Bio: Annie

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det är inte längesedan INTO THE WOODS gick upp på bio, och som ni alla minns ifrågasatte jag att den filmen går under beteckningen "musikal" - det pratas så lite att den snarare är en opera. Redan nu kommer ännu en musikal, och den här gången är det en traditionell sådan - det är en spelfilm med dialog, och här och var brister rollfigurerna ut i sång.

Seriefiguren Little Orphan Annie skapades redan 1924 av Harold Gray. Gray tecknade serien fram till sin död 1968, då den togs över av andra. Serien producerades fram till 2010 - och jag har aldrig någonsin läst den! 1932 kom en långfilm om lilla föräldralösa Annie, och 1977 kom den ohemult populära Broadwaymusikalen, som John Huston, av alla människor, filmatiserade 1982. Nej, jag har aldrig sett den filmen. För det första gillar jag sällan musikaler, och för det andra: har ni sett hur ungen ser ut? Annie? Jag blir provocerad av hennes utseende! Jag har aldrig förstått vad Statens Biografbyrå menade med "skadligt upphetsande", men fan vet om det inte stämmer in på 1982 års ANNIE. 1995 kom det förresten en TV-film om Annie.

Little Orphan Annie och ... Alfred E Neuman?

2014 års ANNIE, producerad av Will Smith och Jada Pinkett Smith tillsammans med släkt och vänner, gick upp i USA i början av december och kommer alltså till Sverige först nu. Filmen gick inget vidare i USA och kritiken var nedgörande. Will Gluck har regisserat och den största skillnaden mot tidigare versioner, är att Annie nu är en tioårig svart flicka. Det har tydligen även tillkommit några låtar och de gamla, kända melodierna har arrangerats om och moderniserats. Hur pass mycket handlingen har ändrats vet jag inte.

Annie (Quvenzhané Wallis (vad hände med snärtiga artistnamn?)) spelar Annie, som fortfarande är föräldralös och bor på ett konstigt barnhem hemma hos den försupna, före detta popsångerskan miss Hannigan (Cameron Diaz). Hannigan är alltid arg, men Annie är trots detta alltid äppelkäck och positiv. Fast hon kan inte läsa. Hon har heller aldrig gett upp hoppet om att återfinna sina riktiga föräldrar, som dumpade henne på en restaurang när hon var bebis.

Jamie Foxx är miljardären Will Stacks, som siktar på att bli borgmästare i New York. Han är en självisk streber utan mycket hjärta - verkar det som. Rose Byrne spelar hans assistent, som egentligen är hemligt kär i honom. Stacks och Annies vägar korsas, och Stacks illasinnade stab kommer på att det kan bli väldigt bra promotion för Stacks om han låter Annie bo hemma hos sig. Stacks går motvilligt med på detta, och gissa vad - Annies käckhet får honom att smälta. Han har ju känslor trots allt! Men det finns andra som inte vill Annie väl ...

Den nya ANNIE är en svåruthärdlig film. Det är en pina att sitta igenom det här. Annie själv är förstås en extremt irriterande unge, ett präktigt A-barn. Men: filmen är väl egentligen inte värre än andra, liknande musikaler och amerikanska barnfilmer. De brukar ju vara plågsamma. Här i Sverige har dock distributören gjort allt för att filmen ska bli ännu mer plågsam: den är dubbad till svenska. Illa dubbad. TV3-röster. Vad som är konstigt är att man inte dubbat sångerna. Rollfigurerna pratar svenska, men sjunger på engelska med sina egna röster. Och man har inte brytt sig om att texta sångerna! Sångtexterna har med handlingen att göra, men det går alltså inte att uppfatta om man inte kan engelska - och det brukar inte små barn kunna.

Det enda som är kul i filmen är en galapremiär på en ny, påhittad tweenfilm: MOON QUAKE LAKE, en parodi på TWILIGHT och liknande. Mila Kunis, Ashton Kutcher och Rihanna medverkar i denna, och dessa snuttar är mycket bättre än den egentliga filmen. Det finns till och med en hemsida för denna fejkade film, komplett med en fejktrailer - den hittar ni HÄR.

Nå. Även om jag tycker att ANNIE är vedervärdig, kan jag ge mig fan på att många småungar kommer att älska filmen. Och det är ju trots allt till dem filmen är riktad.

... Okej. Jag erkänner. Det var lite trevligt att se Rose Byrne  sjunga och dansa.

(Biopremiär 6/4)

Bio: Sex Tape

Foton copyright (c) UIP Sweden

Amerikaner är ett lustigt folk. Här sitter de och försöker göra en vågad sexkomedi; de spikar ihop en film som hemma i USA blir Rated R för "strong sexual content, nudity, language and some drug use" - och när den går upp här i Sverige anses den som så pass tam att den förses med sjuårsgräns. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se den här filmen, för det tycker jag inte, men det det säger en del om Amerika, deras moral och om Cameron Diaz uttalande om att inget lämnas åt fantasin i den här filmen.

Jake Kasdan (BAD TEACHER) har regisserat SEX TAPE och manuset är författat av bland andra Jason Segel, som innehar den manliga huvudrollen. Segel är Jay, som sedan många är är gift med den framgångstika bloggerskan Annie (Diaz). De har två barn, bra karriärer, stort hem - men sexlivet har gått i stå. De brukade ha världens vildaste sexliv, men nu får de sällan till det.

Men så får Annie en lysande idé - tycker hon. De ska göra en porrfilm. Så de spelar in en sådan med Jays nya iPad. De plockar fram 1970-talsklassikern "Kärlekens nöjen" och går igenom bokens samtliga ställningar. Men istället för att sedan radera filmen, råkar Jay ladda upp den i molnet - och ovetande lägga den på ett gäng iPads som delas ut till intet ont anande. Snart får Jay ett anonymt SMS. Någon har sett filmen, vet vilka de två är, och hotar att ladda upp filmen på Youporn om han eller hon inte får $25 000.

Nu börjar en vild jakt på alla kopior av filmen, den får ju absolut inte spridas, och en rad tokiga situationer följer.

Om vi tar snusket först: nej, det här är inte speciellt vågat. Detta är ju en "stor" komedi med kända stjärnor. De många sexscenerna lämnar det mesta å fantasin. Vi får se Diaz och Segels rumpor ett flertal gånger - men det är allt. Diaz lyckas hela tiden inta poser så att bröst och skrev döljs av lämpliga objekt. Dialogen är full av "fuck" och "fucking" - men samtidigt använder de termen "vagina". Hallå? Det här är förhållandevis osexigt.

Logiken är det också lite si och så med. Filmskaparna verkar inte riktigt veta hur datorer och Internet funkar - och därför funkar inte filmens utgångspunkt. Internet framställs nästan som något stort och mystiskt som inte kan behärskas av vem som helst.

Men trots ovannämnda invändningar blir lite lite kul ändå. Åtminstone ibland. Allra roligast är Rob Lowe som Annies blivande chef - en äckligt smajlande, inställsam kille som beter sig bisarrt och som har de mest fantastiska porträtt på sig själv i sitt lyxiga hem. Jack Black listas inte i rollistan och dyker upp som Youporns ägare.

... Och snacka om fet produktplacering för Youporns del! Porrsajen tackas inte, den nämns inte ens, i eftertexterna; inte vad jag såg, men produktionen måste ha gjort någon deal med dem. Även Appleprodukter figurerar ymnet.

SEX TAPE är okej, rätt harmlös, lite småkul - men i slutändan inte mer vågad än en skandinavisk sexkomedi från 1960-talet.

(Biopremiär 25/7)

Bio: The Other Woman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Åtminstone de senaste 30-40 åren ha många komedier anklagats för att vara grabbiga, sexistiska, pubertala och tramsiga. Och jodå, det kan nog stämma när det gäller främst amerikanska komedier. Men att en film är grabbig, sexistisk, pubertal och tramsig behöver inte innebära att den inte är rolig. Jag tycker inte heller att det behöver anses vara speciellt upprörande.
Om man tvunget ska bli upprörd över något finns det en annan genre som ligger bättre till: en viss typ av chick-flicks. Komedier riktade till tjejer; filmer som är så idiotiska och visar upp ett publikförakt som får mig att ta mig för pannan. Nog för att vi grabbar är ett jönsigt släkte som gillar fjanterier, men varför ska kvinnor utsättas för fullkomligt efterblivna produkter? Gillar verkligen tjejer sådant? Typexempel är intelligensbefriade SEX & THE CITY 2 och den vedervärdiga BRÖLLOPSDUELLEN. Vore jag kvinna skulle jag överväga könsbyte efter dessa två slemhögar.

Nick Cassavetes nya chick-flick THE OTHER WOMAN är inte bara en förolämpning mot kvinnor. Filmen är en förolämpning mot mänskligheten. För manus står långfilmsdebuterande Melissa Stack. Dansken Nikolaj Coster-Waldau, en kille jag gillar, spelar Mark King - en rik, framgångsrik herre som börjat dejta den lika framgångsrika Carly (Cameron Diaz). Hon är störtförälskad i honom. Men så visar det sig att han är gift. Leslie Mann spelar Marks ovetande hustru Kate. När hon får veta att maken är otrogen söker hon upp Carly - och de två råkar bli vänner. De planerar att hämnas på Mark och medan de jobbar med denna hämnd träffar de på en tredje tjej Mark uppvaktar - den unga Amber (Kate Upton), vars bröst upphäver tyngdlagen. Även Amber dras in i hämnden. Nu jävlar ska Mark råka illa ut!
Absolut ingenting i THE OTHER WOMAN är roligt. Ingenting! Inte ens när Mark blir ilurad laxermedel och skiter i en evighet. Det här är en film full av hatiska rollfigurer. Cameron Diaz är bara osympatisk och bitchig på överklassvis. Leslie Mann brukar ju vara rolig, men här är hon bara påfrestande. Man verkar tro att det räcker med att skrika för att det ska klassificeras som komedi. Leslie Mann babblar oavbrutet med gnällig röst och skriker. Kate Upton, i en roll Cameron Diaz kunde gjort för tjugo år sedan, har ingen personlighet alls. Fast hon har stora lökar och klär i bikini. Carlys vedervärdiga sekreterare låter jag bli att nämna. Don Johnson - som skulle kunnat göra rollen som Mark för 30 år sedan - har en liten roll som Carlys farsa, och han besitter fortfarande lite ruffig charm.

Jag satt och vred på mig filmen igenom. Jag stånkade och pustade. Jag skämdes. Jag skämdes å de medverkandes vägnar. Det här är pinsamt uselt och en magnifik uppvisning i publikförakt. Vilka kommer att tycka att den här filmen är kul? Gillar verkligen tjejer sådant här? Det här kan väl inte ens gå hem hos Blondinbella och hennes anhang - och då har Blondinbella ändå citerats i bioannonserna för några av de senaste årens sämsta filmer.
Jag hoppas verkligen att dessa tjejer inte visar sig tillhöra mitt umgänge.
THE OTHER WOMAN kan få en normal människas huvud att explodera.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: The Counselor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Jag blir lite förvånad när jag läser att författaren Cormac McCarthy; mannen bakom romanen "No Country for Old Men", faktiskt är åttio år gammal. Men å andra sidan romandebuterade han för snart femtio år sedan. THE COUNSELOR är dock McCarthys första filmmanus; en berättelse som inte bygger på någon bok. För regin står den pålitligt ojämne Ridley Scott och mottagandet i USA blev inte det bästa vid premiären. Mestadels dålig kritik och publiken uteblev; THE COUNSELOR kom och försvann snabbt, och floppen var ett faktum.

McCarthy och Scott innebär trots floppen att jag hade vissa förväntningar på filmen, och skådespelaruppbådet framför kameran går inte av för hackor. Michael Fassbender är den namnlöse advokaten; the councelor (eller the counsellor med två L i England!), som är störtkär i den väna Laura (Penélope Cruz) och filmen öppnar med en sexscen. Vi förstår att denna romans är dömd att gå åt helvete, eftersom den pengakåte advokaten har lierat sig med lyxliraren och knarkkungen Reiner (Javier Bardem), och deras affärer spårar snart ur.

THE COUNSELOR är ännu en sådan där film där Mexiko framställs som helvetet på Jorden. Oj oj oj, vilket skithål Mexiko är i den här filmen. Människoliv är inte värt någonting, och för att göra saker och ting ännu skitigare där nere, jobbar en del av rollfigurerna med att tömma septiktankar! Cameron Diaz spelar Reiners flickvän; en elegant och fullkomligt känslokall kattkvinna som bokstavligt talat går över lik - hon påminner lite grann om Bardems rollfigur i NO COUNTRY FOR OLD MEN. Brad Pitt medverkar som en rätt skön snubbe som ska hjälpa advokaten med knarkdealen.

Filmen får anses vara en "vuxen" thriller; det här är inte ännu en lättillgänglig tonårsrulle. Det är en glassig och sexig-, men mörk och skoningslös film. Handlingen kretsar kring girighet, droger, trafficking och snuff-movies, och filmen innehåller en del blodigt extremvåld. Det sistnämnda blir lite komiskt på ett par ställen, det förekommer till exempel en alldeles för utstuderad scen som avslutas med halshuggning medelst vajer. Figuren Reiner är också lite kul, liksom en del dialog - som diskussionen om Boisse.

Men THE COUNSELOR är alldeles för stökig och pratig. Det babblas för mycket, det är trots allt ingen roman McCarthy skrivit. Och han har stoppat in lite för många scener och framför allt för många rollfigurer. Många skådespelare passerar revy, men i de flesta fall handlar det bara om cameos; de är med i en scen eller två. Vi får bland annat se Bruno Ganz, Rosie Perez och Goran Visnjic. John Leguizamo nämns inte ens i rollistan. Det hela är intressant, men det blir aldrig speciellt spännande och Michael Fassbenders roll är lite luddig i kanterna.

Plus i kanten för scenen med Cameron Diaz i spagat.

(Biopremiär 15/11)

Bio: What to Expect

Foton copyright (c) Noble Entertainment

WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!

Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.

Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).

Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.

Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.

Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.

Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.

WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.

... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.

Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.

(Biopremiär 25/5)

Bio: Bad Teacher

Efter att ha sett den så kallade Red Band-trailern för BAD TEACHER hade jag faktiskt hyfsat stora förväntningar på den här nya komedin. För er som inte känner till det, är en Red Band-trailer en barnförbjuden trailer som kan innehålla svordomar, sex, naket, blod, våld och annat omoget ungar gillar. Trailern till BAD TEACHER innehöll en del grovt språk - och var riktigt kul.

Regissören Jake Kasdan, som till MÄNNISKOR EMELLAN-regissören Lawrence Kasdan, har tidigare främst jobbat för TV och har bland annat regisserat ett avsnitt av CALIFORNICATION, en av de få, ny(are) TV-serier jag faktiskt ser och gillar (annars föredrar ju jag favoriterna från 1970-talet). I BAD TEACHER spelar Cameron Diaz junior high-lärarinnan (motsvarande ungefär en mellanstadiefröken) Elizabeth Halsey, som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb - vilket hon hatar - dumpas av sin stenrike fästman, eftersom han insett att hon bara är ihop med honom för pengarna.
Elizabeth flyttar in i en liten, sketen lägenhet (där hon har en minst sagt bisarr snubbe som roommate), och tvingas börja undervisa igen. Och hon avskyr det. Hon hatar sitt jobb, hon hatar eleverna och hon hatar sina irriterande kollegor. Hon gör det här enbart för pengarna.

Men en dag dyker den unge och av allt att döma väldigt rike Scott Delacorte (Justin Timber-
lake) upp, han är ny lärarvikarie, och Elizabeths nya mål är att få honom att falla för henne. En av orsakerna, förstår ni, till att Elizabeth behöver en massa pengar, är att hon tänker genomgå en bröstförstoring. Och en sådan är dyr. Men om hon har en större hylla, kan hon få vilken rik kille hon vill.

Emellertid upptäcker en av de andra lärarna, den mest irriterande; Amy Squirrel (Lucy Punch, som faktiskt ser ut som en ekorre), vad Elizabeth har i kikaren. Hon konstaterar att Elizabeth låter sin klass kolla på filmmedan hon själv sover vid katedern, att hon röker gräs, att hon förfarar sprit i klassrummet och att hon bara är ett rövhål som är ute efter att snärja den mesige och töntige Scott. Den avspände och ganska coole gympaläraren Russell (Jason Segel) inser också allt detta, men dessa fakta gör att han blir förtjust i henne.

Ska jag vara ärlig, är Elizabeth Halsey den minst roliga rollfiguren i BAD TEACHER. Trailern gav mig intrycket att hon skulle vara makalöst kul, men det är hon inte. Och problemet med Kasdans film är Cameron Diaz och hennes roll.  När man ser en film som BAD TEACHER är förstås realism inte det första man är ute efter, men Elizabeth är lite för mycket, hon är ett enda stort "Varför?". Varför är hon lärarinna? Varför beslutade hon sig för att bli en sådan? Hur fan lyckades hon bli en lärarinna? Hur fick hon sedan jobbet på skolan? Visst, hon är väldigt manipulativ, men om hon nu hatar allt med yrket, varför valde hon inte något helt annat, något hon kanske till och med skulle tycka om?

Men vad som trots allt gör BAD TEACHER lite kul, är de andra rollfigurerna. Det var de som fick mig att skratta. Lucy Punch är underbar som den "knasiga" (enligt henne själv), alltid överdrivet glada Amy, vars löjliga "svordomar" är obetalbara: medan Elizabeth spottar ur sig "fuck" i parti och minut, säger Amy saker som "Oh, shut the FRONT DOOR!".

John Michael Higgins är bra som den delfinälskande rektorn, och det är även Phyllis Smith som den lite äldre och överviktiga Lynn, som verkar beundra Elizabeth och tycka att hon är cool. Och ja, den mesige Justin Timberlake är passande mesig som Scott, som bland annat framför en mesig kärlekssång. Men bästa figuren är nog Dave Allen, som bara medverkar i ett par korta scener. Han är den konstige, skäggige läraren som liknar Gilbert Shelton, och som i en scen är DJ på en fest och jonglerar med en LP-skiva.

Cameron Diaz blir 39 nu i sommar och hon börjar ärligt talat se rätt sliten ut. Jag tänker mig ju liksom fortfarande henne som den där oemotståndligt söta, unga tjejen i THE MASK - en film som snart är tjugo år gammal. Hon lever kanske ett hårt liv nuförtiden, vad vet jag. Fast hon är fortfarande rätt attraktiv och biltvättarsekvensen i BAD TEACHER är ganska ... fantastisk.

Avslutningsvis måste jag nämna en intressant detalj med den här filmen: I USA har den inte oväntat gått och blivit Rated R; det vill säga, den har en 17-årsgräns på grund av "sexual content, nudity, language and some drug use". Men här i Sverige är filmen barntillåten. "Framställningen innehåller ingenting som bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn," skriver Statens Medieråd i sitt utlåtande.

(Biopremiär 25/6)

Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.

Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.

Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.

En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.

Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.

(Biopremiär: 21/1)

Bio: Knight and Day

Foton copyright © Twentieth Century Fox
För några veckor sedan recenserade jag KILLERS, en inte alltför lyckad actionkomedi i vilken en vanlig tös råkar träffa på en hemlig agent. När jag såg trailern för actionkomedin KNIGHT AND DAY och läste vad filmen  skulle handla om, kändes det som storyn var nästan identisk med den i KILLERS.
    Cameron Diaz är June Havens, en tjej som jobbar i ett garage och som ska göra en flygtur till sin systers bröllop, och med sig i handbagaget har hon en massa bildelar (?!). På flygplatsen träffar hon på Roy Miller, spelad av en Tom Cruise som ser lika ung och pojkaktig ut som vanligt, trots att han nyligen fyllde 48.
    June märker det inte, men den vänlige Roy försöker se till att June inte kommer med på planet. Roy är nämligen hemlig agent och ombord finns en massa skurkar på jakt efter en ny uppfinning; ett superkraftigt batteri som aldrig behöver laddas. Fast nu hamnar June på planet ändå och problem uppstår när Roy tvingas döda alla passagerarna samt piloterna, eftersom alla är skurkar.
    Roy och June krasch-
landar och därefter måste de två tillbringa en del tid tillsammans. June blir förstås också jagad, misstagen för att vara fiendeagent. Och tror ni att June och Roy blir kära i varandra på kuppen, tror ni rätt.
    KNIGHT AND DAY börjar bra. Den första tredjedelen - eller åtminstone fjärdedelen - är riktigt bra, jag kände att det här är allt KILLERS inte var. Småroligt, snyggt, fläskig action - och action som går att registrera; man kan utan problem se vad folk gör, här saknas blixtsnabba klipp och ryckig handkamera.
    Men därefter blir filmen allt fånigare. Rollfigurerna har inte mycket karaktär, i synnerhet inte Roy Miller - han är bara en ständigt flinande superkille som reder ut alla situationer med en handvändning. Manuset innehåller en del spektakulära scener, bland annat en motorcykeljakt mitt i tjurrusningen i Pamplona (eller det var kanske en annan spansk stad), men det hjälper inte riktigt - jag fick nästan intrycket att man hittade på storyn efter hand medan man filmade.
    Vid flera tillfällen målar man in sig i ett hörn. För att komma ur dessa situationer, har filmmakarna kommit på en smart lösning: en av huvudpersonerna drogas, och medan han eller hon är utslagen, kommer hjältarna ur knipan. Detta var roligt första gången det skedde, men sedan upprepades det några gånger, och jag fick förstås intrycket att manusförfattaren inte hade en aning om hur han skulle lösa problemen han skapat och fuskade sig ut.
    Roy Millers föräldrar dyker uppn som hastigast och vi får veta att de heter Knight i efternamn. Men var är Day? Här finns ingen som heter Day. Jag trodde Diaz rollfigur skulle heta Day, men icke. Så filmtiteln makes no sense.
    Peter Sarsgaard spelar filmens skurk, men han är en ganska anonym sådan. Regissör James Mangold har tidigare gjort bra filmer som 3:1o TO YUMA, WALK THE LINE och COP LAND. Den här gången fick han inte riktigt till det. KNIGHT AND DAY är för tunn, fjöntig och lite artificiell. Jag drar till med en trea, men det är en väldigt svag sådan.

(Biopremiär 16/7)

Bio: Shrek - Nu och för alltid

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden
En gång i tiden innebar "smygpremiär" att en film hade en halvhemlig visning för specialinbjudna - eller folk som nosat upp biljetter i tid - en kort tid innan den egentliga premiären. En smygpremiär var något exklusivt.

SHREK - NU OCH FÖR ALLTID har sin egentliga premiär satt till den sjunde juli, men redan på midsommardagen började man att "smygvisa" filmen. Flera gånger. Den har i princip smygvisats dagligen sedan dess, och dessa smygpremiärer är utannonserade i stora tidningsannonser. Således vill jag påstå att filmen trots allt hade svensk premiär på midsommardagen, då jag såg den. Anledningen till att den redan visas är, enligt expertis på biografen, att SF kör film för tomma salonger, de behöver en titel som drar.

Den första filmen om Shrek såg jag på premiären i Cannes. Jag hade ingen aning om vad det var innan jag bänkade mig, och blev förstås makalöst överraskad när filmen visade sig vara fantastiskt rolig.

SHREK 2 såg jag i Cannes den med, och den var ju faktiskt ännu roligare än originalet! En som dock inte var rolig, var Eddie Murphy på presskonferensen; en redig traderöv som dessutom hade bodyguards med sig - att jämföra med Antonio Banderas, som efter presskonferensen kom ut till oss journalister och hängde lite för att småprata.

SHREK 3 minns jag inte om jag såg på bio eller ej. I vilket fall var den märkligt misslyckad. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, men speciellt rolig var den inte.

Så har vi då den fjärde filmen här, och i Malmö och andra storstäder kan man se den i tre versioner: på engelska, svensktextad och i 3D, eller svenskdubbad och i 3D - eller svenskdubbad och platt. Självklart valde jag det sistnämnda. Nä, nu dripsar jag med er. Det blev förstås originalversionen.

Den här gången är Shrek trött på sitt familjeliv med skrikande ungar och uttjatade vardagsrutiner. Han längtar tillbaka till tiden då han fortfarande var ett fruktat träsktroll.

Den illasinnade Rumpelstiltskin (som på svenska heter något i stil med Bullerskaft, heter figuren så i svensk version? Jag har aldrig hört sagan) dyker upp och vill bli kung och grejor, och han lyckas få Shrek att skriva under ett kontrakt som skickar iväg honom till en parallellvärld, där träsktroll fortfarande är hatade och jagade, Rumpelstiltskin är kung, och där Shrek aldrig träffat sin älskade Fiona - eller åsnan och Mästerkatten (som har blivit smällfet).

Det dröjer inte länge innan Shrek inser att han saknar sitt gamla, inrutade liv med sin älskade Fiona och familjen, för eftersom det här är en amerikansk film, så lyder moralen (nu hämtar vi en hink och spyr gemensamt) Familjen Är Viktigast Av Allt.

Problemet är bara att Fiona är en krigisk, öh, krigarbrud modell Braveheart, och hon vill inte veta av Shrek. dessutom förvandlas hon till en vacker människoprinsessa dagtid. För att reda upp alla uppkomna problem, måste Shrek få Fiona att förstå att han är hennes True Love och att en kyss bryter hennes förbannelse så att hon kan förbli träsktroll.

Det hävdas att det här ska bli den sista filmen om Shrek - och det får vi verkligen hoppas. Det finns egentligen ingen orsak till att uppföljare måste bli sämre och sämre. Jämför med TV-serier! Ofta händer det att serier blir bättre och bättre! Men med SHREK - NU OCH FÖR ALLTID har man tappat det mesta av det som gjorde de två första filmerna till riktiga höjdare.

Inte nog med att handlingen inte är originell. Det här är inte speciellt roligt. De gånger jag skrattade till är lätträknade. Roligast är en äcklig liten pojke i början som kräver att Shrek ska ryta som ett träsktroll. Alldeles i början figurerar även en liten hillbillyby i sagotappning, där en figur spelar "Duelling Banjos".

Samtliga stjärnor är tillbaka för att göra rösterna: Mike Myers, Cameron Diaz, Banderas, Murphy, och till och med John Cleese och Julie Andrews är tillbaka som kungen och drottningen i prologen.

...Men 3D:n, då? Nja... Den är väl inget speciellt. I början dyker det upp en tuff effekt som involverar ett hästspann, och då ryggade jag tillbaka, men jag får hålla med en kollega som efter visningen sa att vi börjar vänja oss vid 3D nu, det är inte lika spännande och häftigt längre, ungefär som när färg-TV:n kom. Det lär nog dröja tills den nya RESIDENT EVIL-filmen har premiär innan vi får 3D-effekter som får oss att ducka i fåtöljerna, eller tappa hakan av svindel.

SHREK - NU OCH FÖR ALLTID är förresten den första filmen i serien som är i CinemaScope. Och som sagt, antagligen även den sista.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/7)

Bio: The Box

Richard Kelly långfilmsdebuterade år 2001 med DONNIE DARKO, en märklig och smart liten film som vann en massa priser, blev en kultfilm över en natt och gjorde Jake Gyllenhaal till stjärna.
Jag var inte ensam om att med spänning se fram emot Kellys nästa film - vilken oturligt nog visade sig bli SOUTHLAND TALES, som 2006 tävlade i Cannes. Kritikerkåren hävdade att detta ytterst märkliga och tråkiga science fiction-drama var en av de sämsta filmer som någonsin visats i Cannes. Och ja, SOUTHLAND TALES är fruktansvärd. Jag misstänker att det var något slags vanity project: efter DONNIE DARKOS framgångar, försågs unge Richard Kelly med en massa pengar han fick göra vad han ville med - han var ju "konstnär".
SOUTHLAND TALES spenderade några år på hyllan innan den släpptes direkt på DVD i större delen av världen. Den här gången var filmen kraftigt kortad och omklippt, men det är fortfarande ett rörigt och pretentiöst filmhelvete.
...Och nu är Richard Kelly tillbaka på världens biodukar med THE BOX, en film som hårdlanseras.
Författaren Richard Matheson är en legend. Han är troligen mest känd för sin vampyrroman "I Am Legend" ("Varulvarna" på svenska!!!), som filmatiserats tre gånger, men han har skrivit mycket, mycket mer än den för tidskrifter, TV, filmer och annat. Han skrev manus till ett par av Roger Cormans Poe-filmer, han skrev för THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och THE TWILIGHT ZONE, han jobbade med Dan Curtis på dennes version av DRACULA med Jack Palance, han skrev Playboynovellen som Spielbergs bästa film DUELLEN bygger på, och romanen "The Legend of Hell House", och... Jag kan hålla på i en evighet.
THE BOX bygger på Mathesons novell "Button, button", som jag inte har läst, så jag ska inte spekulera i vad som händer i den. Richard Kellys version - Kelly skrev även manus - utspelar sig 1976. Cameron Diaz och James Marsden spelar ett gift par som båda samma dag får dåliga nyheter. Diaz måste sluta sitt jobb som lärare och Marsden kom inte in på en astronaututbildning. Inte bra - eftersom de behöver stålarna.
Men det dröjer inte länge innan någon knackar på dörren. Diaz öppnar och möter en mystisk man (Frank Langella), som saknar halva ansiktet; efter en olycka har han ett hål genom huvudet (faktiskt en riktigt cool make up-effekt). Den mystiske mannen kallar sig Arlington Stewart och han har ett mycket märkligt erbjudande:
Han räcker Diaz en låda med en stor, röd knapp på. Han ger henne ett val och 24 timmar att bestämma sig. Om hon bestämmer sig för att trycka på knappen kommer Stewart att ge henne en miljon dollar cash. Men! Då kommer någon hon inte känner någonstans i världen att dö. Om hon inte trycker på knappen, kommer Stewart tillbaka och hämtar lådan och hon ser honom aldrig igen.
Diaz diskuterar vad hon ska göra med sin man. De behöver ju pengarna. Och det här erbjudandet är ju bara konstigt. Det kan liksom inte vara något annat än ett trick. Och efter att ha öppnat dess botten, konstaterar de att lådan är tom. Så ... de trycker på knappen.
Fram tills nu är THE BOX riktigt bra. Jag menar det. Det är både spännande och intressant, som en bra Richard Matheson-historia ska vara. Men det dröjer bara cirka 30 minuter in i filmen innan de trycker på knappen.
Eftersom jag inte läst novellen, vet jag inte vad som händer i den versionen efter att de tryckt på knappen. Om vi alls får veta vad som händer. Hade jag skrivit storyn, hade jag slutat där. Detta hade blivit en perfekt episod av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Knappen triggar vår fantasi. Vi behöver inte få veta vad som händer.
Fast nu är ju inte Richard Kelly jag. Han fortsätter med historien i ytterligare 75 minuter - och hans film blir dålig. Usel! Den fortsätter i all evighet, den blir töntig, den urartar i metafysiskt mumbojumbo, och den ... Herregud, Kelly förvandlar den till en av årets sämsta filmer! Jag hatade den. Jag såg THE BOX på en pressvisning för mer än två månader sedan, och på den lämnade ett par kritiker visningen, och efteråt verkade det som om alla avskydde filmen. Vi var alla överens om att den öppnar väldigt bra, direkt enastående. Men man kan väl inte släppa bara filmens första tredjedel, eller hur? (Tja, hade jag varit Kelly, hade jag gjort det, jag hade släppt den som en halvtimmes TV-film med ett bra slut)
Precis som SOUTHLAND TALES, är THE BOX en tråkig och irriterande soppa. Kanske var Richard Kelly ett one hit wonder. Precis som M Night Shyamalan. Deras senaste filmer har mycket gemensamt: de är pretentiösa, tråkiga och jönsiga. Snälla Hollywood, sluta ge dem pengar!





(Biopremiär 6/11)