Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.

I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.

Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.

(Netflixpremiär 12/6)

Bio: 21 Bridges

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

21 BRIDGES. Av någon anledning kommer jag ihåg talet 21 - kanske beroende på att det finns flera andra filmer med talet i titeln, eller på att det var ett frågesportprogram på 1970-talet, eller beroende på att det är ett kortspel. Däremot kunde jag omöjligt komma ihåg "bridges" innan jag såg den här filmen. "Jag ska se den där nya filmen, 21 ... vad det nu var för något". 21 broar? Vad är det för trist titel på en actionfilm?

Filmen heter som den gör, eftersom den utspelar sig på Manhattan, och det finns tydligen 21 broar som leder till- och från Manhattan. Men - när de började spela in filmen, skulle den faktiskt heta 17 BRIDGES. Detta beroende på att de räknat fel! Detta är sant.

Oavsett titel, är detta en överraskande tuff, våldsam, mörk och gritty snutfilm. I Amerika är den Rated R, med allt vad det innebär i form av blod och svordomar, dock saknas förstås nakenscener, det är trots allt 2010-tal, då våld är mer accepterat än naket.

Två tungt beväpnade brottslingar; Michael (Stephan James) och Ray (Taylor Kitsch), båda före detta elitsoldater, tar sig in på en restaurang för att stjäla 30 kilo kokain, som restaurangägaren har inlåst i källaren. De 30 kilona visar sig vara 300, och när Michael och Ray ska lämna stället dyker plötsligt, till synes av en slump, ett helt gäng uniformerade poliser upp. En våldsam eldstrid uppstår, och samtliga poliser skjuts ihjäl av Ray, eftersom Michael tvekar inför att döda folk, i synnerhet poliser. De två rånarna flyr, ytterligare personer dödas, och Manhattan spärras av.

Chadwick Boseman spelar polisen Andre Davis, som har överste Worubu-skägg, och vars far var en duktig polis som dog i tjänsten. Andre håller på att utredas internt, eftersom han har en tendens att skjuta ihjäl bovar och banditer. Själv hävdar han att han alltid handlat i självförsvar och aldrig skjutit först. Att Andre inte ljuger förstår vi, eftersom han är en väldigt reko och ärlig kille, som vet att föra sig och som tar hand om sin sjuka gamla mor. Poliskaptenen McKenna (JK Simmons) gillar dock inte Andre, McKenna hetsar gärna upp sig när han pratar om de stackars mördade poliserna.

Andre paras ihop med Frankie Burns (Sienna Miller) från narkotikaroteln, och deras jakt, vilken pågår under en natt, skildras parallellt med Michaels och Rays flykt. Både Andre och Michael börjar, på varsitt håll, inse att det är något som inte stämmer med det hela.

Vad det är som inte stämmer är inte svårt att räkna ut. Redan när poliserna dyker upp och knackar på restaurangdörren i början tänker man att det här kommer att handla om korrupta poliser. Kan det vara så enkelt? Tydligen. En av den här filmens svagheter är att absolut ingenting kommer som en överraskning, alla vändningar signaleras långt i förväg. Dessutom förekommer det lite för många rena sammanträffanden - Michael och Ray befann sig på restaurangen av en ren slump när poliserna anlände, och de fortsätter att hamna på rätt/fel ställen av en ren slump. Detta gör att manuset känns lite slappt.

En annan svaghet är BLACK PANTHER-stjärnan Chadwick Boseman i huvudrollen. Han är väl en okej skådis - men han ser alldeles för snäll och helylle ut för den här rollen. Jag inbillar mig att filmen skulle fått ett rejält lyft om vi istället sett till exempel Idris Elba som Andre Davis.

Filmens styrka är att den alltså är riktigt tuff, och att den ofta påminner om 1980-talets neonblänkande actionfilmer. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid i ett regnvått New York, och storstadsstämningen ar det inget fel på (fast det mesta av filmen är inspelat i Philadelphia). Även filmmusiken, av Alex Belcher och Henry Jackman, för ibland tankarna till 80-talet och filmer som DIE HARD. Ja, och sedan medverkar ju JK Simmons, och han tillhör förstås våra favoritskådisar. Regissören Brian Kirk har tidigare mest gjort avsnitt av TV-serier.

21 BRIDGES har en dum titel, och den är lite väl tunn och förutsägbar, men filmen är helt klart underhållande och bättre än mycket annat i genren. Görs det ytterligare en film om Andre Davis kommer jag att se den med nöje. 22 BRIDGES?

(Biopremiär 22/11)

Bio: Avengers: Infinity War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag skriver om den här först nu - AVENGERS: INFINITY WAR hade ju premiär för flera veckor sedan!

Jo, så här är det: filmen pressvisades inte. Och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på att se den. Sociala medier flödar över av kommentarer av folk som verkligen älskar filmen, till och med människor jag normalt litar på tycker att AVENGERS: INFINITY WAR är utmärkt (det är nog bara den danske filmjournalisten och kritikern Nicolas Barbano som tycker filmen är skitdålig), men jag kände mig inte lockad. Filmen gav intryck av att vara överlastad och jobbig.

Igår tog jag mig samman och såg filmen på en tidig eftermiddagsvisning. Inklusive mig var vi sju personer i den ganska stora salongen, jag satt ensam i den främre delen, så jag slapp jobbig biopublik.

Låt mig inleda med att ta upp en grej jag reagerade på. Alldeles innan huvudfilmen startade, dök det upp en kort filmsnutt i vilken en tjej i SF:s uniform (eller heter det Filmstaden numera?) talar till publiken och informerar om vad som gäller. Hon säger att inte bara ljudet från en mobiltelefon stör, utan även ljusskenet - så vi ombeds stoppa undan telefonerna. Förlåt? Mobiltelefoner ska stängas av. Punkt. "Men tänk om mina barn behöver få tag på mig medan jag är på bio!" säger kanske någon förälder. Tja, då får du väl låta bli att gå på bio. Innan mobiltelefonernas ankomst ringde barn aldrig till biografer för att få tag på sina föräldrar. Och föräldrar ringde inte för att få tag på sina barn, som var på söndagsmatiné.

Vidare sa tjejen i filmen åt oss att inte prata så högt och inte prassla så mycket med godispåsarna. Att undvika prassel kan förstås vara svårt, men herregud - "inte prata så högt"? Går man på bio håller man käften under visningen! Så enkelt är det. Jag hade föredragit en filmsnutt i vilken en medelålders karl, eller ett rejält fruntimmer, med bister uppsyn läxar upp publiken.

Innan huvudfilmen visades förstås ett gäng trailers för kommande filmer - och några dessa filmer kändes betydligt mer lockande än filmen jag faktiskt skulle se. Superhjältefilmerna DEADPOOL 2 och ANT-MAN AND THE WASP, och den närbesläktade SOLO: A STAR WARS STORY.

Okej. Så började då filmen. Nu har jag sett AVENGERS: INFINITY WAR. Och allvarligt talat: vad i helvete är det alla ser i den här filmen? Varför tycker alla att det här är så fantastiskt bra?

AVENGERS: ETERNAL WAR vore en bättre titel - eftersom filmen aldrig slutar. Dessutom fick filmen mig att tänka på Mikis restaurang och pizzeria i Landskrona. Där kan man beställa en pizza som heter V6 Turbo. På denna pizza får man tomatsås, ost, oxfilé, fläskfilé, köttfärssås, kyckling, bacon, bearnaisesås och kebabkött. Och det är ungefär som AVENGERS: INFINITY WAR. Det är för mycket av allting. Vissa beståndsdelar hade varit bra var för sig, men kombinationen funkar inte.

För regin står Anthony och Joe Russo, och deras film inleds med en lång prolog, i vilken den storvuxne och lilafärgade busen Thanos (Josh Brolin) har dödat hälften av invånarna i Asgård, inklusive ett par kända gestalter från de tidigare filmerna. Thor (Chris Hemsworth) slås halv ihjäl och slängs ut i rymden. Denna prolog är hur lång som helst - och fruktansvärt tråkig.

Thanos har en stridshandske som han pyntar med något slags kraftkristaller, som han måste hitta; dessa finns utspridda lite varstans. När han fått tag på alla kristaller föreligger risk att universum går under, eller något i den stilen. Stridshandsken med de färgglada kristallerna ser ut som något Barbie varit framme och pimpat. Varför vill Thanos se ut som en Disneyprinsessa?

Därefter förflyttas vi till jorden, där en massa superhjältar gafflar med varandra. Bruce Banner (Mark Ruffalo) är Hulk och fajtas, men trillar in i dr Stranges (Benedict Cumberbatch) bostad. Märkligt nog lyckas Banner inte förvandlas till Hulk igen under resten av filmen. Banner hojtar att Thanos är på väg. De letar upp Järnmannen (Robert Downey Jr) och kanske figurerar ytterligare några hjältar här i början, jag minns inte.

Plötsligt dyker Guardians of the Galaxy upp ute i rymden! Och då lyfter filmen rejält. Scenerna med denna rymdhjältegrupp är jättebra - faktum är att dessa scener är bättre än den lite misslyckade GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2. Star-Lord (Chris Pratt) och hans gäng hittar Thor, och dras in i fajten mot Thanos. Fast det hade skett förr eller senare, eftersom Star-Lords kärlek Gamora (Zoe Saldana) är Thanos' styvdotter.

Nere på jorden dyker fler hjältar upp. Spindelmannen (Tom Holland) har nu fått så pass avancerade, högteknologiska dräkter, att han egentligen inte behöver några egna superkrafter. Hur tänkte manusförfattarna där?

Handlingen förflyttas till Wakanda, så att den ohemult populäre tråkmånsen Black Panther (Chadwick Boseman) och hans folk får vara med och slåss. Samtidigt ska Thor försöka fixa fram en ny hammare. Det är lite kul att Peter Dinklage spelar världens största dvärg, som häckar rymden och smider hammare och odlar skägg.

Och så blir det fajting. Och fajting. Det känns som om större delen av filmen består av trista superhjältefajter. Och när det inte är superhjältefajting, är det trista dialogscener. Allting håller på i en evighet, i synnerhet slutet, som inte är någon upplösning; det leder bara vidare till nästa film. Fast i det här fallet kan man verkligen tala om upplösning - bokstavligt talat.

Jag orkar inte räkna upp alla superhjältar och skådisar som är med - men av någon anledning saknas Hawkeye. Varför då? Behövde de ingen kille som är bra på att skjuta pilbåge?

Flera hjältar dör i den här filmen. Fast man vet ju aldrig med sådana här filmer. Rollfigurerna kan mycket väl återuppstå.

Hur som helst: jag förstår verkligen inte varför så många tycker att det här är en lysande film. En del hävdar att det är den bästa Marvelfilmen någonsin. Jag tycker att det är obegripligt. Det här är bara spretigt, bombastiskt och trist. Men det är klart, jag tyckte ju även att dundersuccén BLACK PANTHER var rövtråkig.

Om hela filmen var lika bra som scenerna med Guardians of the Galaxy hade jag satt ett högre betyg. Just det: Stan Lee dyker upp tre sekunder som busschaufför. Och ja, det ligger en bonusscen efter eftertexterna.

Nästa vecka ska jag se DEADPOOL 2. Om inget annat innehåller den ett kul skämt om DC:s universum.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/4)

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.

Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.

Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.

Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.

 






(Biopremiär 14/2)
-->

Bio: Captain America: Civil War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

GUARDIANS OF THE GALAXY-regissören James Gunn var en av de första som fick se CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, och trots att versionen han såg saknade en del visuella effekter, skrev han på Facebook att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Är den det? Jag gillade verkligen GUARDIANS OF THE GALAXY, men den filmens kvaliteter behöver ju inte betyda att Gunn själv har bra smak rent allmänt.

Svaret är att, nej, det här är inte den bästa superhjältefilm som gjorts. Jag tycker till exempel att BATMAN - ÅTERKOMSTEN och några Spindelmannenfilmer är bättre. Men! Det här är den bästa Avengersfilmen. Filmen må lanseras som den tredje filmen i Kapten Amerika-sviten, men i realiteten är detta den tredje filmen om superkollektivet Avengers. Det här är också en film som visar BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE var trikåskåpet ska stå.

CAPTAIN AMERICA; CIVIL WAR är regisserad  av bröderna Anthony och Joe Russo, som även låg bakom den förra Kapten Amerika-filmen; CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Jag har inte läst Marvels Civil War-serietidningar, så jag vet inte hur pass nära den här filmen ligger originalet, men här finns faktiskt en del likheter med BATMAN V SUPERMAN. I den filmen har en del blivit sura på Stålmannen, eftersom han tenderar att rasera städer när han är ute och slåss. Surast av alla blir Läderlappen, som tänker ta kål på Stålis.

I Bröderna Russos film blir folk sura på Avengers, eftersom även de ofta råkar rasera städer och slå hus i huvudet på oskyldga. Därför knallar utrikesminister Ross (William Hurt i skön mustasch) upp på Avengers' kontor med en lunta i handen. Avengers ska inte längre vara en fristående grupp, utan lyda under FN och ständigt övervakas. Ross kräver att alla superhjältar ska skriva under, men några stycken - däribland Kapten Amerika (Chris Evans) - vägrar. Detta leder till att Hämnare ställs mot Hämnare - Järnmannen (Robert Downey Jr) och kaparn blir bittra fiender.

Allt pekar på att det är Kapten Amerikas forne kompis Bucky (Sebastian Stan), numera känd som den av fiendeagenter hjärntvättade mordmaskinen Winter Soldier, som ligger bakom ett attentat i Wien, där bland annat en afrikansk kung dödades. Kaparn tror att så inte är fallet. Han försöker hitta Bucky och den egentliga gärningsmannen, medan Järnmannen försöker hitta och stoppa Kaparn.

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR varar två timmar och 27 minuter, och är alldeles för lång - och den innehåller alldeles för många (och för långa) superslagsmål. Dessa blir dessutom lite ryckiga och jobbiga att titta på om man, som jag, ser filmen i 3D. Men! Som jag skrev ovan, är detta den bästa Avengersfilmen. Problemet med alldeles för många superhjältefuilmen, däribland THE AVENGERS och AVENGERS: AGE OF ULTRON, är att jag inte riktigt blir klok på vad det hela går ut på. De trasslar in sig i tekniskt- och kosmiskt mumbo-jumbo, och storyn försvinner bland alla uppblåsta actionscener. Detta var en av orsakerna till att jag tog emot DEADPOOL med öppna armar - där var det inget klödd.

Men i den här nya filmen är det inga problem att hänga med i handlingen - så tillvida man sett de tidigare filmerna. Det hade inte damen som satt bakom mig på pressvisningen - hon suckade och stönade filmen igenom, och verkade inte begripa någonting alls.

Till skillnad från DC Comics' senaste filmer, är tonen i CIVIL WAR till stor del ganska lättsam. Dessa superhjältar må ha samvetskval, men de är inga tungsinta dysterkvistar. Dessutom har man fyllt på med ett par av Marvels skojigare hjältar. Paul Rudd, som gjorde oväntad succé i ANT-MAN, plockas upp för att slåss på Kapten Amerikas sida. Den här spjuvern har lärt sig att även bli jättestor, och travar då runt som Godzilla och säger "Ha ha ha haaaaa!" när han fajtas.

... Och så introduceras vi för den nye Peter Parker/Spindelmannen. Han spelas nu av den 19-årige engelsmannen Tom Holland, som gör rollen väldigt bra. Han är en snacksalig och lite osäker plugghäst i hemmagjord dräkt. Järnmannen ser dock till att snida till en ordentlig dräkt åt honom, så nu ser han ut precis som han gjorde när Jazzy Johnny Romita tecknade figuren på 1960-talet - vilket är fantastiskt bra. Peter Parkers hårt prövade faster May blir allt yngre och yngre - den här gången spelas hon av 51-åriga Marisa  Tomei, som inte alls är den där skröpliga, vithåriga tanten från serietidningarna. Detta bådar mycket gott inför den kommande filmen SPIDER-MAN: HOMECOMING.

En ny superhjälte går också entré: Svarta Pantern. Fast det är ingen som omtalar honom under det namnet - ens på engelska. Den afrikanske kungen som dödades hade en son; prins T'Challa (Chadwick Boseman), som vill hitta Bucky och hämnas sin fars död. Riktigt varför han blev Svarta Pantern framgår inte. Varifrån fick han dräkten så snabbt? Har han redan tidigare varit aktiv superhjälte? Och har han några superkrafter, bortsett en dräkt som kan fälla ut vassa klor?

Elizabeth Olsen är tillbaka som Röda Häxan - och hon måste vara något av det mesigaste i superhjälteväg. När de andra hjältarna hoppar eller flyger omkring, och kung fu-kickar varandra och har sig, står Röda Häxan och rör långsamt och mjukt på armarna när hon kontrollerar sina kraftfält. Det ser ut som om honom rymt från en pantomimteater, eller möjligtvis från en Komvuxkurs i tai-chi i Mölndal.

I början av filmen har man med digital hjälp lyckats återskapa en ung version av Robert Downey, och i vanlig ordning ska man sitta kvar under eftertexterna. En bit in i dessa kommer ännu en scen, och när de rullat klart kommer ytterligare en bonusscen.

Stan Lees obligatoriska cameo sker ganska nära slutet.

(Biopremiär 27/4)