Visar inlägg med etikett Catherine Zeta-Jones. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Catherine Zeta-Jones. Visa alla inlägg

onsdag 14 augusti 2013

Bio: RED 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Retired and Extremely Dangerous. RED. Jag minns att jag tyckte rätt bra om den första filmen, som kom 2010 och som byggde på en serietidning från DC Comics jag inte läst. Men ärligt talat minns jag ingenting. Inte mer än att det var mycket action och att rollfigurerna var pensionärer, ofta bytte kläder och såg tokiga ut.

Bioframgångar leder ofta till uppföljare och nu återvänder de flesta från originalet i RED 2, i regi av TV-regissören Dean Parisot. Vad det handlar om den här gången är lite luddigt - men det spelar ingen roll. Pensionerade agenten Frank Moses (Bruce Willis) lever numera ett lugnt liv med sin fjälla Sarah (Mary-Louise-Parker), men den halvknäppe kollegan Marvin (John Malkovich dyker upp och behöver Fransks hjälp - dessutom har ju Frank inte dödat någon på evigheter och så kan det ju inte fortsätta. Frank vägrar - men ett par minuter senare dödas Marvin av en bilbomb.

... Vill Marvin att vi ska tro. För det var bara ett trick för att få Frank att hjälpa honom. En massa skumma agenter tror att Frank vet var atombomben Nightshade, en riktig domedagsmaskin, finns. Frank har aldrig hört talas om bomben, men blir tillsammans med sina vänner jagad av agenter och hitmen över hela världen. Helen Mirren återkommer som den superproffsiga mörderskan Victoria, Catherine Zeta-Jones är ett ryskt bombnedslag, Brian Cox gör en annan ryss, Byung-hun Lee (Storm Shadow i G.I. JOE-filmerna) är världens skickligaste hitman, Anthony Hopkins är den förvirrade professorn som suttit inlåst i 32 år och som byggde bomben, och Meal McDonough är en redigt obehaglig och ond agent.
Återigen handlar det om en bagatell, RED 2 är ingen film man minns - men det är väldigt underhållande precis hela tiden. Det är skojigt, humöret är glatt, och humorn bygger mest på att folk dödas på olika ovanliga sätt. Alla dödsfall tas med en axelryckning. Victoria diskuterar relationer medan hon löser upp ett lik i ett badkar. RED 2 är en väldigt våldsam film, det är action mest hela tiden; förvisso PG-13-action, men ändå. Märkligt nog är filmen tillåten från elva år i Sverige. Visst, inget blod och inga svordomar, men hundratals människor slaktas under 116 minuter.
Actionscenerna är väl iscensatta och välkoreograferade - och välfilmade. Det känns skönt att se en  actionfiolm där man verkligen kan se vad som sker - till skillnad från i till exempel ELYSIUM. Lee är en jäkel på kung-fu och slåss snyggt.


Det är även trevligt att se Bruce Willis i något vettigt, efter sumprullar som A GOOD DAY TO DIE HARD och G.I. JOE: RETALIATION. Det är väldigt kul att 68-åriga Helen Mirren fortfarande får spela sexig femme fatale. 49-åriga Mary-Louise Parker är rolig och ohyggligt charmig. 45-åriga Catherine Zeta-Jones får anses vara ungdomen i filmen.

Filmens förtexter består av animerade serierutor.






(Biopremiär 16/8)

fredag 19 april 2013

Bio: Side Effects

Foton: Barry Wetcher © 2013 Happy Pill Distribution, LLC
Nu upprepar jag mig här, men när en ny film av Steven Soderbergh går upp på bio eller släpps direkt på DVD (som fallet var med HAYWIRE) vet man aldrig vad man får. Ibland är filmerna riktigt bra - påfallande ofta är de bara slätstrukna. Ibland är de bara dåliga eller konstiga. Det händer att herr Soderberghs filmer inte släpps alls i Sverige. Men trots detta är jag alltid lite nyfiken på vad han gör, den gamle gamängen.
I SIDE EFFECTS spelar Jude Law psykiatrikern Jonathan Banks (nej, inte skådespelaren från TV-serien WISEGUY). Han har en fru som verkar vara dyr i drift, bor i ett dyrt hem på Manhattan, låter avkomman gå i dyr skola, har dyra vanor - ja, dr Banks lever kort sagt ett dyrt liv. Därför jobbar han arslet av sig på sin egen mottagning och på sjukhus - och utöver detta jobbar han åt läkemedelsföretag. Han låter testa nya mediciner på sina patienter. Det är tydligen lukrativt.
Rooney Mara är Emily, vars make Martin (Channing Tatum) släpps ut ut fängelse, där han suttit fyra år för något slags insiderbrott. Emily och Martin levde lyxliv i stor, flott villa, men medan han suttit i fängelse har Emily tvingats leva ett betydligt mer spartanskt liv. Dessutom har hon gått och blivit deprimerad - så pass att hon sätter sig i en bil och kör rätt in i en vägg för att ta livet av sig.
Självmordsförsöket går inte så bra; hon hamnar på sjukhus och blir Banks' patient - tidigare har hon gått till en viss dr Siebert (Catherine Zeta-Jones). Banks skriver ut nya, fräsiga mediciner till Emily. Kort därpå mördar Emily sin make - nej, det här är ingen spoiler; filmen öppnar med det blodsöliga golvet, innan vi hoppar tillbaka i tiden. Frågan är bara varför Emily gjorde detta. Berodde det månne på medicinena? Något som i så fall gör Banks till medskyldig. Eller styrs Emily av någon annan?
Efter en något trevande inledning tar det sig och SIDE EFFECTS förvandlas till något som påminner om en David Cronenberg-film. Rättare sagt, det här är en film Cronenberg borde ha gjort istället för de fläskiga besvikelser han fått ur sig de senaste åren (A DANGEROUS METHOD och COSMOPOLIS, det är er jag blänger surt på!). Senare, ungefär halvvägs in, utvecklas filmen till något som påminner om en Hitchcock-thriller. Vilket ju inte är det sämsta.
Tyvärr kan jag väl inte säga att jag köpte slutet. Upplösningen känns lite väl långsökt. Jag tycker inte att den passar ihop riktigt med resten av filmen, det blir lite för otroligt. Och därför sänker jag betyget ett snäpp.
Men rent allmänt är SIDE EFFECTS det bästa Steven Soderbergh fått ur sig på flera år.







(Biopremiär 19/4)



onsdag 20 juni 2012

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?








(Biopremiär 23/6)