Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.

 

 

 

(Biopremiär 22/12)

Bio: The Bye Bye Man

Foton copyright © 2016 STX Productions, LLC. All rights reserved. 

Jag hade aldrig hört talas om THE BYE BYE MAN innan jag fick en inbjudan till pressvisningen (vilken vi för övrigt bara var två personer på), och när jag lite snabbt kollade upp den, konstaterade jag att den fått oerhört dålig kritik. Således hade jag noll förväntningar när jag slog mig ner för att se den här skräckfilmen, som regisserats av Stacy Title - hon har tidigare bland annat gjort HOOD OF HORROR med Snoop Dog!

Nu visade det sig att filmen inte är fullt så usel som jag förväntat mig. Det här är trots allt en "riktig film". Jag brukar ju ofta spy galla över mycket ny lågbudgetskräck som släpps direkt på DVD; filmer som är så billiga och illa gjorda, att se inte ser ut som något annat än amatörfilmer - så såg B-filmer aldrig ut förr. THE BYE BYE MAN ser ut som en bioproduktion, även om jag undrar varför just denna film föräras svensk biopremiär. Här finns dessutom ett par riktiga skådespelare, och Robert Kurtzman står för make up-effekterna.

"The Why Why Man" vore en lämpligare titel. Detta är en film som ställer massor av frågor. I en prolog som utspelar sig 1969, får vi se en medelålders medelklassman som går omkring i sitt villakvarter och skjuter ihjäl familj och grannar, medan han frågar om de sagt "namnet" till någon.

I nutid flyttar det unga paret Elliot (Douglas Smith) och Sasha (Cressida Bonas) in i ett stort gammalt hus, ett förfallet sådant. Med på köpet får de en massa gamla möbler, och i en låda i sängbordet har något skrivit "Don't think it, don't say it" upprepade gånger, samt "The Bye Bye Man". Vad är detta?

Jo, Hejdåmannen är ett övernaturligt väsen; en gubbe iförd svart kåpa, och som har sällskap av en skinflådd demonhund - och han verkar inte tycka om folk. Om man säger eller bara tänker hans namn, dyker han upp, och ser till att man ser syner - man blir galen och börjar mörda folk. Om man säger han namn till någon annan, blir även denna person en mordisk galning.

Självklart dröjer det inte länge innan Elliot och hans vänner råkar illa ut. The Bye Bye Man smyger omkring i kåken, folk dör - och dedör inte av sig själva.

Jag undrar över mycket här. Vem är Hejdåmannen? Varifrån kommer han? Varför vill han ha ihjäl folk? Hans ankomst förebådas av att man hör plinget från ett gammalt guldmynt som trillar i golvet. Varför då? Vad har myntet med det hela att göra? Med jämna mellanrum får vi se korta scener med ett tåg som kommer körande mot nakna människor stående på rälsen. Vad har tåget med det här att göra? Varför, o, varför? Finns förklaringen i boken "The President's Vampire: Strange-but-True Tales of the United States of America" av Robert Damon Schneck? Filmen bygger på denna. Fast inte på hela boken. Man har nöjt sig med ett kapitel; "The Bridge to Body Island".

Manuset är slappt - och det får mig att tänka på IT FOLLOWS, en skräckfilm som av någon anledning blev ohyggligt kritikerrosad. Jag tyckte bara att den var irriterande och illa genomtänkt. De hade bara hittat på ett ondskefullt väsen de tyckte var coolt, och struntade sedan fullkomligt i att förklara någonting - främst vad väsendet var ute efter. (Till detta kom tonåringar som inte betedde sig som riktiga tonåringar, utom som sådana där konstiga tonåringar i independentfilmer)

Busemannen The Bye Bye Man påminner också en hel del om Freddy Krueger från TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, men Freddy hade en hyfsat utvecklad bakgrund och mytologin fungerade. Nästan.

Carrie-Anne Moss har en liten roll som polis i några scener, och plötsligt dyker Faye Dunaway, av alla människor, upp.

THE BYE BYE MAN är ingen bra film, men jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag totalsåga den. Jag kan mycket väl tänka mig att filmen gör sitt jobb och skrämmer sin målgrupp, det vill säga ungdomar som inte sett så mycket skräck, och som antagligen inte ifrågasätter eller ens noterar alla märkligheter.

(Biopremiär 27/1)

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.

Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.

Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.

Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.

POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.

(Biopremiär 25/4)

-->