Visar inlägg med etikett Carl Moberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Carl Moberg. Visa alla inlägg

onsdag 14 september 2022

Bio: Tusen timmar

Foton copyright (c) Normalfilm & Filterfilm

Man brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Eller, ja, man och man - jag brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Ber man en svensk räkna upp danska rockband, brukar det bli "Gasolin, D.A.D., Sort Sol ... Öh ... King Diamond ...", och sedan tar det stopp. När jag bodde i Skåne och slog över till dansk TV, och det var något underhållningsprogram, så var det ofta några som spelade 50-talsrock. Oavsett decennium jag tittade. Eller så var det ballader eller uppoppade visor. Schlagers.

TUSEN TIMMAR är en dansk-svensk samproduktion, med manus och regi av Carl Moberg från Malmö. Det här är en film som fick mig att tänka på en del tyska filmer - och kanske även franska - som jag såg på 80-talet. Filmer om unga vuxna som är lite vilsna i tillvaron, de söker kärlek och framgång, och driver omkring i Berlin - eller kanske Paris. Filmer med ett vardagsrealistiskt anslag och där dialogen känns improviserad. I de tyska filmerna brukade det spelas punkrock och new wave på soundtracket, i de franska synt, eller möjligtvis romantiska dragspelsslingor. (Typiskt nog kommer jag inte på några filmtitlar, jag minns i synnerhet en rätt cool tysk film jag såg på 16mm.)

TUSEN TIMMAR handlar om Anna (Josefine Tvermoes), som är i 30-årsåldern. Hon jobbar som personlig assistent, men drömmer om att kunna livnära sig på att vara sångerska. Hon sjunger i ett band i Köpenhamn och har ett förhållande med en av medlemmarna i bandet, Thomas (Niels Anders Manley). Men plötsligt drar Thomas iväg på utlandsturné tillsammans med en kompis, och överger Anna.

Ett år senare bor Anna i ett kollektiv i Berlin. Hon har ett öppet förhållande med en kille, hon driver runt, och hon skapar- och framför musik. Folk kommer och går i hennes tillvaro.

Josefine Tvermoes är jättebra i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden, och det funkar eftersom hon är sympatisk, det är lätt att tycka om henne. Det här är en film med ett väldigt bra filmfoto, miljöerna är tacksamma. Bitvis känns det dokumentärt, dialogen känns ofta improviserad. Ett par mindre rollfigurer pratar svenska, Alba August dyker upp och pratar danska. Jag är tacksam för att filmen är textad på svenska - ett par killar pratar exceptionellt grötigt, det går inte att höra vilket språk det är.

Musiken i filmen är dock inte min kopp te. Det står i pressmaterialet att filmen innehåller nyskriven musik av skandinaviska artister som är up 'n' coming. Men det låter mest som Björn Afzelius på en dålig dag. Lyssnar ungdomar på sådan här musik nuförtiden?

Jag tillhör inte precis den här filmens målgrupp. Jag har ingen aning om vad unga kommer att tycka om den. Jag har en känsla av att en del kritiker i övre medelåldern kommer att hävda att det är en bra och realistisk ungdomsfilm.

... Men om inget annat är TUSEN TIMMAR en trevlig och sympatisk liten bagatell.


 

 

 

 

(Biopremiär 16/9)