Visar inlägg med etikett Cecilia Frode. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cecilia Frode. Visa alla inlägg

onsdag 5 mars 2014

Bio: Stockholm Stories


Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion
Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.
Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.
Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.
På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?






(Biopremiär 7/3)

-->



måndag 31 maj 2010

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6