DVD/Blu-ray/VOD: Vampyres

VAMPYRES (Njutafilms)

Förra året tog jag mig i kragen och såg José Ramón Larraz' VAMPYRES från 1974; en film jag länge hört talas om, läst om, och sett bilder ur, men som jag av någon anledning aldrig fått tummen ur att skaffa och se. Jag blev allt lite besviken när jag såg Larraz' film. Regissören må vara spanjor, men filmen är en brittisk produktion. Jag hade förväntat mig något åt Jess Franco- eller kanske Jean Rollin-hållet, men fick istället något som känns som en osedvanligt billig Hammerfilm. Vissa försonande drag har dock filmen.
När jag såg 1974 års VAMPYRES, hade jag ingen aning om att man gjort - eller kanske fortfarande höll på att göra - en ny version. Denna nya version initierades av José Ramón Larraz själv innan han dog 2013. Filmen har 2014 som copyrightår i eftertexterna, enligt IMDb är den från 2015, medan en del källor hävdar att den släpptes först i år; 2016.
Denna gång är det en spansk produktion rakt igenom. Regissören heter Víctor Matellano, filmen är inspelad i Spanien, medan skådespelarna kommer från diverse europeiska länder - flera av dem verkar dubbade.
Denna nya VAMPYRES har fått rätt dålig kritik, många tycker att den är riktigt usel. Själv tyckte jag att det inte alls var så farligt. Antagligen beroende på att det den här gången faktiskt ser ut som en Jess Franco-film. Visst lider filmen av att det inte längre är 1970-tal, men det är det ju svårt att göra något åt.
Handlingen är i princip densamma som förra gången, några scener och bildvinklar är nästan identiska. På vad som antagligen ska vara den engelska landsbygden ligger ett hotell, och i närheten av detta ett mystiskt hus. En ensam man tar in på hotellet, som drivs av en hemlighetsfull kvinna, spelad av den gamla Hammerstjärnan och Bondbruden Caroline Munro. Mannen träffar två osedvanligt mystiska kvinnor, som bor i det skumma huset. De förför mannen - och de visar sig vara titelns vampyrer.
Till trakten kommer även tre käcka campare, som slår upp sitt tält i närheten av det skumma huset. Märkliga saker sker, folk försvinner.
VAMPYRES innehåller en hel del sex och sadomasochism - och rikligt med blod. Jag blev lite överraskad när jag konstaterade att specialeffekterna är ganska bra och kreativa; jag hade förväntat mig det billigaste alternativet - blod som stänker, men inget annat. Uppenbarligen hade filmen inte alltför låg budget - man anlitade Colin Arthur, som gjort make up-effekter till mängder av filmer, däribland DEN OÄNDLIGA HISTORIEN, CONAN - BARBAREN, GUDARNAS KRIG, ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR, och den ursprungliga VAMPYRES från 1974.
I filmens förtexter står Antonio Mayans' namn med stora bokstäver, men denna gamla B-filmsskådis från otaliga eurotrash-filmer är närmast en statist - han går omkring med en lie över axeln i två korta scener. Amerikanskan May Heatherly, som bodde i Spanien och som vi känner igen från CANNIBAL APOCALYPSE och PIECES, dyker upp alldeles på slutet; detta blev hennes sista roll. I denna scen medverkar även Conrado San Martín från KOLOSSEN PÅ RHODOS, HARMONICA - EN HÄMNARE, DUCKA SKITSTÖVEL, Lucio Fulcis CONQUEST, och Jess Francos THE AWFUL DR. ORLOF. Även Hilda Fuchs syns i scenen, hon var med i PIECES hon med, samt i HUNDRA -BARBARKVINNAN.
Bland extramaterialet finns en lite för kort, men rätt trevlig Making of-film, som har den gamle B-filmshjälten och Jess Franco-stjärnan Jack Taylor som berättare. Synd att inte också han var med i VAMPYRES.

-->

TOPPRAFFEL! firar Internationella Kvinnodagen

Ett kärt återseende

STARCRASH (1978)

Jag såg STARCRASH för snart tjugo år sedan hemma hos Mikael Tomasic och det enda jag minns är att vi skrek av skratt åt tokerierna. STARCRASH har ju ett rykte om sig att vara hur bäng som helst. Men hur är den egentligen? Är den så som jag minns den? Jag såg om rymdeposet - ensam och i nyktert tillstånd.

Regissör och manusförfattare är Luigi Cozzi (som kallar sig Lewis Coates). Cozzi gjorde även de två Herculesfilmerna med Lou Ferrigno, av vilka jag bara sett den andra, som är hur knasig som helst. I en intervju har Cozzi berättat att de behövde fler scener med Ferrigno efter att han åkt hem. Hur skulle de lösa detta? Jo, de tog några scener med honom från den första filmen och kopierade in dem - de låtsades att Hercules förvandlades till en självlysande stjärnbild, eller vad det nu var, och fajtades på stjärnhimlen. Annars är Cozzi mest känd som killen som gjorde ALIEN CONTAMINATION och en del billiga gialli. Han driver - eller drev - även Dario Argentos butik och museum Profondo Rosso i Rom.

Ett bättre namn på STARCRASH är TOYS IN SPACE eller TANT RAFFA I RYMDEN. Här möter vi läckra Caroline Munro som rymdens bästa pilot, kalaskexet Stella Star och hennes navigatör Aktor, spelad av guldlockige, före detta barnpredikanten Marjoe Gortner (RÅTTORNAS HÄMND). De är käcka smugglare på flykt undan rättvisan, men tillfångatas. Stella Star döms till livstids straffarbete och ikläds en exemplarisk fångdräkt: läderbikini och lårhöga stövlar. Hon flyr men blir snabbt fångad av rymdkejsarens män. Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer. De har även letat reda på Aktor. De två smugglarna behövs till ett uppdrag, den illvillige Zarth Arn (Joe Spinell) lever jävel i rymden och måste stoppas. Exakt varför rymdkejsaren behöver just Stella och Aktor minns jag inte, men det är inte så noga.

Det känns som om filmmakarna har hittat på handlingen efter hand. Det är ungefär som i "Tintin i Sovjet", där Hergé inte hade någon handling utan hittade på nya turer varje vecka. Stella och Aktor förses med en robotsidekick som mest ser ut som en kille i motorcykelställ och riddarhjälm och som pratar som Slim Pickens eller möjligtvis som Janne Långben. Trion råkar sedan ut för en väldig massa äventyr. På en planet blir de plötsligt tillfångatagna av ett gäng onda amazoner, vilka förstås inte har något med handlingen att göra. Amazonerna har även en jätterobot stor som en skyskrapa (och som verkar lida av ledgångsreumatism). Vid ett annat tillfälle blir de fångade av kannibalistiska grottmänniskor. Då dyker det upp en kille med Zardozmask och räddar dem. Killen tar av sig masken och visar sig vara David Hasselhoff med världens bästa frisyr! Han är Simon och senare avslöjas det att han är son till rymdkejsaren och tronarvinge.

De blir tillfångatagna igen (hjältarna blir konstant tillfångatagna i den här filmen) och Aktor, som har ett lasersvärd, måste fäktas med två små soptunneliknande robotar beväpnade med sablar. Det bär sig inte bättre än att Aktor skadas och dör. Innan han sätter tofflorna säger han till Stella att inte vara ledsen, han kommer att leva för evigt. Och inte blir Stella ledsen när Aktor glöder blått och försvinner - hon är ju kär i Simon (som ju har världens bästa frisyr).

Ett stort slag mellan den kejserliga armén och Zarth Arns armé följer och det går åt skogen för rymdkejsaren. Åh nej! Vad ska de ta sig till? Det finns bara en lösning: Starcrash. "Starcrash?" säger Simon, "You mean a four dimensional attack?" Just precis! Rymdkejsaren beskriver hur det ska gå till och jag begrep ingenting, men Stella och roboten hämtar en flytande stad och så sprängs Zarth Arn och hans tillhåll i luften. Stella Star, som har en genomskinlig rymddräkt, hoppar ut genom ett rymdfönster och glatt leende och vinkande glider hon genom rymden mot den väntande Simon.

Jag var en bit över 20, kanske 25, när jag såg den här filmen första gången. Nu har jag passerat 40. Men! Hade jag fått se STARCRASH när jag var åtta hade jag varit salig - jag hade ÄLSKAT Luigi Cozzis rymdopera - eller rymdoperett är kanske ett bättre ord. STARCRASH gjordes förstås för att rida på STJÄRNORNAS KRIGs popularitet, men italienarna lyckades snarare åstadkomma en 70-talsversion av Blixt Gordon. Det här är verkligen så som jag ville att all science fiction skulle vara när jag var barn. Det är mycket av allt.

STARCRASH är något makalöst färgglad - till och med rymden ser ut som en blinkande amerikansk julgran. Budgeten har inte varit stor, men det har inte hindrat fimmakarna från att vräka på för fullt med massor av rymdskepp, effekter, monster, robotar, laserstrider och allt möjligt. Det är mycket Ray Harryhausen-inspirerade stop motion-effekter, och dessa är taffliga men otroligt charmiga. Av någon anledning bär alla väldigt omoderna science fiction-utstyrslar, det känns verkligen som en 30-tals-serial jämfört med STJÄRNORNAS KRIG. Det är mycket operettkostymer. Det händer en väldig massa precis hela tiden, tempot är hejdlöst, och STARCRASH är precis allt annat än tråkig.

Dessutom har filmen Joe Spinell och Caroline Munro. Den fantastiske Spinell går omkring i lädertrikåer, mantel och ont skägg och skrattar demoniskt som en annan kejsar Ming, medan Stella Star måste vara den sexigaste och coolaste rymdhjältinnan någonsin. Ja, hon är coolare än underbettet Ripley. Jag skulle gärna vilja se fler filmer om Stella Star. Och läsa serietidningar och kioskböcker om henne. Men varför har hon lagt sig till med amerikansk accent? Eller är det någon annan som dubbat henne? Rent allmänt är den engelska dubbningen flängd, det känns nästan som ett "spoof soundtrack" emellanåt. Men det passar filmens anda perfekt.

Som lök på grädden är STARCRASH försedd med maffig filmmusik av John Barry. Hur kom han in i bilden? Är inte han lite för stor för en italiensk B-film? Men musiken medför att alla rymdstriderna känns som MOONRAKER!

STARCRASH är betydligt bättre än de där tre nya, ruttna STAR WARS-filmerna. Ja, och bättre än JEDINS ÅTERKOMST. Och filmen är betydligt roligare och mer underhållande än de flesta andra science fiction-filmer. När får vi se en flott, svensk DVD-utgåva av STARCRASH?