Visar inlägg med etikett Cedric Nicolas-Troyan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cedric Nicolas-Troyan. Visa alla inlägg

fredag 10 september 2021

Netflix: Kate

Foton copyright (c) Netflix

En god sak pandemin förde med sig, var att jag började lyssna på musik igen. Va? Lyssnar du inte på musik, påg? utbrister en del av er.

När jag växte upp var jag väldigt musikintresserad, i synnerhet under tonåren och som ung vuxen. Men: grejen är att jag jobbar som skribent. Som författare. Jag sitter och skriver manus till tecknade serier dagarna i ända (samt recensioner här på TOPPRAFFEL!), och jag kan inte jobba och lyssna på musik samtidigt. Jo, klassisk musik, utan sång. Men - rockmusik funkar inte. Jag kan inte skriva om jag lyssnar på musik, jag kan inte koncentrera mig på det jag skriver - eller så sätter jag på en skiva när jag skriver, men glömmer bort den och hör inget, eftersom jag är inne i författandet.

Men. Nu under pandemin uppstod en hel del dödtid. Det gick inte att gå på bio, inte på krogen, det var inte mycket det gick att göra, och jag kunde ju inte enbart sitta och skriva och se på film. Så jag började lyssna på musik och utforska sådant som var nytt för mig.

... Jag fastnade i Japan på en gång. Jag är inte någon större anhängare av japansk populärkultur, jag gillar inte manga och animé, och sushi är det äckligaste jag vet. Men. Japansk rock. Hård rock. Hårdrock. Heavy metal. Power metal. Punk. Jag blev fascinerad kvar där.

Det mesta av den japanska pop- och rockmusiken är skit, det är om möjligt ännu mer slätstruket och formelbundet än det värsta som görs i väst. Men - när det är bra, är det riktigt bra, på ett häftigt sätt. De bra japanska banden har en tendens att överraska, man vet aldrig riktigt vad man får, det kan ibland vara totalt vansinne, och ofta är bandmedlemmarna skrämmande skickliga musiker. Och påfallande ofta är alla medlemmar kvinnor. Det gäller de band jag fastnat för.

Bäst av de japanska banden är Band-Maid. Förvisso upptäckte jag dem redan när de släppte sin första platta, men då trodde jag att de var ett plojband, lite grann som Ladybaby och  Baby Metal (Baby Metal visade sig efter ett tag vara mer än ett plojband, förresten). Band-Maids senaste platta är grym. Dessutom har de Akane Hirose på trummor, hon är nog den grymmaste trummisen just nu.

Jag var nyfiken på Netflixproduktionen KATE, eftersom jag visste att Band-Maid skulle vara med i filmen. Bandmedlemmarna har teasat som detta en längre tid på Instagram. Dessutom kändes bilderna ur filmen och dess trailer lockande. Jag hade vissa förhoppningar om att det här skulle vara en bra film.

... Men där sket jag mig allt på tummen. 

KATE är regisserad av Cedric Nicolas-Troyan, fransmannen som gjorde den inte alltför lyckade THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR. För manuset står Umair Aleem, som skrev den häpnadsväckande usla EXTRACTION. KATE är ännu en film om en kvinnlig lönnmördare, de brukar ju ha hjältinnans namn som titel: NIKITA, HANNA, ANNA, och så vidare. 

Nicolas-Troyans film är en slapp imitation av tidigare filmer i genren. Aleems manus känns som något slags Best of andra liknande filmer. Det här är otroligt ooriginellt och fantasilöst.

Historien utspelar sig i Japan - men större delen av filmen är inspelad i Thailand och på Hawaii. Mary Elizabeth Winstead spelar Kate, som sedan hon var liten flicka har tränats upp till att bli en superskicklig lönnmördare. Woody Harrelson gör hennes mentor Varrick.

I början av filmen tvekar Kate när hon ska skjuta en japansk gangster - mannens unga dotter Ani (Miku Patricia Martineau) är nämligen med honom. Kate genomför dock uppdraget och skjuter mannen. Kort därpå blir Kate förgiftad - hon har blivit utsatt för ett radioaktivt ämne. Enligt en läkare har hon ungefär en dag kvar innan hon dör, och det finns inget motgift. Innan Kate dör tänker hon hitta den som förgiftat henne, ta reda på varför hon förgiftats, och självklart döda personen i fråga.

Kates kropp bryts ner mer och mer, och hon injicerar med jämna mellanrum något slags drog som håller igång henne. Hon slåss med- och skjuter på gangsters så att blodet sprutar. Hjälp får hon av Ani, som inte vet om att det var Kate som sköt hennes far. En yakuzaboss spelas av Jun Kunimura, som vi känner igen från mängder av japanska filmer, samt KILL BILL. Skurken som förgiftat Kate är den vi trodde redan från början!

KATE har glassiga, neonblänkande miljöer och ett elegant filmfoto. Mary Elizabeth Winstead är inte dålig i titelrollen. Actionscenerna är välkoreograferade, de är inte taffliga och genanta som de var i GUNPOWDER MILKSHAKE.

Men. Det här är en dålig film. Den är fruktansvärt tråkig. Att handlingen är ooriginell är en sak, men den behöver väl inte också vara tråkig? Här finns massor med action och blodet sprutar friskt - medan vi kämpar för att hålla oss vakna. Kate är en ganska osympatisk hjältinna. Filmen är totalt humorbefriad. Det ligger nära till hands att jämföra med JOHN WICK - men Wickfilmerna har allt det KATE saknar.

Band-Maid har med två låtar på soundtracket, och de uppträder på en nattklubb Kate besöker. De är i bild en knapp minut. Denna minut är bättre än resten av filmen. Snällt betyg:





 

 

(Netflixpremiär 10/9)


Band-Maid: "Different".


tisdag 5 april 2016

Bio: The Huntsman: Winter's War

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland överraskar jag mig själv. Jag letade upp min recension av den ena av 2012 års tre Snövitfilmer; SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN - och såg att jag hade gett den en fyra i betyg. Jag minns inte mycket av den, men tydligen tyckte jag att den var bra. Och den gick bra på bio, för här kommer en uppföljare, vars fullständiga titel lyder THE SNOW WHITE CHRONICLES - THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR.
Den här gången är Snövit inte med. Okej, i en scen ser vi henne bakifrån och på avstånd under några sekunder, men det är allt. Istället får vi en film som är både en prequel och en sequel samtidigt. Först berättas det om systrarna Ravenna (Charlize Theron) och Freya (Emily Blunt). Freya är snäll och gravid, Ravenna är ond. Freya älskar sitt barn när det föds, men när det dödas blir även Freya ond - hon förvandlas till Isdrottningen och drar norrut, medan Ravenna blir den elaka drottningen som fajtas med Snövit.
På Isdrottningens borggård tränas barn upp till krigare. Två av dessa är Eric och Sara. Eric växer upp till Chris Hemsworth; The Huntsman, medan Sara växer upp till Jessica Chastain. De unga tu blir förälskade i varandra och gifter sig, men det gillar inte Isdrottningen. Isdrottningen trollar lite så att Eric tror att Sara mördats, medan Sara tror att Eric övergivit henne.
Sedan går det sju år - och det är under dessa sju år den förra filmen utspelas. Eric och Sara återförenas, men Sara är förbannad på Eric, eftersom hon ju tror att han övergav henne. Han är fortfarande kär i henne.
Den där trollspegeln har stulits och Eric och Sara ska, tillsammans med ett par dvärgar (Nick Frost och Rob Brydon, som fördvärgats digitalt), leta upp den. Äventyr följer.
WINTER'S WAR är mycket sämre än den första filmen. Det här är ett traditionellt fantasyäventyr i en sagovärld. Vore jag tolv år hade jag säkert fascinerats av trollskogen, slotten och alla svärd och yxor. Det är gott om action, en del strider är rätt bra, och Jessica Chastain är överraskande tuff som en Xena-wannabe, medan Chris Hemsworth mest gör en variant på Thor.
... Men som vuxen tycker jag att det här är rätt tråkigt. Det är lite för enkelt. Lite för banalt. Fast det är klart, jag brukar ju inte gilla fantasy. Dessutom får vi VM i märkliga dialekter.
Charlize Theron är andra namnet i rollistan, men hon medverkar bara ett par minuter i början, för att sedan dyka upp på nytt lagom till slutstriden. Fast då är frågan hur mycket hon egentligen medverkade, eftersom det då fläskas på rejält med datoranimerade effekter.
Fransmannen Cedric Nicolas-Troyan långfilmsdebuterar med den här filmen, tidigare har han bara regisserat en kortfilm som heter CARROT VS NINJA. Men han har jobbat med visuella effekter på mängder av filmer, bland annat den förra Snövitfilmen.
  







(Biopremiär 8/4)

-->