Visar inlägg med etikett Carl Johan de Geer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Carl Johan de Geer. Visa alla inlägg

tisdag 16 oktober 2012

Bio: Lycka till och ta hand om varandra

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmen SEBBE, som jag hatade, må ha blivit Guldbaggebelönad, men den hade så pass få besökare på bio att det inte gick att uppmäta någon statistik på hur många som såg den. Jag är nog inte helt ute och cyklar när jag gissar att det inte kommer att gå att mäta besökarantalet på LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA heller. Det står nämligen "dunderflopp" stämplat över den här filmen; detta är en film gjord helt utan någon målgrupp och med väldigt luddiga baktankar.
Det är hippa kläd- och reklamföretaget Acne som ligger bakom filmen - tillsammans med en hel rad andra bolag, bland annat Film i Väst (förstås). För regin står debutanten Jens Sjögren, medan manuset skrivits av Kalle Haglund; debutant även han. Nordisk film beskriver LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA som "en varm dramakomedi som utspelar sig i nutid i ett litet samhälle någonstans i Sverige. En film om mod, ansvar och generositet". I realiteten är detta en kall film utan större antydan till komik.
Bengt CW Carlsson spelar pensionerade änklingen Alvar, som är sjuk och tillbringar den mesta av sin tid i källaren, där han bygger modeller av byggnader och landskap. I hemmet finns också en massa träfigurer, täljda av hans hustru. På sjukhuset träffar Alvar högstadietjejen Miriam (Claudia Neij), inte helt oväntat en introvert och egen typ. Av oklara skäl söker hon senare upp Alvar och börjar umgås med honom. Hon påstår att hon praktiserar hos honom i hans källarverkstad. De skapar ett slags pakt, de är båda två utanför, men vill göra världen till en bättre plats. Eller något.
Miriams föräldrar är allmänt vidriga; i synnerhet den elaka morsan spelad av Ika Nord. Ia Langhammer är en kvinna som säger sig ha varit Alvars frus bästa kompis; hon är påflugen och planerar en utställning på ett lokalt galleri med sina målningar och de där träfigurerna. Alvar gillar inte idén, istället placerar han ut figurerna på offentliga platser. Johan Ulveson är Langhammers man, som mest intresserar sig för explosioner. Han gillar att spränga bilar i luften. Leif Ahrle är Alvars taktlöse vän Stig, som konstant drar usla limerickar. Tvärsöver gatan från Alvar bor en konstig granne som bevakar allt genom kikare - han spelas av Carl Johan De Geer.
Ingenting funkar i denna krystade och irriterande film. För det första: finns det någon mening med att låta den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej med kraftigt talfel? Jag må låta väldigt taskig nu, men det går inte att uppfatta majoriteten av Claudia Neijs repliker. Det går bara inte. Detta gör flera dialoger direkt konstiga - man hör bara varannan replik.
Jag antar att man siktat på något slags David Lynchsk surrealistisk ton och humor i den här filmen. Fast med möjligt undantag för Ulvesons explosionsfanatiker, misslyckas man kapitalt. Allting är taffligt och illa genomfört. Det blir aldrig roligt. Mycket känns direkt tragiskt. Många stickspår gör man inget av - som De Geers kikande granne. En märklig drömscen där Alvar och Miriam figurerar i THE SOUND OF MUSIC faller så platt till golvet det bara går.
Filmen utspelar sig i ännu en av de där namnlösa svenska småstäderna som mest verkar bestå av radhusområden, och som så ofta figurerar i svensk film. Det är grått och tradigt.
LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA är bara dum och konstig. Ett komplett misslyckande på alla plan. Vem har de tänkt ska se det här? Jag vet inte om jag vill känna någon som faktiskt vill se det här. Än mindre någon som tycker att de här är bra, roligt och viktigt.
Det här är långt, tråkigt och totalt värdelöst. Jag är faktiskt snäll när jag ger denna skändlighet en etta i betyg.
Henrik Schyffert tackas i eftertexterna. Varför då, kan man ju undra.






(Biopremiär 19/10)



fredag 24 februari 2012

Bio: Avalon

Foton copyright © Måns Månsson

 
För närvarande ter sig Johannes Brosts karriär tämligen bisarr. Snacka om att medverka i ytterligheter. Han är med i Den Sämsta Svenska Filmen Någonsin (SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA) - och han hyllas för sin insats i den väldigt, väldigt smala arthousefilmen AVALON, som visst gick hem i stugorna hos Göteborg Filmfestivals besökare, efter vad jag läst. Åtminstone hos de filmskribenter som var där.


Avalon är en mytisk ö som förekommer i Arthursagan. Om den funnits i verkligheten är svårt att säga, troligen inte, men kung Arthur ska ha begravts där.


"Avalon" är även titeln på en låt med Roxy Music.


Filmer som heter AVALON finns det en hel drös. År 2001 var jag på en gigantisk, superflott fest i en lyxvilla i Cannes, där man firade en japansk film med titeln. Den filmen såg jag aldrig, men jag blev full ändå.


Regissören Axel Petersén långfilmsdebuterar med ännu en AVALON. Om den har något med sagoön att göra har jag inte den blekaste aning om. Finns här någon dold (eller uppenbar) symbolik jag inte uppfattade? Ingen aning.


I vilket fall, Avalon är namnet på en ny nattklubb som Janne (Brost) ska öppna i Båstad. Janne har tidigare gått med fotboja efter att ha åkt dit för skumma fastighetsaffärer. Nu verkar han mest dra runt med mer eller mindre skumma lyxlirare i medelåldern - eller övre medelåldern. De lever för att festa. Men Brost mår inte så bra.


Finansieringen av Avalon verkar lika skum som umgänget. Janne gör affärer med en som heter Klas (Peter Carlberg), men jag blir inte riktigt klok på hans funktion. Leonore Ekstrand spelar en som heter Jackie (läser jag mig till). Jag förstod aldrig om hon är Jannes fru eller sambo, men jag läser mig till att hon är hans syster. Nästan inga rollfigurer är namngivna i dialogen, men när eftertexterna rullar konstaterar jag att de har namn - vilket gör att det blir svårt att avgöra vilka de är och vilka de spelas av. Janne har även en dotter, som vid ett tillfälle röker en feting i sällskap med både far och faster - den senare tar ett bloss även hon.


Den synnerligen bedagade Janne tar med Jackie på en biltur i en cabbe, lyssnar på Eldkvarn och spinner loss utanför en gård vars tak håller på att läggas av en inhyrd balt. Vem som äger gården framgår inte, men den verkar vara Jannes - eller Klas'. Janne råkar backa på en byggnadsställning som välter. Jävla osis, eftersom balten befann sig på den. Han dimper i backen och dör.

Död balt i en rullebör

Istället för att ringa efter en ambulans, ringer Janne Klas, som anländer, skrattar till - och kontaktar två golfare (?!) som anländer. Golfarna stoppar liket i bagageluckan och beger sig av. Men de här två snubbarna - golfarna - gör visst också affärer med Janne, det verkar som om de sålt in en soffgrupp till nattklubben, eller vad det nu var. De vill ha en jävla massa pengar av Janne - och nu ännu mer eftersom de tagit hand om liket.


På den där gården dyker plötsligt baltens flickvän upp. Janne vågar inte säga att killen är död och låter tösen - balt även hon - bo på gården. Janne går dit och bjuder på vetelängd! Några bin utgör ett litet problem.


Tjejen kommer på att killen är död. Först hotar hon Janne med en lie, han erkänner, och sedan travar hon iväg rätt in i skogen (?!). Janne följe efter en stund.


Jackie och Janne är på vernissage. En gallerist med stor näsa vill ha en tavla Jackie äger - men den finns visst hemma hos någon annan. Av någon anledning bryter sig Janne och Jackie in hos de som har tavlan. Det är mitt i natten. Men de blir upptäckta! De bråkar med paret. Fast paret som bor där ringer inte polisen, de låter dem gå med den skitfula tavlan. Tydligen var mannen Jackies före detta make.


Janne ställer sig på dansgolvet i den ännu inte öppnade nattklubben och dansar till Roxy Musics låt. Nästan hela låten. Symboliserar den någonting? Dessa överåriga och bedagade lyxlirares tomma liv? Visst, Bryan Ferry sjunger om att festen är slut, men vaffan ...


Det är tennisveckan i Båstad och trots allt strul öppnar Avalon. Det vackra folket är där. Carl Johan De Geer (som jag trodde spelade sig själv, men som visst gestaltar en som heter Leif) håller en monolog om Göran Persson för Janne, men Janne - som snortat kokain - är frånvarande och ser sig nervöst omkring. Han måste få tag på stålar. Snabbt.


Precis som INUTI SEANFRIKA slutar filmen med en båtfärd. "Du gamla du fria" spelas.

Johannes Brost är mycket bra i AVALON. Han är direkt lysande. Det är guldbaggevarning här. Men han - och Leonore Ekstrand och till en viss del filmfotot - är väl det enda som är bra här. AVALON är en film som gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom röven, vad vet jag. För det här är precis lika tomt och meningslöst som rollfigurernas liv. Jag kan förstås inte undgå att notera att ett flertal kritiker tyckt att detta är lysande - men det säger nog mer om dem än om filmen.


Väldigt mycket i AVALON är ologiskt. Ingenting förklaras. Många scener är lösryckta, en del scener och händelser verkar inte alls passa ihop. Men Petersén, som även skrivit manus, kommer förstås undan med det här, eftersom det här är konst. Eftersom det är konst behöver man ju inte förklara. Man kan göra lite som man vill utan att målgruppen - de som gillar konstfilm - klagar. Jag själv har väl egentligen ingenting emot konstfilm, även om jag föredrar annat finns det flera arty filmer jag gillar. 

Men jag gillar inte när det är dumt. En hel del scener i AVALON är bra eller roliga - som tavelstölden - men som helhet är detta mest dumt. Och jag sitter och funderar på om här finns en massa symbolik jag inte fattar. Om jag är korkad som inte fattar det. (Varför travade den där baltbruden rätt in i skogen? Vad betyder båtfärden? Varför har Klas bar överkropp?)


Det får mig att tänka på när en kritiker i sin recension av mitt och Mikael Tomasics första seriealbum "In Memoriam" analyserade innehållet och hittade djupa saker jag inte skänkt en tanke på när jag skrev manuset. Därför stoppade jag medvetet in en del konstiga obegripligheter i vårt nästa album "Giallo" - enbart för att kicka igång analytikerna.


Alla rollfigurer i AVALON är förresten osympatiska kräk.


 





(Biopremiär: 24/2)