Visar inlägg med etikett Cate Shortland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cate Shortland. Visa alla inlägg

söndag 11 juli 2021

Bio/streaming: Black Widow

Foton copyright (c) Disney

Jag hade vissa förhoppningar om att BLACK WIDOW skulle vara bra. Dessa förhoppningar berodde nog mest på att jag gillar Scarlett Johansson. Det är rätt svårt att inte gilla Scarlett Johansson. Men jag tycker att Svarta änkan är en rätt cool figur. Jag har förvisso inte läst några serier om henne sedan 1980-talet, när jag läste om henne höll hon ihop med Daredevil, men hon har varit cool i de här filmerna som kommit det senaste decenniet. Dessutom medverkar även Rachel Weisz och Olga Kurylenko. 

Jag hade glömt bort att Svarta änkan dog i AVENGERS: ENDGAME. Det enda jag minns från den filmen, vilken är episkt tråkig, är att Järnmannen dog. Därför utspelas BLACK WIDOW, som regisserats av Cate Shortland, före ENDGAME. 2016, tror jag årtalet är.

... Fast filmen inleds 1995. Vi presenteras för en liten amerikansk familj, de bor i ett typiskt medelklasshem med en idyllisk trädgård, där den ömma modern Melina (Rachel Weisz) håller ett långt och skittråkigt anförande om eldflugor för sina små döttrar Natasha och Yelena. Plötsligt kommer fadern (David Harbour) hem och säger att de genast måste ge sig av.

De är nämligen ryska spioner, den här familjen. De är inte alls en familj, flickorna är inte Melinas och Alexeis, som fadern heter, riktiga döttrar. De jagas av S.H.I.E.L.D., det pangas, de hoppar på ett flygplan, och tar sig till Kuba, och därefter hoppar vi till 2016. Vi bjuds även på riktiga förtexter, vilket förstås är trevligt.

Natasha har vuxit upp till Scarlett Johansson, medan lillasyster Yelena spelas av Florence Pugh. Yelena är rysk agent och pratar nu med rysk brytning. Jag fattade aldrig om det var meningen att det skulle vara översatt ryska hon pratar, eller engelska med rysk brytning. Detsamma gäller Melina och Alexei, som visar sig vara i livet. I prologen, när de låtsades vara amerikaner, pratade de med amerikansk accent, men nu plötsligt bryter de på ryska. Varför då? Natasha bryter förstås inte, eftersom hon var med i Avengers.

Natasha och Yelena råkar på varandra som vuxna och slåss en stund, som sig bör. Sedan samarbetar de. Alexei har blivit tjock och skaffat skägg, men han drar på sig en gammal superhjältedräkt han har liggande. Melina är också med och fajtas. Det finns ett helt klöve svarta änkor. 

Skurken är visst en gubbe som heter Dreykov (Ray Winstone). Han har glasögon och tycker om att sitta. Jag fattade inte att det var han som var filmens skurk. Var fan är filmens skurk, tänkte jag. Det måste väl vara en mäktig supersnubbe? Eller är det bara den där farbrorn?

Svarta änkan och Yelena måste även slåss mot en maskerad krigare som heter Taskmaster. I serietidningarna är Taskmaster en legosoldat, en man som kan imitera all världens närstridstekniker. I den här filmen är Taskmaster en kvinna. Hon är visst Dreykovs dotter. Hon spelas av Olga Kurylenko, som är ryska på riktigt - men som lustigt nog bara har en enda replik, som jag vill minnas består av två ord. Taskmaster har nästan ingenting alls att göra i den här filmen. Fast det har ingen annan heller. 

Det märkliga med BLACK WIDOW är att filmen aldrig riktigt lyfter. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle börja. Det smäller och brakar lite då och då, och ibland görs det försök till inte alltför lyckade komiska scener. Eftersom hjältarna inte har superkrafter blir det ibland lite konstigt när de beter sig som om de hade sådana - till exempel klipper Dreykov i en scen till Natasha i nyllet med knytnäven upprepade gånger, och hon bara skrattar åt honom.

Scarlett Johansson ger nästan intryck av att vara ointresserad av den här filmen. Hon ser lite uttråkad ut. Florence Pugh är desto mer entusiastisk, och får väl sägas vara filmens egentliga hjältinna. I epilogen efter eftertexterna antyds det att hon blir den nya Svarta änkan. I epilogen är Natasha död. Här dyker förresten Julia Louis-Dreyfus upp som någon sorts överordnad. Hon är tydligen med i TV-serien THE FALCON AND THE WINTER SOLDIER, men den har jag inte sett, så jag fattade inte vem hon var, och när hon visade upp en grej för Yelena, tänkte jag att det nog är ett hemligt recept på soppa.

William Hurt är också med i den här filmen. Han spelar en man med mustasch.

I en scen tittar en av rollfigurerna på James Bond-filmen MOONRAKER på TV. Jag fick genast lust att se MOONRAKER istället. BLACK WIDOW är mer en agentfilm av Bond-modell, snarare än superhjältefilm. Men ofta verkar filmen inte riktigt veta vad den vill vara. I början får vi se Natasha komma ut från ett snabbköp i Norge. Jag såg fram emot att få se henne stå i sitt norska kök och steka sejbiff, men så långt kom vi aldrig.

Det här är en märkligt tråkig film. Vilket är synd - figuren har potential. Här finns ingenting som sticker ut, varken regi eller filmfoto utmärker sig. Precis som majoriteten filmer från MCU är detta bara ännu en produkt.

Samtidigt som BLACK WIDOW gick upp på bio, släpptes den streamad på Disney+, där man kan se den mot en extra avgift.






 

(Bio- & streamingpremiär 7/7)


onsdag 6 mars 2013

Bio: Lore

Foton copyright (c) Njutafilms

Filmer om andra världskriget finns det oräkneliga, man tycker sig ha sett alla tänkbara varianter på temat, alla aspekter, men ibland kommer det en film som visar något vi - eller åtminstone inte jag - sett tidigare. För 40 år sedan berättade Erwin C Dietrich i STRAFFKOMMANDO ÖST att Hitlers sista desperata försök att vinna kriget var att skicka nakna brudar till fronten. Fast det var nog bara hittepå. Tror jag.

Nu kommer Cate Shortlands australisk-tyska och betydligt mer realistiska LORE - en film som handlar om nazisternas barn. Kriget går mot sitt slut och femtonåriga Lore (Saskia Rosendahl) och hennes fyra småsyskon bor med sin överygade nazist till mor i ett stort, fint hus i Schwarzwald. Farsan är ute och slåss i kriget. Egentligen skulle jag nog inte ha något emot en film som bara handlar om detta, för det har jag verkligen aldrig sett: en film om glada, rika och välartade nazibarn som dansar och skuttar omkring i SOUND OF MUSIC-miljö. Men redan efter ett par minuter kommer den älskade fadern hem och sätter genast igång att elda upp foton och papper. Allt är över och de måste fly; de allierade är på väg.
De hinner inte speciellt långt innan Lores föräldrar börjar bråka. Morsan kallar sin make för ynkrygg och örfilar honom, och han sticker. Och snart beslutar sig även morsan för att ge sig iväg på egen hand. Lore lämnas ensam med de fyra småungarna - en av dem är bebis - i en stuga. Där får de klara sig bäst de kan, och i början går det bra - de får lite mat av en granne - men grannen tycker verkligen inte om den här nazistfamiljen och vill inte veta av dem. Och nog för att Lore är övertygad nazist, alltid. "Vår fader! Han är död, han är död!" gråter hon. "Är pappa död?" undrar syskonen. "Nej, nej! Führern!".

Lillbrorsan Günther är en riktig odåga och försöker stjäla mat från grannen, men blir påkommen, så då återstår bara att fly. Det är dags för en lång fotvandring till mormor i Hamburg - och nu blir det eländes elände.
Motgångarna staplas på varandra, och på färden får Lore och hennes sysken se saker de inte hade en aning existerade utanför deras lilla ankdamm i Schwarzvald. Det är död och förruttnelse överallt, och huvudpersonerna ser snart själva på gränsen till förruttnade ut. De flesta av de människor de träffar längs vägen vägrar att hjälpa dem. Men så stöter de på en judisk yngling som gömmer sig i en ruin, och motvilligt hjälps de åt och fortsätter färden tillsammans.

LORE har vunnit ett flertal filmpriser; oftast för Bästa film, på bland annat filmfestivalerna i Stockholm, Locarno och Hamburg, och jodå, det är begripligt. Det här är en film som vinner priser. LORE är en bra film, det är en stark film, framför allt är det en intressant film - just för att man sällan eller aldrig har fått se något om vad som hände med barnen till Ondskans imperium.

Men jag är inte hundra procent positiv till filmen. Jag blev inte så gripen som jag borde ha blivit. Och jag tror att det beror på att huvudpersonerna inte är sådär jättesympatiska. Lore förändras förvisso under resans gång, men ett bra tag tycker jag direkt illa om henne och hennes uppsyn - och syskon. Jag kände inte för att engagera mig i hennes öde.
Filmfotot är aningen mystiskt och det tog en stund innan jag vande mig vid det. Bortsett från att det är lite grynigt och handhållen kamera, känns det ofta som att fotografen står ett par steg för nära. Bildernas framing är lite märklig, och resultatet känns ibland klaustrofobiskt (jag trodde först att projektorn var felinställd). Cate Shortland gillar visst också att filma hur tovigt hår kammas ut. Vi får flera sådana scener.

Nästan alla manliga tyskar i filmen är fläskiga och har lätt groteska ansikten. Här finns till och med en yngre, fet tysk kille som är halt och linkar omkring med extra tjock sula på ena skon. Plus i kanten för det. Max Richter (WALTZ WITH BASHIR, DEN GRÖNA CYKELN) står för bra stråkmusik på soundtracket.

LORE är lite för lång (filmen, inte flickan), men väl värd att se.






(Biopremiär 8/3)