Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär - och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå - mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.

Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft - de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

... Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre - och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer - eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad - men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad - men på ett dåligt sätt.

Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas "Smells like teen spirit". Senare i filmen sjunger piraterna Ramones "Blitzkrieg Bop". Även om det är lite fräckt när de skrålar "Hey ho, let's go", begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.

(Biopremiär 23/10)

Bio: Paper Towns

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
PAPER TOWNS bygger på ungdomsromanen "Pappersstäder" av John Green - om boken, som kom förra året, nu har en svensk titel, varför har man inte brytt sig om att översätta filmtiteln? John Green, det är mannen bakom boken som blev snyftaren FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG, och därmed står det klart att jag befinner mig så långt från målgruppen man kan komma.
18-årige Quentin (Nat Wolff) har bott granne med den mystiska och äventyrliga Margo (Cara Delevingne) sedan han var barn. De brukade ofta leka, men gled sedan ifrån varandra. Margo blev skolans coolaste tjej och Quentin, som alltid varit hemligt förälskad i henne, beundrade henne på avstånd.
En dag är Margo försvunnen. Hon har rymt hemifrån. Men Quentin råkar hitta en ledtråd till var hon befinner sig - denna ledtråd leder till ytterligare en, och sedan ännu den. Tillsammans med sina två bästa polare och en tjej den ene polaren är hemligt kär i, försöker Quentin lokalisera Margo, ett sökande som leder till en roadtrip och berättelsen förvandlas till en coming of age-historia, där resan är målet.
STAND BY ME författad av Enid Blyton. Ungefär. Fast STAND BY ME är betydligt bättre. PAPER TOWNS, som regisserats av Jake Schreier, innehåller ett par roliga scener, framför allt när en kille kissar i två tomma ölburkar i bilen och sedan spiller ut innehållet över sin kompis, men som helhet är det här inget speciellt - åtminstone inte för mig. Det är möjligt att jag skulle tycka den är lite fräck om jag vore trettio år yngre, men det är tveksamt.

Margo är egentligen inte speciellt sympatisk. I början av filmen hämnas hon på kompisar hon tycker är dumma, och det hon - med hjälp av Quentin - hittar på är mer elakt än kul; det är oklart om kompisarna förtjänar behandlingen. Dessutom utspelar filmen sig i ett sådant där Amerika där alla bor i stora hus i fina områden, alla tonåringar har egna bilar, och alla har väldigt, väldigt gott om fickpengar. Det är bland annat sådant där som skiljer många moderna, amerikanska ungdomsskildringar från till exempel Stephen Kings berättelser. Det är lättare att relatera till Kings amerikanska medelklassvärld och dess gestalter.
Jag ser framför mig hur horder av tonårstjejer sitter i biosalongerna och kiknar av skratt åt upptågen i PAPER TOWNS. Själv fick jag lust att se om STAND BY ME.
Papperstäder är fiktiva städer kartritare hittar på och stoppar in på sina kartor för att kunna avslöja eventuella piratkopierade kartor.

(Biopremiär 24/7)

-->