Visar inlägg med etikett Cécile De France. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cécile De France. Visa alla inlägg

tisdag 10 januari 2012

Bio: Pojken med cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då var det dags för franskt igen - höll jag på att skriva. Fast det gäller nog mest språket. Det här är bröderna Dardennes senaste film, och de är ju belgare. Liksom dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Cécile de France, som inte alls är från Frankrike. Fast filmen är en belgisk-fransk-italiensk samproduktion.
Thomas Doret spelar tolvårige Cyril, en grabb som mår allt annat än bra. Hon bor på ett fosterhem, hans slarver till farsa har stuckit och vill inte ta hand om honom. Självklart beter sig Cyril på väntat sätt: han är en asocial och lynnig ungjävel - och jag kände omedelbart att jag ville vrida nacken av honom. Bara hans uppsyn fick mig att bli förbannad på honom.
När Cyril i början av filmen rymmar från skolan för att försöka leta reda på sin älskade cykel som farsan haft hos sig, råkar han på hårfrisörskan Samantha (de France), en kvinna som själv skulle behöva en frisör; vad är det där för jävla kärringfrisyr från 80-talet? I vilket fall, Samantha lyckas snart fixa fram cykeln och snart bestäms det att Cyril ska få vara hos henne över helger.
Cyril spenderar dagarna med att cykla omkring, han letar upp sin farsa, men det leder ingenvart, han bråkar och slåss med jämnåriga, han bråkar med Samantha och hennes pojkvän, han lär känna en småkriminell yngling, vilket förstås leder till dåligheter. Filmaffischen ger intryck av att det här är en trevlig film om glada människor som cyklar på den vackra kontinentala lansbygden, men bilden (se överst i denna recension) kommer från en av slutscenerna. Jodå, det uppstår ett visst hopp på slutet.
... Men dessförinnan är det mest mörker. Jag kan inte påstå att jag tillhör bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes anhängare. De jobbar i en genre jag inte är förtjust med. Och så är fallet även här. POJKEN MED CYKELN är väldigt välspelad. Pojken känns realistisk. Jag är hemligt förälskad i Cécile de France (fast den där frisyren går fetbort). Men på det hela tycker jag att det är lite poänglöst, vi har sett sådant här förr - och jag vet inte riktigt varför jag ska se det här på bio. Eller på TV. Jag tyckte att filmen var rätt tråkig, jag tittade på klockan flera gånger. Jag irriterade mig också en aning på den handhållna kameran, som skakar lätt i scener där den ska vara stilla.
Visst blev jag på något sätt engagerad i filmen, så tillvida att jag blev förbannad på Cyril. Men det innebär ju inte mer än att även jag kan komma på mig med att dansa till musik jag egentligen avskyr.
Mackorna de äter i filmen ser goda ut och i Belgien är visst bilarnas nummerplåtar röd och vita.
POJKEN MED CYKELN kommer att hyllas av mina kollegor, men det struntar jag i.







(Biopremiär 13/1)

söndag 13 februari 2011

Bio: Livet efter detta

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jag besökte premiären på LIVET EFTER DETTA - som inte pressvisades i Malmö - och förvånades av att det inte bara var fullsatt, utan även av att publiken mest bestod av yngre människor och främst tjejer. När jag lyssnade på vad de pratade om innan filmen började, konstaterade jag även att många inte riktigt verkade veta vad de skulle se. Hade de månne löst biljett bara för att Matt Damon är med?

När Clint Eastwood kommer med en ny film, vilket han vid snart 81 års ålder fortfarande gör påfallande ofta, vet man aldrig vad man får - mer än ett gediget hantverk. Ibland får han ur sig mästerliga filmer, alldeles för ofta slätstrukna bagateller. LIVET EFTER DETTA, som heter HEREAFTER i original, tillhör tyvärr den sistnämnda kategorin.
Filmen består av tre parallella historier och på sätt och vis får vi tre olika filmer på samma tema. Och det är just detta som är intressant.
Franska stjärnan Cécile De France, som jag allt är rätt förtjust i, spelar TV-journalisten Marie som 2004 befinner sig på semester i Thailand. Och javisst, hon hamnar mitt i tsunamin (oerhört realistiska specialeffekter här) och när hon dras under vattnet, har hon en nära döden-upplevelse. Hon räddas dock till livet.
Väl hemma i Paris återgår hon till sitt arbete; hon är framgångsrik på sin TV-kanal, och hon pitchar entusiastiskt ett uttömmande reportage om Mitterand, som hon även ska skriva en bok om. Men snart inser hon att något inte står rätt till med henne; det hände något märkligt i Thailand, och hon börjar istället att skriva en bok om sin nära döden-upplevelse - vilket inte precis gynnar hennes TV-karriär, tvärtom.
I London hittar vi de unga tvillingpojkarna Marcus och Jason (Frankie och George McLaren), som bor med sin drogmissbrukande mor. Socialen är ständigt i luven på morsan, de vill att pågarna ska placeras i fosterhem. De rättrådiga tvillingarna får dock en bättre idé: de skrapar ihop pengar för att köpa mediciner som kan avgifta morsan. På väg hem från apoteket blir dock Jason påkörd av en bil och dör.
Morsan hamnar på en klinik och Marcus placeras hos fosterföräldrar, där han inte trivs. Han saknar Jason över allt annat och blir med tiden besatt av att kontakta honom på andra sidan.
I San Francisco har George Lonegan (Matt Damon) lagt ner sin tidigare karriär som medium. Till skillnad från de flesta andra medier, är han äkta vara - men han tycker att hans gåva är en förbannelse. Därför har han istället börjat jobba på fabrik. Han försöker leva ett vanligt liv, vilket är svårt, och han verkar vara en väldigt ensam människa.
George börjar på en matlagningskurs, där han träffar Melanie (Bryce Dallas Howard), som gått dit med förhoppningen att träffa mannen i hennes liv. Kan det bli något mellan henne och George, eller kommer hans gåva att sätta käppar i hjulet?
Scenerna med Cécile De France är på franska och utspelar sig i stilrena, färgglada miljöer; designerhem och TV-studior. Det här ger faktiskt intryck av att vara en fransk film - och det är ju lite kul att Clintan återigen regisserar på ett språk jag gissar att han inte förstår fullt ut; han har ju tidigare gjort en film på japanska. Historien om Marie är bättre än de övriga delarna.
Skildringen av London och utslagna människor, är som sig bör grå och skitig, och ja - det här ser ut som en brittisk film i regi av valfri diskbänksrealist.
Berättelsen om Matt Damon ligger någonstans mittemellan de två andra stilmässigt och är minst intressant. Bryce Dallas Howards Melanie är en rätt tradig, lite billig brud, men en scen där de på matlagningskursen med förbundna ögon provsmakar mat är oväntat sexig. Fast Matt Damon är och förblir en skrubbad potatis vad han än spelar.
I en avslutande del knyts dessa tre historier samman på ett väldigt banalt sätt, det urartar till en kärlekshistoria av simplast möjliga slag, och jag upplevde sammanträffandena som lite löjliga.
Hantverket går dock inte att klaga på. Självklart är denna över två timmar långa film välgjord och välspelad. Återigen har Eastwood själv komponerat filmmusiken, som dock är väldigt saggig och ointressant. Derek Jacobi dyker upp som hastigast som sig själv.
Mitt betyg här under är väldigt snällt. Borde kanske plocka bort en dvärg, men jag låter den vara kvar för Cécile De Frances skull...







(Biopremiär 11/2)