DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Nightmare Alley

NIGHTMARE ALLEY (Disney)

1946 utkom William Lindsay Greshams roman "Nightmare Alley". Ett år senare filmatiserade Edmund Goulding boken, Tyrone Power gjorde huvudrollen, och i Sverige hette filmen MARDRÖMSGRÄNDEN. Jag har inte sett denna film, versionen från 1947 alltså, men nu finns det ännu en version, regisserad av Guillermo del Toro. del Toros film sägs vara en ny adaption av romanen, snarare än en nyinspelning av 40-talsfilmen.

Guillermo del Toro. Hm. När jag såg hans NIGHTMARE ALLEY kom jag att tänka på att han har en hel del gemensamt med Terry Gilliam. Dessa herrars visuella stil; filmfoto och färgskalor, är ibland likartade, och de brukar båda ägna sig åt det fantastiska, helt eller delvis. Men det de har mest gemensamt är nog att deras filmer sällan är ... jättebra. De är bägge uppburna filmskapare, de har gjort några filmer jag tycker är rätt bra (och några jag tycker är usla) - men det känns alltid som om det är något som fattas i deras filmer. Det är ytterst sällan jag känner för att se om filmer av Guillermo del Toro och Terry Gilliam, även om det händer med några decenniers mellanrum. Jag funderar på varför jag tycker så, och kommer fram till att det nog beror på att dessa två regissörer nog går lite vilse i sina stora, konstnärliga visioner - och glömmer bort vissa mindre detaljer som gör handlingen engagerande. Bisarra upptåg och visuella fyrverkerier är inte allt.

Stora delar av NIGHTMARE ALLEY utspelar sig på en kringresande cirkus, med tillhörande freak show - ett ämne som passar del Toro som handen i handsken. Enligt Bly-ray-skivans baksidestext ska filmen handla om hur Bradley Coopers manipulativa rollfigur Stanton Carlisle slår sig samman med den lika lömska psykiatern Lilith Ritter (Cate Blanchett) för att svindla de rika i New York. Detta stämmer - men det dröjer en timme innan Stanton träffar Lilith.

NIGHTMARE ALLEY är berättelsen om en lurendrejares uppgång och fall, och det är en skildring av nöjesvärldens mörkaste sidor. Det är tidigt 40-tal. Stanton Carlisle anländer till en kringresande cirkus, där han får anställning. På cirkusen, vars direktör spelas av Willem Dafoe, finns en massa underliga typer, och Stanton lär känna en sierska spelad av Toni Collette. Hon lär Stanton de trick som krävs för att lura i folk att man verkligen har övernaturliga förmågor. Stanton får ihop det med en elektrisk dam, spelad av Rooney Mara, och de lämnar cirkusen.

Två år senare är Stanton en framgångsrik underhållare i New York - han uppträder med förbundna ögon och kan berätta de mest häpnadsväckande saker om societetsfolket i publiken. Han tjänar bra med pengar. Men, så dyker doktor Lilith Ritter upp, och Stantons liv tar oväntade vändningar. 

"Action/thriller" står det på omslagets baksida. Nja ... Action lyser med sin frånvaro. NIGHTMARE ALLEY är ett kriminaldrama med betoning på drama. Det är en vansinnigt snygg film, det här, men flotta scenerier, flott foto, och en tilltalande färgskala. Men - filmen är åt helvete för lång. Versionen från 1947 varande en timme och 50 minuter, vilket var långt för den tiden. Guillermo del Toros film varar två och en halv timme, den är alltså 40 minuter längre. Hans film känns lite episodisk och alldeles för ojämn. Först under den sista timmen börjar det bli intressant och lite spännande - men det här engagerar inte fullt ut. Med undantag för Rooney Mara, är alla rollfigurer osympatiska och lömska, Bradley Cooper har ingen större utstrålning i rollen, och därför blir det lite segt och halvtrist att titta på det här i två och en halv timme. Det spelar ingen roll hur snygg filmen är. Här finns dock ett flertal riktigt bra inslag, flera bra skådisar hittas i mindre biroller, och filmen är förstås helt okej. Men - jag lär inte se om den i första taget.

NIGHTMARE ALLEY gick inte speciellt bra på bio i USA. Dels berodde detta förstås på pandemin, men även på att det här inte är en bred publikfilm. Då släppte Guillermo del Toro ut sin film på bio en gång till - denna gång i svartvitt! Om den gick bättre denna andra gång vet jag inte. 

Förresten, är det någon som vet varför "geek" översätts med "stasse" i den svenska texten? Ett ord jag aldrig hört.     

 

 

Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!

 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.

THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.

Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.

(Biopremiär 27/10)

Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.

1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.

Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.

Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.

Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.

Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.

Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.

Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.

Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.

Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.

Biopremiär 13/3)

Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.

... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.

Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.

(Biopremiär 14/2)

Bio: Blue Jasmine

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens karriär fick ju en lika oväntad som ordentlig skjuts när MIDNATT I PARIS blev en hejdundrande succé för två år sedan. Förra filmen, FÖRÄLSKAD I ROM, var svagare, men nu har tydligen årets film återigen blivit en framgång i USA. Förhållandevis, alltså - sådant här går ju inte att jämföra med kioskvältare som DUMMA MEJ 2.

Cate Blanchett spelar Jasmine, en bortskämd föredetta rikemansfru och nu änka, som pank måste flytta från lyxkåken i New York till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Ginger är frånskild och bor i en billig Svenssonlägenhet med sina två barn. Andrew Dice Clay är Gingers exmake Augie, som inte har mycket till övers för Jasmine, då hennes man, en fifflande finansman (Alec Baldwin), skulle placera en hög spelvinst åt dem, och blåste dem på förmögenheten. Gingers nya pojkvän Chili (Bobby Cannavale) är en drängig och billig typ, för att inte tala om Chilis polare.

Jasmine är extremt neurotisk, självupptagen, nedbruten, pratar med sig själv, super, knaprar medicin, och passar inte in i systerns värld. Men hon är pank och har inget val; hon låtsas att hon fortfarande tillhör noblessen, hon tror nästan på sig själv, men hon tvingas ta vad hon anser vara skitjobb - som att sitta i receptionen hos en tandläkare (Michael Stuhlbarg) som är tänd på henne.

Livet med den slemme finanskillen visas då och då i korta flashbacks som kontrasterar mot den billiga Ginger och hennes billiga liv. De två systrarna är som natt och dag.

Samtliga rollfigurer i BLUE JASMINE är mer eller mindre avskyvärda. Den ende som verkar vara hyfsat sympatisk är Augie. Jag hade inte stått ut länge med de övriga typerna. Jasmine är en vidrig människa, liksom hennes väninnor. Ginger, Chili och deras gäng är bar högljudda och jobbiga.

Woody Allens senaste filmer har varit komedier. BLUE JASMINE får väl anses vara ett drama - om än med komiska inslag. Chili och hans dumma polare må vara påfrestande, men de blir lite roliga i sin dumhet. Gingers två söner är rätt kul, i synnerhet den tjocke av dem. Flera scener slår medvetet över och blir nästan obehagliga.

Cate Blanchetts insats är utmärkt, jag skulle inte bli förvånad om hon Oscarnomineras för detta, och ibland tenderar filmen att bli en One Woman Show. Men även övriga insatser är bra. Alec Baldwin är bra på att spela slemmiga typer och det är kul att återse Andrew Dice Clay, som inte medverkat i någon långfilm på över ett decennium. Under filmens andra halva dyker Peter Sarsgaard upp som en rik och trevlig man som uppvaktar Jasmine och ser ut att bli hennes väg ut ur det hon anser vara misär - det vill säga systerns vardagliga liv.

Jag skulle i och för sig kunna ge den här filmen en fyra i betyg, främst tack vare skådespelarinsatserna - men till skillnad från de senaste Allenfilmerna lär jag inte se om BLUE JASMINE i första taget. Därför nöjer jag mig med en trea.

(Biopremiär: 23/8)

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.

Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.

Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.

Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!

(Biopremiär 12/12)

Bio: Hanna

Foton copyright (c) Sony Pictures

Vad händer om man kombinerar den kritikerrosade svenska filmen FLICKAN med en typisk hårdför, amerikansk actionfilm? Tja, eventuellt får man något som liknar HANNA. En egentligen ganska märklig film.

16-åriga Hanna spelas av Saoirse Ronan, från Peter Jacksons gravt misslyckade FLICKAN FRÅN OVAN, och sedan hon var ett eller två år gammal, har hon av mystiska orsaker uppfostrats av sin far Erik (Eric Bana) långt, långt uppe i snöigaste Finland. Inte nog med att de bor ensamma i en koja i ödemarken - Erik tränar dessutom upp den lilla tösabiten till att bli en synnerligen effektiv mördare, slagskämde, hemlig agent och jägare; HANNA öppnar med att titelfiguren jagar ren med pilbåge - det är hon som håller i bågen, inte renen!

Men så en dag är det slut på det fridfulla livet. Det är dags att ge igenom på vem det nu är som orsakat denna spartanska tillvaro, så Hanna trycker på en knapp på en blinkande mojäng och snart anländer ett gäng soldater, beväpnade till tänderna. Efter att ett par soldater dödats, lyckas Erik fly, medan Hanna tillfångatas.

Hanna vaknar upp i ett topphemligt högkvarter någonstans i Marockos öken. Skurken i dramat heter Marissa, en iskall agent spelat av Cate Blanchett. För henne är det viktigaste av allt att hitta och döda Erik - han anses extremt farlig, tydligen vet han lite för mycket om någonting superhemligt, någonting som av allt att döma har med Hanna att göra.

Det dröjer inte länge innan Hanna lyckas fly efter att ha dödat ett helt gäng agenter, och i öknen träffar hon på en flummig engelsk familj på husbilssemester. Hon tjuvåker med dem geno Europa för att försöka återförenas med Erik i Berlin. Och hon har hela tiden Marissa och hennes hejdukar efter sig.

Regissören Joe Wright har tidigare gjort filmer som STOLTHET OCH FÖRDOM, FÖRSONING och SOLISTEN - allt annat än actionfilmer. Jag har ingen aning om vilket målgrupp han riktar sig till med HANNA. Filmen är nämligen väldigt splittrad och lite för arty-farty för sig eget bästa.

Det här ser ofta ut som en europeisk konstfilm. Ronan liknar flickan i FLICKAN (hon saknar ju nästan ansikte) och vissa skira bilder i soljjus ser ut som hämtade från den svenska filmen.

Ibland slår filmen över i komedi. Flera scener är avsiktligt roliga, oftast på ett skruvat, surrealistiskt sätt.

Och så fläskas det på med stenhårt action; slagsmål och eldstrider, ibland till och med i slow-motion. Blod sprutar.

Som sagt: det är lite egendomligt det hela. Filmen hamnar mellan flera stolar. De som förväntar sig renodlad fläskaction lär bli besvikna - eller förvirrade.

Rätt många svenska kritiker klagade på att utmärkta UNKNOWN innehåller alldeles för många logiska luckor, något som inte störde mig det minsta. HANNA, i sin tur, är egentligen en enda gigantisk logisk lucka - vilket inte heller stör mig. Men som exempel: för att jaga tag på Hanna anlitar Marissa en blonderad tysk bög och dennes två skinheads till hantlangare. Inte de mest diskreta personer man kan skicka ut på ett sådant uppdrag, och nog måste väl superagenten Marissa ha tillgång till betydligt mer professionella människor?

Men jag tycker ändå att HANNA är en helt okej film. Den är hyfsad underhållande, aldrig tråkig, en del inslag och rollfigurer är bra, och ibland kunde jag inte låta bli att stampa takten till The Chemical Brothers stenhårda filmmusik. Trots att jag självklart inte är gammal syntare.

(Biopremiär 6/7)

Bio: Robin Hood

Foton copyright © UIP Sweden
 
Jag skulle inte bli förvånad om Robin Hood - eventuellt tillsammans med Dracula - är den fiktiva figur som dykt upp flest gånger på film och TV. Jag gjorde en sökning på IMDb, men det var svårt att räkna filmerna tack vare alla omdöpta filmer och uppdykanden i filmer om andra personer (grabben var ju med i IVANHOE. Och i TIME BANDITS. Och i...)
    
Douglas Fairbanks var en vilt fäktande, atletisk - och stum - Robin Hood i 1922 års film, men den mest berömda versionen är förstås Michael Curtiz' ROBIN HOODS ÄVENTYR från 1938, ett högst underhållande Technicoloräventyr av bästa tjoflöjtklass med Errol Flynn, Olivia de Havilland, Claude Rains som prins John och med Basik Rathbone som den underbart skurkaktige Sir Gut of Gisbourne.
    
Det har gjorts en hel del minst sagt udda och konstiga versioner, som ROBIN HOOD - ÄVENTYRENS MAN (1976) med Sean Connery som en åldrande Robin som återvänder för att sukta efter Audrey Hepburns Marian, och för snart trettio år sedan hyrde jag en videofilm som hette ROBIN HOOD NEVER DIES!, vilken visade sig vara en spansk B-film från 1970-talet. En synnerligen konstig version är den svenska TV-film som gjordes på 70-talet, helt inspelad i studio och med Tomas Bolme som förklarade att kampen mot förtrycket går vidare även idag i diverse diktaturer.

    
Robin Hood har haft väldigt många inkarnationer på TV. Richard Greene var Dennis Moore... Förlåt, Robin Hood i serien från 1955, och 1975 producerade BBC den kritikerrosade THE LEGEND OF ROBIN HOOD, som jag inte har sett sedan dess, och som slutade med att Robin förgiftades och dog - vilket sker i den ursprungliga legenden. Samma år kom den brittiska TV-filmen ROBIN HOOD JUNIOR, som jag älskade som barn - och så fick vi 1984 den väldigt populära ROBIN OF SHERWOOD, en serie som såg till att huvudrollsinnehavaren Michael Praed hamnade på många flickrumsväggar. En anmärkningsvärd detalj är att SVT beslutade sig för att INTE köpa in den, då de ansåg att serien var alldeles för våldsam för svenska folket. Och då hör det till saken att det handlar om en väldigt snäll serie. Därför släpptes ROBIN OF SHERWOOD direkt på video här på 80-talet. Häromåret såg jag om serien på DVD, och den är faktiskt rätt bra, om än ganska minimalistisk. Jag har inte sett TV-serierna från 1990- och 2000-talen.
    
Vid sidan av Curtiz' film, gissar jag att de mest populära versionerna är Disneys animerade från 1973, och Kevin Costner-rafflet ROBIN HOOD: PRINCE OF THIEVES (1991) vilken förstås var underhållande trots det faktum att Robin, Will Scarlett och några av de andra låter som ett gäng cowboys som gått vilse i Sherwoodskogen. Och vem kan glömma Alan Rickmans magnifika överspel som sheriffen av Nottingham?
    
Nå, allt det här är ju inte dåligt för en figur som troligen inte existerat, en myt baserad på en blandning av andra myter och kanske ett par verkliga män, och som eventuellt en gång började som en fransk legend.
    
...Och här kommer så den senaste versionen, som öppnar årets filmfestival i Cannes - samma dag den även får sin svenska biopremiär.
    
En väldig massa har skrivits om Ridley Scotts episka film ända sedan han tillkännagav projektet häromåret. De hade grava problem med manuset och ett tag skulle sheriffen av Nottingham vara hjälten, medan Robin var tänkt att göras om till en skurk; en mycket konstig idé... Men vad vi till slut fick är något helt annat:
    
Russell Crowe är Robin Longstride, en bågskytt i den grymme Rickard Lejonhjärtas armé på väg hem från korstågen. De plundrar och mördar, och Robin känner att det de håller på med är fel, så han beslutar sig för att ta sin båge och sina pilar och dra. Nä, budskapet här är inte särdeles subtilt, i synnerhet inte när Robin pratar om när de slaktade en by med oskyldiga muslimer, främst kvinnor och barn.
´

    
Mark Strong är den slemme och väldigt onde Godfrey, som slåss för den franske kungen; han gör i princip vad som helst för pengar och det dröjer inte länge innan han är efter Robin. Rickard Lejonhjärta dör i strid tidigt i filmen, och på vägen hem bevittnar Robin och hans armépolare Lille John och Will Scarlett hur Godfrey och ett gäng franska soldater attackerar den grupp riddare som ska föra Rickards krona tillbaka till London. En av de döende riddarna är Robert Loxley från Nottingham, så Robin antar dennes identitet och besöker den döde riddarens far, spelad av Max von Sydow. Cate Blanchett är lady Marion, som var Robert Loxleys fru och en brud man inte ska jävlas med. Hon tvingas uppträda som Robins fru, men det dröjer inte länge innan de blir förälskade i varandra på riktigt - inga överraskningar på den fronten, folk!
    
Prins John (Oscar Isaac) har blivit ny kung, och den här killen är hur knäpp som helst, direkt vansinnig, och han och Godfrey gör allt för att göra våra hjältars liv så obehagliga som möjligt, innan Robin Longstride - "also known as Robin of the Hood" - och alla hans vänner förklaras fredlösa på slutet. Nej, detta är ingen spoiler, eftersom Scotts ROBIN HOOD ju har lanserats som en prequel - och ja, det är fullt möjligt att göra en uppföljare, eftersom vi lämnar Robin och hans muntra män i en solig, idyllisk Sherwoodskog.
    
Man vet aldrig vad man får av Ridley Scott, en väldigt begåvad regissör som sällan lyckas göra två bra filmer efter varandra. Han har gjort ett flertal klassiker, som de utmärkta ALIEN, BLADERUNNER och GLADIATOR - me han gjorde också G.I. JANE och den helt bortglömda WHITE SQUALL, för att inte nämna hans lama romantiska komedi (eller var det ett drama?) A GOOD YEAR; en vinprovarfilm som gick direkt på DVD i Sverige.
    
Därför känns det glädjande att kunna rapportera att ROBIN HOOD är en mycket bra film. Den här långa (140 minuter) versionen blir kanske aningen seg i mitten, men det är inget större problem. Det här är ett gigantiskt, episkt, dundrande äventyr som är både intressant, spännande och underhållande.

    
Förvänta er inte en äventyrs-
film för hela familjen. ROBIN HOOD är skitig, realistisk och brutal. Den är inte särdeles blodig, den är inte ultravåldsam som GLADIATOR, med actionscenerna och handlingen (manuset är skrivet av Brian Helgeland) är så lång ifrån 1938 års version man kan komma. Målgruppen är vuxna - eller människor i alla åldrar som uppskattar bra, solid film med bra skådespelarprestationer. William Hurt är också med. Max von Sydow regerar förstås, och det är trevligt att för en gångs skull få se honom i en ovanligt stor roll. Och hur är Russell Crowe som Robin Hood? Tja, han mer eller mindre upprepar sin roll som Maximus; Robin är i grund och botten samma rollfigur Crowe spelade i GLADIATOR - en extremt skicklig soldat.
    
Scenerierna är fantastiska och storslagna, öppningsscenen i vilken trupperna stormar ett franskt slott (ledsen, fransmännen kastar inte kor på fienden) är häpnadsväckande och otroligt detaljerad.
    
ROBIN HOOD är kanske inte lika bra som GLADIATOR, men hämta mig ett buskage nerhugget med en sill, om inte detta medeltidsdrama är en av årets bästa filmer, åtminstone så här långt.
    
De som inte gillar filmen kan få biljettpengarna tillbaka med skatteåterbäringen. Prisa Gud!

(Biopremiär 12/5)