITIZEN KANE - EN SENSATION från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men ... är inte CITIZEN KANE den bästa film som någonsin gjorts?

Jag själv tycker att CITIZEN KANE är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.

Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att CITIZEN KANE är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. CITIZEN KANE är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.

Jag hade sett fram emot David Finchers MANK. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som SEVEN och FIGHT CLUB, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var GONE GIRL, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.

Även om jag i princip tycker att MANK är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

MANK är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till CITIZEN KANE. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman "Mank" Mankiewicz skrev det mesta, samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.

Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).

Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av MANK utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester - och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i CITIZEN KANE.

... Och detta är väl egentligen allt som händer i MANK. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val. 

Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantino-film. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös - med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles' död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.

Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om CITIZEN KANE.

Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde. 

MANK är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som CITIZEN KANE, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.

Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.

... Men jag hade förväntat mig mer av MANK. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på CITIZEN KANE. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles' film är bättre och mer engagerande än hela MANK.

Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se THE OTHER SIDE, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 - och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/12)

onsdag 29 maj 2019

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Fy fan.

Fy för jävelen!

Det här var inte bra.

Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.

Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.

Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.

För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.

GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.

Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.
Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.

Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.

Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:

1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.

2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré.

Resten av filmen är skit.
GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.

Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.

Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.
 
 








(Biopremiär 29/5)

tisdag 25 september 2018

Bio: Johnny English Strikes Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag inledde min recension av 2011 års JOHNNY ENGLISH REBORN med att undra om den första filmen i serien, som kom 2003, verkligen var så pass framgångsrik att det fanns en efterfrågan på en andra film. Nu är den tredje filmen här - och jag konstaterar att jag faktiskt skulle kunna köra min förra recension i repris nästan rakt av, jag behöver bara byta ut en del namn och delar av handlingen. Mina åsikter är precis desamma.
För regin står den här gången den rutinerade TV-regissören David Kerr, som långfilmsdebuterar. Rowan Atkinson är förstås tillbaka som Englands sämste hemliga agent; Johnny English. English jobbar nu av någon anledning som lärare. När England drabbas av en cyberattack, och regeringen ska sätta en agent på fallet, måste förstås English åter träda i tjänst - eftersom han lyckats slå ut övriga agenter, bokstavligt talat.
Johnny English paras ihop med sin gamle kollega Bough (Ben Miller) och de far iväg till franska rivieran. Fler attacker har skett och spåren leder till det amerikanska datageniet Jason Volta (Jake Lacy), som håller till på en lyxjakt. Emma Thompson spelar Storbritanniens premiärminister, som tror att Volta vill hjälpa landet och inte ställa till oreda. Under uppdragets gång träffar English på den ryska spionen Ophelia (Olga Kurylenko), som till en början gör misslyckade försök att mörda English.
Precis som i de tidigare filmerna är handlingen oväsentlig - och skurkens djävulska plan är mer märklig än logisk, om man tänker efter. Nej, jag orkar inte redogöra för planen här. JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN består av en lång rad sketcher, och de olika skämten och komiska incidenterna signaleras väldigt långt i förväg. Finns möjligheten för Johnny English att trilla ner i ett hål, kommer han att trilla ner i ett hål.
Visst skrattade jag åt en del scener. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka scener det var jag skrattade åt, men det blev allt lite kul ibland. Emma Thompson är rätt rolig och fäller repliker som "Where's my drink? Vodka-tonic - hold the tonic, hold the ice!".
... Men. Filmen varar bara 98 minuter, men känns mycket längre på grund av dålig tajming och utdragna skämt. En evighetslång scen där English fått på sig ett par virtual reality-glasögon funkar inte alls, det blir bara dumt.
Filmens behållning är främst de franska miljöerna och Olga Kurylenko, som kan vara världens minst fula kvinna. Jag undrar åter varför ingen gjort en Modesty Blaise-film med henne i huvudrollen.
JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN är totalt harmlös underhållning - och jag kan mycket väl tänka mig att barn tycker att filmen är hysteriskt rolig. Själv ser jag hellre om några avsnitt av SVARTE ORMEN.
Just det: Charles Dance, Michael Gambon och Edward Fox dyker upp som hastigast i en scen i början.










(Biopremiär 28/9)
-->

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.


Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:


Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.


Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.


KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.






 

(Biopremiär 31/7)

lördag 17 januari 2015

Bio: The Imitation Game

Foton: Jack English © 2014 The Weinstein Company. All Rights Reserved.

När jag kom ut efter pressvisningen av THE IMITATION GAME hade årets Oscarsnomineringar tillkännagivits, och minsann om inte norrmannen Morten Tyldums (HUVUDJÄGARNA) film nominerats i åtta klasser, däribland bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Bästa film är kanske att ta i, men jag skulle inte protestera om Benedict Cumberbatch får statyetten för rollen som Alan Turing. Nu lär väl Michael Keaton få priset - men ändå. (Men varför nominerades inte Jake Gyllenhaal för NIGHTCRAWLER? För mörk och otäck film för att The Academy ska uppskatta den?)

År 2001 kom en thriller som hette ENIGMA. Jag minns faktiskt inte om jag sett den eller ej, men den handlade om det brittiska team som under andra världskriget kämpade för att dechiffrera de kodade meddelanden som skickats via tyskarnas Enigmamaskin; världens då mest avancerade krypteringsmaskin, vilken generade koder som genererade koder som ansågs omöjliga att knäcka. I ENIGMA hette huvudpersonen Tom Jericho, en rollfigur som var baserad på verklighetens Alan Turing.

Matematikern Turing var ett särpräglat original. Överintelligent, närmast autistisk, till synes helt befriad från empati - och homosexuell. Han anlitas av kommendörkapten Denniston (Charles Dance) och Stewart Menzies (Mark Strong) från MI-6, som håller på att sätta ihop ett team för att knäcka tyskarnas koder. När Turing får jobbet låter han genast kicka två teammedlemmar han inte tycker håller måttet, och utlyser en korsordstävling: den som löser ett oerhört svårt korsord på mindre än sex minuter bör vara lämplig för teamet. Till allas förvåning visar det sig att den som löser korsordet snabbast är en kvinna; Joan Clarke (Keira Knightley).
Nu börjar de att bygga en maskin Turing döper till Christopher. Projektet drar ut på tiden och visar sig bli betydligt dyrare än beräknat, Turing är svår att samarbeta med, hans överordnade försöker avbryta det hela och kasta ut Turing, men - och detta är förstås ingen spoiler - teamet fick förstås avsluta det hela och knäckte Enigmakoden. Inte nog med det - den tänkande maskinen Christopher utvecklades och finns kvar än idag, fast nu kallas mackapären "dator". Turings projekt hölls hemligt i 50 år.

THE IMITATION GAME är ett gediget drama. Filmen består i stort sett bara att ett gäng karaktärsskådespelare som pratar och pratar, men det blir både underhållande och rafflande, och här och var är det dessutom riktigt roligt - mest beroende på Turings märkliga persona och Cumberbatchs utmärkta gestaltning. Många av hans repliker är väldigt raffinerade.

Ibland hoppar filmen i tiden. Det hela inramas av händelser från början av 1950-talet, då Turing arresterats för homosexualitet och en polis luskar i matematikerns mystiska förflutna; det finns inga uppgifter om hans förehavanden under kriget. Under filmen sprängs det även in scener från Turings traumatiska barndom; han mobbades i skolan och upptäckte samtidigt att han hade känslor för en kompis av samma kön. Jag har ofta lite svårt för hopp fram och tillbaka i tiden, men i det här falet stör det inte nämnvärt.
Att Keira Knightley Oscarnominerats för sin roll är lite överraskande. Inget ont om henne och rollen, men det är ingen prestation som sticker ut som extra minnesvärd. Men i övrigt får jag nog hålla med om att THE IMITATION GAME är en av förra årets bästa filmer - även om det dröjde till 2015 innan den fick svensk premiär. Jag gillar sådana här Kamp mot klockan-filmer, och det är fascinerande med skildringar av utvecklande av modern teknik. Dock har jag alltid varit rätt rudis på matte och jag får ont i huvudet av att tänka på hur Turing och hans team tänkte ut- och byggde Christopher. Jag begriper ingenting där. Hur funkar prylen? En massa rattar och spakar - hur fanken kan den tänka? Och hur har man 75 år senare lyckats att både förbättra och krympa maskinen så att den ryms i min mobiltelefon? Är det någon som har en Alvedon?








(Biopremiär 16/1)

tisdag 7 oktober 2014

Bio: Dracula Untold

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att det ska vara så förbannat svårt att göra vampyrfilm nuförtiden! Jag menar - här har vi Dracula. En av historiens främsta skräckgestalter. En figur det gjorts mängder av bra filmer om. Men icke! Efter TWILIGHT och liknande film- och bokserier får vampyrer inte längre vara onda, mordiska och ha världsherravälde som sitt främsta mål. Åtminstone inte i storbudgeterade filmer riktade till en bred publik. DRACULA UNTOLD är dessutom försedd med en snäll PG-13-åldersgräns i USA, så förvänta är inga blodbad och allmän terror.

Jag har alltid gillat Dracula och Draculafilmer - antagligen beror det på att jag tyckte att Marvels klassiska serietidning Tomb of Dracula var ohemult spännande och otäck när jag var barn. Dan Curtis' TV-film DRACULA från 1974 var den första Draculafilm jag såg, den skrämde skiten ur mig, och ja, det är en väldigt bra version av boken. Sedan klämde jag förstås samtliga Draculafilmer från Hammer Films, och allt annat jag kunde hitta med den gamle vampyrgreven. BLOOD FOR DRACULA. NOSFERATU - båda versionerna. Jess Francos väldigt underskattade COUNT DRACULA. Universals klassiker. Otaliga B-filmer.

Tack vare mitt intresse för skräck, vampyrer och Dracula, är jag förstås även intresserad av Rumäniens gamle pålspetsare Vlad Dracula, son till Dracul. Som barn var jag med familjen i Brasov i Transsylvanien, där ligger slottet Bran som marknadsförs som slottet där Dracula bodde. Detta stämmer dock inte - vår vän Vlad boddet i slottet Poenari, som numera består av kusliga, otillgängliga ruiner uppe i bergen. Filmer om Vlad Tepes, det vill säga pålspetsaren, har det gjorts några stycken; en av dem är den rätt vissna lågbudgetproduktionen DARK PRINCE: THE TRUE STORY OF DRACULA från 2000.
I långfilmsdebuterande Gary Shores DRACULA UNTOLD har man vävt ihop Bram Stokers vampyr med den historiske prinsen som levde på 1400-talet. Stokers bok har dock ingenting alls med verklighetens Dracula att göra; han bara lånade namnet och miljöerna.

Filmens regiassistent för second unit-scenerna är Chris Carreras, son till Hammers gamle head honcho Michael Carreras. Men DRACULA UNTOLD är så långt ifrån Hammer man kan komma. Luke Evans är den stilige och ädle prins Vlad Dracula, som tappert slåss mot de tyranniska turkarna. Han älskas av sitt folk och älskas ännu mer av sin familj; han har en söt hustru, Mirena (Sarah Gordon), och en rejäl påg, Ingeras (Art Parkinson). Draculas fäbless för att spetsa fienden på pålar avhandlas snabbt i en flashback, och den handlingen är inget Vlad är stolt över. Han är ju en god man. I filmen får vi heller inte se den beryktade episoden i vilken Vlad blev arg på några turkar som vägrade ta av sig sina hjälmar, vilket ledde till att Vlad lät spika fast hjälmarna i skallen på dem.
I början av filmen klättar Vlad och några av hans män i bergen och hittar en grotta. Därinne finns en hemsk vampyr; "Vampire Master" (Charles Dance) kallas han i eftertexterna. Vlad är den ende som överlever mötet. Hemma i byn är det inte så bra ställt. Turkarna, anförda av den slemme Mehmed (Dominic Cooper), tänker slå till och utplåna Vlads folk. Vlad är tydligen inte längre en mäktig krigare. Situationen blir allt värre, så till slut ser Vlad ingen annan lösning än att åter besöka vampyren i bergen och låta honom förvandla Vlad till vampyr. Nu, minsann, är Vlad värste superkrigaren! Dock innebär förvandlingen att byborna är rädda för honom. Han är ju nu ett monster! Ett hjältemonster med gott hjärta.

Universal tänker visst återuppliva sina gamla klassiska monster. Dracula, Frankenstein, varulven, mumien och så vidare. Antagligen siktar de på att till slut göra något slags AVENGERS av det hela. Fast frågan är hur det kommer att gå - för jag har svårt att tro att DRACULA UNTOLD kommer att slå. Tvärtom. Det här är en själlös, lam, ospännande och ohäftig produktion. A story that should have stayed untold, som någon amerikansk kritiker skrev.
Skräckfilm är det inte fråga om. Det här är ett actionäventyr; en riddarfilm med övernaturliga inslag. När Vlad väl vampyriseras blir han något slags superhjälte. Denne Dracula är så långt ifrån den genomonde Lord of the Undead man kan komma. Jag gillar Luke Evans, men han är fel i rollen. Gary Shores film traskar fram med likartade scener - och det blir aldrig någonsin intressant, engagerande, medryckande och spännande. Tvärtom är det här väldigt, väldigt tråkigt. Specialeffekterna är vissna och det är inte så fränt att Dracula hela tiden förvandlar sig till ett gäng fladdermöss när han attackerar folk. Det är bara i scenerna med Charles Dance i grottan det glimmar till en aning.

DRACULA UNTOLD avslutas med en epilog som utspelar sig i dagens London. Denna avslutande snutt är betydligt bättre än resten av filmen - och jag känner att jag velat se en film om de händelserna istället!







(Biopremiär 10/10)

måndag 11 juni 2012

DVD: Ironclad

IRONCLAD (Warner)
"From the studio that brought you 300" står det på DVD-omslaget. Detta kan förstås betyda precis vad som helst. Det enda IRONCLAD har gemensamt med 300, är att filmen utspelar sig i historisk miljö och behandlar en autentisk händelse (om nu slaget i 300 faktiskt var autentiskt) - och att den är våldsam och jävligt blodig.
John English står för storyn och har regisserat. Året är 1215 och vi befinner oss i England. Kung Johan (Paul Giamatti, av alla människor) styr och ställer och är en rå sälle som inte ser till sitt lands bästa. Rebeller - män som vill vara fria - kämpar mot den tyranniske kungen, och slottet i Rochester står som en symbol för frihet. Kung Johan och hans armé är på väg dit för att rasera stället och döda alla. James Purefoy (från SOLOMON KANE) är den hårde och tystlåtne tempelriddaren Thomas Marshal, som tillsammans med baron Albany (Brian Cox), tuffingen Becket (Jason Flemyng från HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE) och ett par andra svärdsvingare skickas till Rochester för att försvara slottet. Slottherren Cornhill (Derek Jacobi) vill inte veta av Marshal och de andra, men han har förstås inget annat val än att ha dem där. På slottet finns även några fala damer. Isabel (Kate Mara) blir betuttad i Marshal, men den sistnämnde följer tempelriddarnas kodex till punkt och pricka och han vet inte hur han ska bete sig när galanta damer gör närmanden. Han är bättre på att klyva skallar - en aktivitet han snart får tillfälle att utöva, eftersom kung Johans armé anfaller.
Det tar ett bra tag för IRONCLAD att komma igång. Huvudpersonerna introduceras knappt och det är inget driv i berättandet. Jag fångades inte. Men - filmen tar sig. Större delen av filmen handlar om belägringen och striderna. James Purefoy, som liknar Thomas Jane eller möjligtvis Christophe Lambert, är en träbock - men övriga skådisar är kul. Även Charles Dance medverkar, han är ärkebiskop in skojig mössa. Och Paul Giamatti, som vi ju alla räknar till våra favoritskådespelare, är verkligen i sitt esse som den bindgalne kungen. Han är så elak och känslokall att gobelängerna skiftar färg, och han peakar när han i en  scen vrålar ut en monolog medan han svingar en yxa och hugger av händerna på en tillfångatagen motståndare.
Jag måste understryka att detta är fruktansvärt våldsamt och blodigt. IRONCLAD torde vara den blodigaste riddarfilm som någonsin gjorts. Det är inte utan att jag undrar hur de närmade sig respekterade karaktärsskådespelare som Jacobi, Cox och Giamatti med projektet. "Tjena, vi planerar att spela in en splatterfilm i medeltidsmiljö, vill du vara med?". Kroppar klyvs, huvuden mosas, och vid ett tillfälle bygger kung Johans män en stor mackapär i trä de ska använda för att ta sig in i slottet. Jag tänkte osökt på jättekaninen som riddarna kring runda bordet byggde. Tydligen tänkte även John English på detta, eftersom det sist i eftertexterna står att inga djur kom till skada under inspelningen - "especially not newts".






måndag 19 mars 2012

Bio: Underworld: Awakening

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

UNDERWORLD: AWAKENING, den fjärde filmen i serien, är den första jag såg på bio. Jag kommer ihåg att jag såg den första på DVD hemma hos en kompis. Jag minns i stort sett ingenting av den, mer än att Kate Beckinsale var läcker i sin latexoutfit, och att varulvarna - och varulvsförvandlingarna - var rätt kackiga. En bit in i filmen sa vi "Vaffan är det egentligen vi tittar på?" och en stund senare somnade en kille i fåtöljen.

Den andra filmen såg jag ensam hemma, jag har för mig att jag tyckte att de var bättre än den första, men jag minns absolut ingenting av den. Den tredje filmen (som jag recenserar HÄR) gick inte upp på bio i Sverige. I den hoppade man tillbaka några hundra år och berättade bakgrundshistorien. Kate Beckinsale skippade den här filmen och Rhona Mitra (som är lätt att förväxla med Beckinsale, men är lite sexigare och tuffare) innehade den kvinnliga huvudrollen. Men jag minns absolut ingenting.
Nå.
UNDERWORLD: AWAKENING pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den under helgen. Det var ganska ödsligt i salongen på 21:25-visningen på söndagskvällen. 15-20 pers hade begett sig dit. Men jag ska inte klaga, jag vill helst sitta ensam i biosalonger. Inga som snackar och äter popcorn.

För regin står den här gången den svenska duon Måns Mårlind och Björn Stein. De slog igenom med filmen STORM - en riktigt usel film, som en del verkade gilla eftersom den inte såg ut som andra svenska filmer. TV-serien SNAPPHANAR blev rätt utskrattad, och den amerikanska debuten SHELTER släpptes knappt någonstans, i Sverige förpassades den direkt till DVD. Av någon anledning fick de dock förtroendet att göra detta nya kapitel i UNDERWORLD-serien.

... Och det finns inte så mycket att säga om detta. Kate Beckinsale är tillbaka som hämnarvampyren Selene. Kriget mellan vampyrer och lykaner (som de kallar varulvarna) rullar vidare. Efter en massa action i början, dödas (eller?) Selenes älskade Michael, som är en vampyr- och varulvshybrid. Selene fångas och fryses ner. Tolv år senare tinas hon upp och upptäcker att saker inte är som förr. Världen har blivit ännu mer dystopisk och betonggrå, lykanerna är i det närmaste utrotade, och på laboratoriet där Selene hamnat försöker man ta fram ett botemedel mot vampyrepidemin. Eller vad de nu sysslar med. Det dyker upp en liten flicka som visar sig vara Selenes okända dotter.

Selene hittar några vampyrer som gömmer sig i underjorden, en av dem är visst polis. En annan polis - som inte verkar vara vampyr - hjälper Selene. Det dyker upp lykaner och slutligen måste man tampas med en gigantisk sådan; slutbossen om detta vore ett spel.
Keep it simple. Den är en regel alldeles för många actionfilmmakare glömmer bort. Ser man en actionfilm, ska man inte behöva sitta och undra vad som försiggår. Nu är förvisso handlingen i UNDERWORLD: AWAKENING rätt simpel, men filmens universum, storyn om vampyrer och varulvar är en rejäl soppa. Det är alltid illa när filmer inleds med en berättarröst som återger en komplicerad - eller inte komplicerad - bakgrund, istället för att låta filmen själv berätta det nödvändiga under handlingens gång.

Filmen är packad med action. Det är action mest hela tiden. Folk slåss, skjuter och blod sprutar och kroppsdelar flyger omkring. Det är så mycket action att jag snabbt började tycka att det var tråkigt och längtade efter lite dialog. När det senare bjuds på ett par längre dialogdrivna scener, visade de sig vara ännu tråkigare. Dessutom är filmen gravallvarlig. Här finns inte tillstymmelse till humor - åtminstone inte medveten sådan. Fast en scen blev omedvetet festlig: när Selene kravlar ur sin frösabox på labbet, är hon naken. Men de ryker från kolsyreis, så vi får aldrig se The Naughty Bits. Och tänk, på en hylla alldeles intill frösaboxen ligger hennes latexoutfit! Så snällt av forskarna att låta den ligga där i tolv år.
Det är lätt att jämföra UNDERWORLD-serien med RESIDENT EVIL-serien. Kvinnlig hjälte, dystopisk framtid, monster har tagit över, onda företag härjar vilt, och handlingen blir alltmer komplicerad, invecklad och besynnerlig för varje film. Fast RESIDENT EVIL-filmerna tycker jag är bättre. De är dessutom försedda med Milla Jovovich, vars glimt i ögat gör att filmerna inte känns så jönsigt gravallvarliga.

En betygsetta ligger faktiskt väldigt nära här. Så tråkig och ointressant är UNDERWORLD: AWAKENING. Men det blir en tvåa trots allt. För jag kan inte säga annat än att Kate Beckinsale är läcker som Selene. Hubba-hubba. Men hon är även rätt osympatisk - hon dödar folk till höger och vänster hela tiden, och i många fall får jag intrycket att hennes offer inte tillhör "de onda", utan bara råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle.

Karaktärsskådespelarna Stephen Rea och Charles Dance skänker lite klass åt tillställningen, och de skrattade säkert hela vägen till banken.

Att filmen är i 3D märks inte så mycket och ofta rör sig Selene i slowmotion. CGI-varulvarna ser knappast övertygande ut och förstärker känslan av TV-spel.

En polis gör Volvo och i en närbild ser vi att bilen har svensk nummerskylt.







(Biopremiär 16/3)