Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden

GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.

Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.

Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!

Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.

Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.

Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.

Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?

GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.

Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.

Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.

Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.

(Biopremiär 19/4)

Bio: Sånger från Manhattan

Foton: Andrew Schwartz Copyright: ©2013 Killifish Productions, Inc. All Rights Reserved. 
SÅNGER FRÅN MANHATTAN. Jag hade inte hört talas om den här filmen, så jag min pellejöns trodde förstås att den heter SONGS FROM MANHATTAN i original. Så är inte fallet - det visade sig att den heter BEGIN AGAIN. Men den handlar om sånger från Manhattan.
Och det är en osedvanligt jönsig film. Trevlig - men jönsig.
Irländaren John Carney, som gjorde ONCE, har skrivit och regisserat denna dramakomedi. Keira Knightley spelar den unga låtskrivaren Gretta från England, som flyttat till New York med sin popstjärna till pojkvän (Adam Levine, som tydligen är popstjärna i verkligheten - fast jag känner inte till pågen). Fast det dröjer inte länge innan han dumpar Gretta och drar till Los Angeles. Gretta kompis Steve (James Corden från ONE CHANCE) från Bristol uppträder på en liten klubb och tvingar den motvilliga Gretta att spela en låt på scenen.

Mark Ruffalo spelar Dan, en före detta musikproducent som sunkat ner sig; han har problem med exfru (Catherine Keener), dotter och jobb. Han råkar vara på klubben när Gretta uppträder och tycker sig se en stjärna födas. Han vill ta sig an henne - men bolaget han tidigare jobbade på säger nej. Då får Dan en fantastisk (och lite osannolik) idé: han och Gretta ska spela in en skiva själva - på olika platser runt om i New York. De samlar ihop några entusiastiska musiker som ställer upp, och så far de runt i stan och sjunger och spelar. Inga priser till er som räknar ut hur det slutar.
Jag köper inte storyn här. Allting går lite för enkelt - och det blir ofta töntigt. Extra töntigt när de lyckas få förbipasserande barn att medverka och sjunga stämmor.

Musiken som framförs i filmen är hemsk. Singer-songwriter-grejor och så slätstruket och visset att man storknar. Och är inte många av rollfigurerna lite för bohemiska och coola för att lyssna på sådan? I början säger Dan till Gretta att hon måste skaffa sig en ny look för att slå, hon kan inte fortsätta att vara en pojkflicka, hon är inte sexig nog. Hon blir arg - men scenen funkar inte alls. Hon är ju fucking Keira Knightley! Hon skulle kunna framträda täckt av bajs och ingen skulle märka det!
Vad som räddar filmen är skådespelarna - det är ett bra gäng; Knigtley, Ruffalo, Keener och Corden. Fast okej, Ruffalo - en kille jag oftast gillar - spelar över och hans rollfigur är lite för osannolik. Filmen är full av fina New York-miljöer och jag uppskattar att den trots sin snällhet och gullighet är R-rated - folk svär rätt kraftigt. Keira Knightley sjunger själv och det gör hon inte så tokigt. Synd att låtarna är så hemska, bara.
Ovanstående skäl gör att jag höjer betyget ett snäpp. För egentligen är det här lite för dumt.

(Biopremiär 18/7)

-->

Bio: Livet på Orange Drive

Foton copyright (c) Myles Aronowitz
Amerikanska julfilmer. Det brukar vara ganska anskrämliga saker. Svulstiga, sentimentala, too much på alla sätt. I synnerhet julkomedier. LIVET PÅ ORANGE DRIVE, som jag faktiskt inte visste något om innan jag bänkade mig för att se den, visade sig vara en julfilm - det utspelas i alla fall under december och julfirande spelar en viktig roll bakom den egentliga intrigen. Och kors i taket om detta inte är en inte bara acceptabel julkomedi, utan även en riktigt bra sådan.
För mig är Hugh Laurie synonym med den fånige prinsen i SVARTE ORMEN och med Bertie Wooster i Wodehouse-TV-serierna. Jag hade aldrig kunnat gissa att denne gänglige britt med rätt lustigt utseende skulle gå och bli en av USA:s bäst betalda skådisar i TV-serien HOUSE (som jag aldrig sett) och en del annat. Och nu har Laurie huvudrollen i den här filmen i regi av britten Julian Farino, som tidigare mest regisserat TV-serier som ENTOURAGE.
Laurie spelar David Walling, som  bor med sin familj i ett idylliskt villasamhälle i New Jersey. Tvärsöver gatan bor Terry (Oliver Platt) med sin familj, och tillsammans är de båda familjerna nästan som en familj. De umgås ofta och firar jul och andra helger tillsammans. David och Terry ä bästa kompisar och börjar varje dag med en joggingrunda.

Dock är David inte alltför lycklig i sitt äktenskap med Paige (Catherine Keener); han är uttråkad och Paige är besatt av att öva med sin julkör. Terrys dotter, kalaskexet Nina (Leighton Meester), ska gifta sig med en slyngel familjen inte tycker om, men slyngel visar sig vara otrogen, så Nina flyttar hem. När hon en kväll hälsar på Wallings sätter hon sig i soffan bredvid David - och det bär sig inte bättre än att att de kysser varandra. "Oh, fuck!" utbrister David omgående när han inser detta misstag.
Trots att de vet att det är ett korkat misstag, och Nina skulle kunna vara Davids dotter, fortsätter de att träffas - och när Terrys snokande fru Carol (Allison Janney) följer efter Nina och avslöjar det älskande paret, uppstår förstås en massa komplikationer på alla plan. Paige flyttar in på ett pensionat, där hon sitter och spelar julsånger, Nina flyttar hem till David, Terry och Carol är fly förbannade på David och Nina. Davids dotter Vanessa (Alia Shawkat) agerar filmens berättarröst, hon tycker konstant att hon inte passar in och hon är snarast något slags betraktare. Hon är också en ganska trist figur.

Jag tycker att LIVET PÅ ORANGE DRIVE är väldigt rolig. Jag hade trevligt hela tiden och skrattade flera gånger. Fast nu har jag förstått att en del svenska kritiker, uppenbarligen mest yngre sådana, har svårare för filmen. De invänder mot förhållandet mellan David och Nina, det klagas på viss äcklighet, gubbsjukhet och moralism. Men jag håller inte med. Just repliken "Oh, fuck!" efter första kyssen tycker jag känns extremt realistisk. Just därför att jag kan relatera till den - jag har själv utbrustit i "Oh, fuck!" mer än en gång när jag insett att saker och ting kanske blev ... lite konstiga. När man inser att det här kommer ju aldrig att hålla, aldrig att funka - men det är bara att tacka och ta emot! Jag må vara medelålders nu, men so what! Och det är ju kanska självklart att det heller aldrig kan hålla mellan David och Nina. Men de båda - åtminstone han - får tillfälle att vara lyckliga en tid efter en längre tid av tristess.
Jag gillar den här typen av vuxenkomedier. Filmer om vuxna, för vuxna - utan att det för den delen blir saggigt och "vuxet". en här filmens rollfigurer är festliga och skådespelarna briljerar i sina roller. Catherine Keener är enastående när hon mejar ner fåniga julprydnader med sin bil, Allison Janneys utbrott är ibland ganska fantastiska.
Så - oavsett vad andra traderövar tycker om LIVET PÅ ORANGE DRIVE rekommenderar jag filmen. Den är ju rolig!

(Biopremiär 16/11)