Visar inlägg med etikett Catherine Keeler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Catherine Keeler. Visa alla inlägg

tisdag 30 november 2010

Bio: Cyrus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Ibland dyker det upp independent- och arthousefilmer som mer eller mindre lanseras som komedier, men som jag snarare upplever som obehagliga. Typexempel är PUNCH DRUNK LOVE.
CYRUS av bröderna Jay och Mark Duplass (både manus och regi) hade jag inte ens hört talas om innan jag såg den. Faktum är att jag glömt vilken film det var som skulle pressvisas när jag med förfrusna fingrar hastade bort till Spegeln. Jag hade bara skrivit in titeln och tiden i Googlekalendern. Så, jag försåg mig med en mugg kaffe och en grabbnäve pepparkakor för att låta mig överraskas när väl ridån gick upp.
Filmen gick igång och det var ingen tvekan om att nu vankas det American Independent: handhållen kamera, inga extravaganta bilder, och inga människor som är för snygga. Inga förtexter mer än filmtiteln.
John C Reilly är John, en medelålders man som är frånskild sedan sju år tillbaka, men fortfarande förtjust i sin före detta hustru Jamie (Catherine Keeler). De har fortfarande en kompisrelation, men han har lite svårt för det faktum att hon ska gifta om sig.
Jamie tycker att John måste rycka upp sig, han är egentligen en kul och trevlig kille, han kan inte fortsätta att sitta hemma och uggla och tro sig vara deprimerad. Så Jamie och hennes fästman släpar med den motvillige John till en fest där det tydligen ska finnas många söta tjejer att flörta med. Det dyker upp en väldigt vacker kvinna och beställer ett glas rött, och jag hoppas att John ska få ihop det med henne, men hon försvinner ur handlingen efter en minut. Är det månne hon som kallas "Pretty Girl" i rollistan och spelas av Kathryn Aselton?
John gör några misslyckade försök att stöta på ett par tjejer innan han får i sig för många Red Bull & vodka, och går ut och kissar bakom ett träd. "Nice penis!" utbrister plötsligt Molly (Marisa Tomei), en charmig kvinna som råkar passera just då. I samma ögonblick spelas "Don't you want me" med Human League, vilket föranleder alla till att dansa och sjunga med, och Molly hamnar i Johns säng.
Molly fortsätter att besöka John och de verkar som skapta för varandra; John lever verkligen upp - men varje natt smyger Molly därifrån och åker hem. Varför då? Varför detta smygande?
Slutligen beslutar John sig för att förfölja Molly och hamnar utanför villan hon bor i. När han står i buskarna och smyger dyker det plötsligt upp en groteskt fet kille - Cyrus (Jonah Hill). Han visar sig vara Mollys 21-årige son, och han bjuder in John. De pratar, Cyrus spelar synt, Molly kommer oväntat hem och inser att hon inte kan hålla Cyrus hemlig för John.
John och Molly flyttar ihop, och snart inser John att det är något gravt fel på Cyrus. Grabben är extremt modersbunden och krävande, och han hatar John. Molly i sin tur litar lite för mycket på Cyrus lögner om panikattacker och annat, och hon har aldrig riktigt låtit honom bli vuxen.
Visst är CYRUS ofta en rolig film. Här finns många roliga situationer och John C Reilly är ju en kul kille. Men samtidigt infinner sig det där obehaget. Cyrus är en obehaglig, psykiskt störd kille, som ger intryck av att när som helst kunna flippa; mörda John eller begå en skolmassaker. Det kan bero på att det är Jonah Hill som spelar honom - tro det eller ej, men jag upplevde Hill som obehaglig även i SUPERSUGEN, och han var rätt osympatisk i extramaterialet på den DVD:n.
Sättet filmen är gjord på tillför också en lätt obekväm dimension till det hela. Nu har förstås filmens handling en allvarlig botten och ett tema som nog inte är ovanligt därute i världen.
Marisa Tomei fyller snart 46, men hon är fortfarande söt och flickaktig på ett sätt jag inte kan låta bli att charmas av. Att jag osökt tänker på SEINFELD-avsnittet där George Costanza dejtar Tomei är oundvikligt. Huruvida rollfiguren John är charmig eller ej kan jag faktiskt inte säga, men att jag upplever honom som sådan kan bero på att jag gillat Reilly i tidigare roller.
Catherine Keeler är också en oerhört sympatisk skådespelerska och hennes rollfigur en sådan där kvinna jag säkert skulle trivas med; jag vill genast gå ut och fika och prata skit med henne. Och ja, Jonah Hill är nog ett perfekt val som Cyrus. Han gör rollen bra. Han ger till och med intryck att vara som Cyrus på riktigt även när kameran är avslagen. Och det är bland annat detta som tillför den där dimensionen av lätt obehag.
Till min förvåning ser jag i eftertexterna att CYRUS är producerad av Scott Free, det vill säga Ridley och Tony Scott. Och distributören är Fox Searchlight. Jag har inte hittat några siffror på filmens budget, men även om den onekligen ser ut att ha kostat ett par hundra tusen dollar, så gissar jag att bröderna Scott pumpat in ett förhållandevis stort antal miljoner i projektet.
För att sammanfatta denna långa recension: du kan ha betydligt sämre saker för dig än att se denna film. Som att istället se DEVIL.





(Biopremiär 3/12)

tisdag 23 februari 2010

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox

I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?

Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.
Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.

Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.


Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.


Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.

 
Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.

Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.


Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt.
 
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
 

PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.

...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...






 



(Biopremiär 24/2)