Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!
Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.
THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.
Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.
Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.
Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
 |
| Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något i stil med "Det är okej att gråta". |
Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.
Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.
Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.
(Biopremiär 17/7)
Inlägg
