Visar inlägg med etikett Calimero. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Calimero. Visa alla inlägg

torsdag 6 maj 2010

Bio: Camino

Foton copyright © NonStop Entertainment

Spaniens motsvarighet till Guldbaggen heter Goya - men sådana här filmpriser behöver ju inte innebära en kvalitetsstämpel. Minns att Lena Endre fick en Guldbagge för GÖTA KANAL 2.
    CAMINO, skriven och regisserad av Javier Fesser, fick hur många Goyastatyetter som helst. Den är inte värd en enda. Nu får denna fil från 2008 svensk premiär.
    När jag först såg titeln tänkte jag på Calimero - den där svarta fågeln med ett äggskal på huvudet. Men det här är inget lustig liten kortfilm, även om CAMINO faktiskt innehåller tecknade inslag. CAMINO är ett två och en halv timme långt drama om en elvaårig flicka som är döende i cancer. Klackarna i taket!
    Lilla Camino (Nerea Camacho) är en djupt religiös tösabit, alltid sprudlande glad och med Gud och Jesus som idoler. Den enda som är mer religiös, är väl hennes morsa; hon är så religiös att klockorna stannar. Farsan är mer jovialisk, en glad gubbe som gillar att filma sin ständigt skrattande dotter med Super-8-kamera. Trots att filmen utspelar sig år 2001. Tydligen är den baserad på verkliga händelser som ägde rum 1985.
    Camino ska vara med i en barnteateruppsättning av Askungen och blir kär i Cuco, pojken som ska spela prinsen - och vars riktiga namn råkar vara Jesus. Den lilla flickan dansar omkring, i familjens kök bor det en datoranimerad mus hon ständigt släpper ut ur en fälla, och det klipps in scener ur Disneys ASKUNGEN. Jag kände att jag hellre ville se den.
    Men så smärtar det till i Caminos nacke. Hon undersöks, men man hittar ingenting. Långt om länge visar det sig att hon har cancer och bara några få månader kvar att leva. Men hon har ju sin starka tro. Framför allt har hennes morsa sin starka tro. Familjen tillhör Opus Dei och underkastar sig kyrkan helt och hållet. Prästerna diskuterar Caminos sjukdom och anser att nu gäller det verkligen att låta Gud kontrollera precis allt.
    Camino förlorar med tiden synen, men hon pratar konstant om hur mycket hon älskar Jesus. Men är det de bibliska figurerna hon ser? De vuxna tolkar allt flickan nämner som religiösa uppenbarelser. I verkligheten fantiserar Camino om Cuco och om uppsättningen av Askungen.
    Fessers film skulle ha kunnat vara väldigt stark, gripande och intressant. Det är ju trots allt riktigt otäckt med moderna människor som är så fast i religionens klor att de låter kyrkan kontrollera allt. CAMINO verkar ha försökt plocka upp stafettpinnen från den betydligt mer lyckade PANS LABYRINT, med sin  berättelse om ett barn som flyr verklighetens otäckheter och flyr in i en fantasivärld. Och vid ett par tillfällen tenderar filmen EXORCISTEN; precis när jag tänkte på detta började lilla Camino att spy!
    Filmen har förvisso bra foto och ibland närmar sig musiken Danny Elfman, men CAMINO faller på många egna grepp. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För det första är filmen alldeles åt helvete för lång. Jag tror jag nickade till i mitten, men jag är inte säker. Det här är den typ av film  man kan lämna och komma tillbaka till utan att missa något väsentligt, eftersom filmen ofta står och trampar vatten.
    Nerea Camacho är en väldigt söt flicka med ett perfekt ansikte och som rör sig på ett påfallande sydländskt, kvinnligt sätt. Och för att vara på den säkra sidan om några sjuka jävlar skulle läsa detta: ja, jag är en vuxen man, och att jag beskriver Camacho som jag gör betyder inte att fantiserar om att våldta henne. Men problemet med henne är att hon spelar över, eller så har Fesser instruerat henne att vara "oemotståndligt söt" precis hela tiden. Hon går omkring med ett saligt jätteleende och spärrar ständigt upp ögonen. Hon känns för helvete som en elvaårig Carola Häggkvist! Ett psykfall.
    Vidare blir jag inte riktigt klok på vad det är Javier Fesser vill förmedla med sin film. Vad är budskapet i slutändan? Han verkar på något besynnerligt sätt både kritisera och hylla den starka gudstron.
    Därför upplevde jag CAMINO som fruktansvärt irriterande. Emellanåt fick jag impulser att lämna visningen, jag kände att jag inte stod ut längre. Så jobbig är filmen. Uppenbarligen finns det en hel del som tycker detta är fantastiskt och gripande. Jag tillhör inte dem.






(Biopremiär 7/5)

måndag 4 januari 2010

Serier så som de var förr

På biblioteket hittade jag en foliant från 1972 som heter "Comics". Det är en sådan där bok med kortfattad text på engelska, tyska och franska. Det är möjligt att jag lånade den någonstans som barn, eftersom mycket kändes bekant vid en genombläddring, men det kan förstås vara inbillning.
I vilket fall: "Comics" går först snabbt igenom seriernas historia och försöker sedan presentera mediet som konst. Och jag kunde inte sluta bläddra. Jag fick sätta mig ner, eftersom innehållet - och den typiska gammal-biblioteksbok-doften - slungade mig tillbaka tiden.
Det var nämligen böcker som den här som fick mig att bli nyfiken på- och intresserad av serier. Intresserad på riktigt. Alla de här lösryckta bilderna ur obskyra, oftast europeiska serier jag (då, som barn) aldrig hört talas om. Flashiga rutor ur franska och italienska serier tecknade i popkonst-/modeteckningsstil. En massa grafiskt tilltalande seriesidor. Mästare som Pratt och Crepax, här och var Neal Adams, en hel del människor jag aldrig hört talas om. Och ingenstans återfanns fula, självbiografiska serier. Vardagsrealism. Sådant folk håller på med idag. Fan vet om jag skulle bli intresserad av serier idag om jag var ung påg och bara fick tag på krattigt tecknade feministserier, manga, och obegripliga superhjälteserier - hm, när jag idag tänker på en typisk superhjälteserie, ser jag framför mig serier från 70-talet, tecknade i klassisk amerikansk stil.
Apropå serier, kom jag att tänka på något annat. Alla de där märkliga, kortlivade serietidningarna som fanns under 1970-talets första hälft. Tydligen gick det att sälja vad som helst och hur mycket som helst då. Var kom allt ifrån? Jag gissar att en del specialproducerades för Semic och Williams, som Maffia och Razzia.
Men varifrån kom den svenska serien om Kalle Kula? Det enda jag minns var tablettaskarna! Motormulle och Dubbeldäckarna fascinerade mig som barn. Men vad jag vet visades dessa Hanna-Barbera-serier aldrig på TV, så varför kom de ut som tidningar? Fast jag kan ju ha glömt bort eventuella TV-visningar.
Var det bättre förr? Klart det var!