Bio: Priest

Foton copyright (c) Sony/Disney
Totalsågad av de amerikanska kritikerna. Dessutom en dunderflopp publikt i USA. Till på köpet tyckte jag att till och med trailern var kass och illavarslande. Nä, jag kan väl inte påstå att jag hade högt ställda förväntningar på PRIEST.
Därför måste jag erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg filmen. Den är trots allt hyfsat okej. Om man är på rätt humör.
Regissören Scott Charles Stewart jobbar i vanliga fall med visuella effekter, vilket är föga förvånande. Som regissör har han tidigare gjort ängelactionfilmen LEGION, som även den hade Paul Bettany i huvudrollen. Nya filmen PRIEST bygger på en koreansk tecknad serie, som jag förstås inte har läst.
Det hela börjar inte bara en, utan två prologer. Dels får vi se hur Bettanys präst tillsammans med ett gäng andra präster råkar illa ut i ett vampyrnäste, och en annan präst, spelad av Karl Urban (som innehar titelrollen i den kommande Judge Dredd-filmen), släpas bort av vampyrer. Och dels får vi i snygga, animerade scener bakgrunden till allt det här förklarat: människan har i alla tider kämpat mot vampyrer, och efter några sekler är det prästerna som blir de främsta vampyrbekämparna; något slags kristna ninjas med kors tatuerade i ansiktet. Kyrkan tar makten i samhället och till slut isolerar människorna sig i dystopiska jättestäder. Det hävdas att vampyrhotet sedan länge är omintetgjort och prästerna är inte längre önskade som vampyrjägare.
Självklart visar det sig att det fortfarande härjar vampyrer därute. Inte nog med det, Karl Urbans präst gör plötslig comeback som vampyr; han kallar sig Black Hat och lever jävel i ödemarken.
I ödemarken bor även en liten familj - kvinnan spelas förresten av Mädchen Amick från TWIN PEAKS - och de råkar illa ut när vampyrer plötsligt slår till De vuxna stryker med och dottern förs bort. Det visar sig att familjen var släkt med Bettanys stenhårde präst.
Cam Gigandet är en skjutglad sheriff som beger sig till stan för att hitta vår superpräst, som till slut övertalas att bege sig ut på vampyrjakt och hämta hem flickan. Fast de religiösa makthavarna, ledda av Christopher Plummer, vill inte släppa iväg prästen, så han drar i utan kyrkans tillstånd. Kyrkan skickar därför ut tre tuffa präster för att hitta och plocka hem vår hjältepräst; en av dessa tre spelas av Maggie Q.

Nej, handlingen är inget speciellt i PRIEST, den är rätt ooriginell. Vi har sett det här förut, och det är inte speciellt engagerande. Men: jag tycker att filmen är överraskande snygg. Det märks att regissören jobbar med visuella effekter till vardags. Vissa scenerier imponerar.

Till större delen påminner filmen om en Western, vilket jag inte kan låta bli att uppskatta. Folk kör fururistiska motorcyklar istället för att rida på hästar, men ändå.

Jag gillar att slutstriden är lång och utdragen, och består av flera man-mot-man-strider, ibland kvinna-mot-man - eller snarare mot vampyr än man. Jag gillar att man fajtas på taket på ett rullande tåg. Jag är inte så förtjust i de datoranimerade vampyrmonstren, men det kan jag ta.

Slutligen tycker jag om många av skådisarna, det är självklart trevligt att återse gamle fine Plummer, Maggie Q har jag länge gillat, och minsann om inte allas vår Brad Dourif dyker upp i en liten, slemmig roll. Fast Paul Bettany är en trist typ, jag har aldrig förstått vad folk ser i honom och varför så många tjejer tycker att han är en pudding.

Filmen är i 3D, som inte tillför speciellt mycket, som vanligt blir det mest lite småsuddigt, i synnerhet den svenska texten.

Mitt betyg här under är nog i snällaste laget och jag gissar att jag är ganska ensam om att sätta ett så här högt betyg. Men vaffan, solen skiner och jag tyckte inte att PRIEST var speciellt tråkig, så jag drar till med det här lilla överbetyget.

(Biopremiär 10/6)

Bio: Burlesque

Foton copyright (c) Sony Pictures
Nu har hon slagit till igen, min kompis' fru som hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och trodde att bloggen heter TOPPGAFFEL! (ett namn jag ju fick användning av). När jag igår berättade att jag skulle gå iväg till Entré och se BURLESQUE tyckte hon jag sa att jag skulle se en film som heter BURTRÄSK. Och ja, BURTRÄSK vore ju ett fantastiskt namn på en musikal.

Jag missade pressvisningen på den här och gick alltså därför på den ordinarie premiären. Det var fullsatt. Nästan inga killar. Det var jag och hundra unga tjejer. Rätt besynnerligt egentligen, här går vi manliga snuskhumrar och ser en film som till större delen består att raffiga brudar i underkläder som dansar porrigt på en nattklubb - och så sitter det nästan bara tjejer i publiken. Men det är ju onekligen fräsigt att publiken ser dessa brudar som förebilder, och inte Gudrun Schyman.

Jag hade inga som helst förväntningar på BURLESQUE, rättare sagt; jag trodde den skulle vara ganska eländig. Men Steve Antins (manus och regi) film visade sig vara bättre än förväntat.

Cher har toppbilling i BURLESQUE, och med tanke på hur bisarr den tanten ser ut i nyllet, vore GROTESQUE en bättre titel. Men det är förstås Christina Aguilera som är huvudrollsinnehaverska. Hon spelar föräldralösa Ali, som tröttnat på livet in sin småstad i Iowa. Hon går hem och packar väskan medan hon sjunger "WO-HO-WOOO-OOO-EEEE-OOO-WOO-WO-WO-OH!" och förtexterna rullar, och så köper hon en enkelbiljett till Los Angeles.

Där råkar hon få syn på nattklubben The Burlesque Lounge och känner genast att hon vill jobba där, så hon går in i vad som utvändigt ser ut att vara ett oansenligt ställe modell hål i väggen. Ali blir omedelbart förälskad i bartendern Jack (Cam Gigandet från TWILIGHT); en ung man med mycket kajal. Jack säger åt Ali att prata med Tess (Cher) om hon vill få en chans att dansa på klubben.

Klubbägaren och före detta stjärnan Tess och hennes närmaste man Sean (en kedjerökande Stanley Tucci) är trötta på brudar som kommer och vill bli showgirls, så de försöker bli av med Ali - men Ali börjar genast att agera servitris i baren utan att begära betalt.

Hon råkar även ut för inbrott i sin lägenhet, stackars Ali, så hon tvingas flytta hem till Jack - som inte alls är bög, utan förlovad en en tös på annan ort. Och där slutar inte eländet. Tess håller på att förlora klubben! Hon måste få ihop en väldig massa pengar för att kunna behålla stället. Och inte nog med det: den stenrike playboyen Marcus (Eric Dane) som stöter på Ali, försöker köpa klubben bara för att riva kåken och bygga en skyskrapa på tomten. På detta följer mer elände: showens stjärna Nikki (Kristen Bell) är en skåpsupande bitch som får kicken och försöker sabba för de andra när oprövade Ali plötsligt får hoppa in i det playbackmimande dansgänget. Ali brister ut i ett "WO-HO-OH-EEEE-OOOH-EEE-AAAAY-AY-AY-WO-OH!" live och förvånar alla och gör succé. Nu ska det inte längre mimas! Men problemen hopar sig innan allt förstås löser sig på slutet.

BURLESQUE har en väldigt enkel och banal handling. Manuset är skrivet efter standrardformulär 1A och kunde vara snott från en 40-talsfilm. Eller en film från vilket decennium som helst. Det känns lite grann som en snällare version av SHOWGIRLS, medan nattklubben i filmen för tankarna till CABARET. Och det är väl detta som gör att jag hade två rätt angenäma timmar i biomörkret.

Jag överraskades av att det råder en viss dekadens på stället. Inte riktigt lika sleazy och smått obehaglig som i mellankrigstidens Tyskland, men ändå. Men framför allt gillade jag shownumren. De är riktigt häftiga och imponerande, för att inte tala om sexiga, och de ser förstås ut att komma från betydligt större produktioner än något som sätts upp på en liten klubb på en bakgata.

Filmfotot är färgstarkt och väldigt mjukt på ett tilltalande sätt, Stanley Tucci är som alltid utmärkt, och Kristen Bell är en bra bitch. Vad ska man säga om Cher? Cher är Cher. Antingen gillar man henne eller inte. Jag gillar henne inte. James Brolin (!) har en liten cameo, vilket bara det betingar en extra dvärg i betyget.

Och Christina Aguilera, då? Hon är onekligen en duktig sångerska, men hon ägnar sig åt en typ av musik jag tycker är fullkomligt ointressant. (Dock plus för hennes märkliga cover på Marilyn Mansons "The Beautiful People") Och jag kan inte påstå att jag attraheras av henne. Hon är väl söt, men har ett lite halvtrist, anonymt standardutseende. En blond tjej utan större personlighet. Hon är liksom ingen Rachel McAdams, som dök upp i en trailer innan huvudfilmen. McAdams är minsann en tös som går hem i min stuga.

BURTRÄSK, jag menar BURLESQUE, kommer säkert att gå hem hon sin unga målgrupp. Och filmen är betydligt bättre än andra musikaler från senare år, som den avslagna, förvirrade remaken på FAME och den fatalt misslyckade NINE. Och nej, jag gillade ju inte fjöntet MAMMA MIA! heller.

Så - utan att skämmas kan jag ge den här filmen detta trevliga betyg:

(Biopremiär 28/1)