Visar inlägg med etikett Carla Gugino. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Carla Gugino. Visa alla inlägg

fredag 16 juli 2021

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.


 

 




(Netflixpremiär 14/7)


onsdag 27 maj 2015

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.
Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.
Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

torsdag 7 juli 2011

Bio: Poppers pingviner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

POPPERS PINGVINER bygger på en gammal amerikansk barnbok från 1930-talet - tydligen väldigt populär i USA, men jag har aldrig hört talas om den. Och när nu Mark Waters (FREAKY FRIDAY, SPIDERWICK, FLICKVÄNNER FRÅN FÖR) filmatisering med Jim Carrey i huvudrollen når svenska biodukar, fruktade jag det värsta. Ni vet, ensådan där typisk amerikansk barnfilm med hysteriskt tempo, en massa skrikande, och en kräkframkallande moralkaka på slutet. Dessutom var en av de trailers jag sett dubbad till svenska, så jag fruktade även tortyr i form av Jim Carrey pratande svenska.

Det sistnämnda slapp vi. På pressvisningen fick vi tack och lov se den amerikanska originalversionen.

Och faktum är, att rent allmänt var det inte alls så oävet. Jag skulle snarare vilja påstå att det här minsann var ganska trevligt. Och det var ju väldigt oväntat.

Carrey är den superskicklige affärsmannen mr Popper, som av allt att döma har ett hjärta av is. Hans fru (Carla Gugino) har förstås lämnat honom, han har de två barnen varannan helg, och han jobbar åt ett företag som köper upp byggnaderi New York för att genast riva dem. Popper är företagets bäste man, han kan övertala vem som helst att sälja.

Men så får han i uppdrag att prata omkull gamla mrs Van Gundy (Angela Lansbury), som äger en legendarisk restaurang i Central Park. Och genast stöter han på motstånd. Hon är minsann inte lätt att övertala.

I samma veva dör Poppers gamle upptäcktsresande till far och i arvegods får Popper en trälåda hemskickad. Denna innehåller en upstoppad pingvin. Tror han. Men snart kvicknar pingvinen till och rör på sig - den är riktig och levande. Och nästa dag kommer ännu en låda med ytterligare fem pingviner, som Popper tvingas ta hand om i sin 300 kvadratmeter stora lyxvåning.

Poppers barn är överför-
tjusta, exfrun är lycklig över att far och barn återigen kommer överens, och Popper själv börjar upptäcka att han fortfarande är kär i exet, som dock har en annan kille numera. Värre ställt är det med jobbet, som Popper börjar vansköta och det går dåligt med övertalningen av Van Gundy. Inte heller får man ha husdjur i huset, så grannar och portier håller ett öga på Potter, och en kille från zoo försöker konstant komma åt de sällsynta pingvinerna.

Det är ganska handfast humor det bjuds på här. En pingvin fiser konstant. En springer hela tiden in i väggar. Det bajsas ganska mycket.

Men det hela är förhållandevis återhållsamt ändå, även Jim Carrey lägger band på sig. Åtminstone litegrann. Och jag gissar att dubbad till svenska är det här olidligt - hur har de löst scenen där Popper imiterar Jimmy Stewart? Och hur blir det när han pratar i slow-motion?

Det är ju väldigt trevligt att få se Angela Lansbury, som fyller 86 i höst, och Carla Gugino har jag alltid gillat.

Självklart - och tyvärr - har man inte kunnat hålla sig ifrån de rejält uppjästa moralkakorna, och på slutet kommer det några för många sådana. Som vanligt blir det lite äckligt, som vanligt hyllas kärnfamiljen, och en unge skriker till en av bovarna som särat på pingvinfamiljen "You can't split them up! They're family!" Urk! Jag var nära att sänka betyget där. Men jag låter bli.

Som sagt: POPPERS PINGVINER är oväntat kul och trevlig, och bör gå hem hos ungarna.





(Biopremiär 6/7)

onsdag 6 april 2011

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.
Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.
Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!
Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.
Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:
Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.
Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.
Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.
Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.
Och fjärde gången...
Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.
Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.
Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.
Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.
Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.
Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.
SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.
Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.
Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!
Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.






(Biopremiär 8/4)