Visar inlägg med etikett Bryce Dallas Howard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bryce Dallas Howard. Visa alla inlägg

tisdag 28 maj 2019

Bio: Rocketman

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.

Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen ROCKETMAN, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.

Taron Egerton spelade huvudrollen i KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John - i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade EDDIE THE EAGLE - vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.

I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går - iförd full scenmundering - på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden - ROCKETMAN visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av ROCKETMAN tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men - så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.

Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat "Candle in the Wind", som är den absolut värsta låt som någon in gjorts (vid sidan av "I Just Called To Say I Love You"), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.

Bitvis är ROCKETMAN rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än BOHEMIAN RHAPSODY. Tycker jag.

... Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.








(Biopremiär 29/5)

torsdag 7 juni 2018

Bio: Jurassic World: Fallen Kingdom

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det håller på att bli med JURASSIC PARK-filmerna som med STJÄRNORNAS KRIG och superhjältefilmer: det kommer för många och de kommer för ofta. Förvisso är detta bara den femte filmen på 25 år, men ändå. Jag har lite svårt att fortfarande hålla intresset uppe. Fast det kan å andra sidan bero på att jag är en fullvuxen karl. Småbarn som älskar dinosaurier lär inte klaga - fast när det gäller nya JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM ska man kanske tänka sig för innan man tar med sig väldigt små barn till filmen. Jag återkommer till detta längre ner.
Den förra filmen; JURASSIC WORLD, kom för ganska exakt tre år sedan. Jag var tvungen att läsa min recension av den, eftersom jag - i vanlig ordning - inte mindes speciellt mycket av den. Inte mer än att Chris Pratt var ny hjälte; dinosaurietämjaren Owen Grady.
JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM är regisserad av spanjoren JA Bayona, mest känd för skräckfilmen BARNHEMMET - vilket förklarar varför denna nya film är som den är. Filmen börjar med att dinorauriekramaren Claire (Bryce Dallas Howard) och några aktivister far till dinosaurieön, där ett vulkanutbrott är på gång. Det diskuteras huruvida man ska låta dinosaurierna dö eller ej. En slem typ vill hämta dinosaurien Blue från ön. Ted Levine gör en illasinnad hårding som leder ett gäng legosoldater på ön. Owen Grady övertalas att åka dit.
Vulkanutbrottet sker, eld och lava sprutar ut över ön, och goda som onda rollfigurer springer för livet. Några dinosaurier räddas undan.
Jag trodde att hela filmen skulle utspela sig på ön och handla om vulkanen. Men så är inte fallet - alls. Ungefär halvvägs in ändras både spelplan och filmens ton. Andra hälften utspelar sig på ett enormt, gotiskt gods i Amerika. Där förvaras dinosaurier i källaren, och dit kommer onda, rika människor som vill köpa farliga skräcködlor för miljontals dollar. Toby Jones spelar en elak typ som håller i försäljningen. Självklart går det åt helvete - dinosaurierna rymmer och ställer till det. En liten flicka som bor på godset får ofta tillfälle att skrika gällt.
Denna andra halva av filmen är radikalt annorlunda än den första. Plötsligt förvandlas filmen till en ren skräckfilm. Det är mörkt och otäckt. Det är allvarligt. Monstrens käftar sliter folk i bitar. Det här är mer eller mindre en variant på ALIEN/S - med ett gods istället för ett rymdskepp. Detta intryck förstärks av den skrikande flickan, som påminner om Newt i ALENS.
Jag måste säga att denna andra hälft är överraskande bra - jag gillar tilltaget. Men! JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM har 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Jag tror faktiskt att den här filmen är alldeles för mörkt, otäck och våldsam för sjuåringar som förväntar sig nya dinosaurieäventyr.
Specialeffekterna i filmen är exemplariska, dinosaurierna är väldigt övertygande. Jag tycker att det här är en av de bättre filmerna i serien. Självklart är filmen alldeles för lång med sina två timmar och åtta minuter, jag hade inte klagat om den kortats med en halvtimme.
Jeff Goldblum medverkar bara ett par minuter i början och slutet.
    






(Biopremiär 8/6)


onsdag 1 mars 2017

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox

1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.

Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.

Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.
Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.

Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.
GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.

Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.










(Biopremiär 3/3)

torsdag 13 oktober 2016

Bio: Peter och draken Elliott

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Moyion Pictures Sweden

Som barn var jag fascinerad av tecknade figurer som kopierats in i vanlig spelfilm - som när Gene Kelly dansar med musen Jerry. Disneys PETER OCH DRAKEN ELLIOTT från 1977 är en sådan film - fast den har jag aldrig sett. Det enda jag vet om den, är att pojken i E.T. döptes efter draken Elliott.

Nu har jag sett en nyinspelning i regi av Dan Lowery - och det är inget jag gör om i första taget.

Fy fan!

2016 års PETER OCH DRAKEN ELLIOTT är inte en rak nyinspelning, utan en "re-imagining", som det kallas. Handlingen är lite annorlunda.

Något årtal anges inte, men det verkar vara sent 1970-tal. Femårige Peter åker bil med sina föräldrar. De krockar med ett djur och föräldrarna omkommer. Vad gör Peter? Istället för att stanna kvar vid bilen och storböla, travar han in i skogen, där han träffar den snälle draken Elliott - en ful, grön, datoranimerad drake med päls. Peter följer med draken.
Sex år senare har Peter (Oakes Fegley) vuxit upp till värsta Mowgli. Han lever livet i skogen. Men så hittas han av några människor - skogsvaktaren Grace (Bryce Dallas Howard) och hennes familj. Dottern Natalie, som inte har någon överläpp, ser det ut som, blir kompis med Peter. Farbror Gavin (Karl Urban) tänker fånga draken, som ingen tidigare trott på. Tack och lov finns den snälle morfar Meacham (Robert Redford), som såg draken när han var ung. Han hjälper barnen när Elliott hamnar i knipa.

... Det här är vidrigt. En sentimental, humorbefriad lovsång till den amerikanska kärnfamiljen. Allt som betyder något är att ha en familj. Ordet "familj" nämns otaliga gånger. Peter blir en del av Graces familj. Elliott hittar sin egen drakfamilj. Det är kladdigt och kleggigt. Usch!
För att göra det hela ännu värre, är skiten (dåligt) dubbad till svenska. Robert Redford pratar svenska! Ur synk! Karl Urban pratar svenska. Herregud, han är ju Judge Dredd! Han ska inte prata svenska.
Originalfilmen från 1977 lär vara en rätt bisarr och kul film. Den här nya filmen är plågsam. En film för barn du hatar.

Det spelas en låt med Bob Dylan på soundtracket. "Fan, vad kasst han sjunger!" tänkte jag. Ett par timmar efter pressvisningen fick karln Nobelpriset i litteratur.










(Biopremiär 14/10)

onsdag 10 juni 2015

Bio: Jurassic World

Foton copyright (c) UIP Sweden
För två år sedan gick Steven Spielbergs JURASSIC PARK upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Jag tittade igenom min recension och såg till min förvåning att jag gav den en fyra i betyg. Jag minns nämligen inte så mycket av filmen. Det är lite märkligt med de här filmerna. Jag har sett dem allihop - men jag minns i princip ingenting, allra minst av filmerna nummer två och tre. Peter Stormare svor på svenska när han dog i tvåan, det är allt.
I min recension av den första filmen skriver jag att klippningen är återhållsam och fotot följsamt, vilket gör att den känns trevligt gammaldags. Detsamma kan man inte säga om den här nya, fjärde filmen, som regisserats av Colin Trevorrow (vars meritlista är kort). Datoranimering och datoranimerade dinosaurer är inget nytt, det räcker inte med att bara visa upp några realistiskt återskapade urtidsdjur för att imponera på publiken - därför är det mycket dunder och brak i JURASSIC WORLD.
Det har gått 22 år sedan katastrofen på ön Isla Nubar, som såg till att den ursprungliga urtidsparken stängdes. Nu har man byggt upp en ny park, den gigantiska Jurassic World, och forskare jobbar med att klona fram nya attraktioner, det vill säga ödlor. Med betoning på "nya". Det pumpas in pengar i parken och de giriga investerarna vill ha valuta för stålarna. Således uppfinner man helt nya typer av dinosaurer.
Dr Henry Wu (BD Wong) har lyckats blanda ihop en hemlig DNA-cocktail och med denna skapa det enorma monstret Indominus Rex, en mordisk best som är större än en T-Rex. Den ska minsann locka publik, är det tänkt.
Vad är väl en Steven Spielberg-produktion utan pojkar bland huvudrollerna. Bröderna Gray och Zach (Ty Simpkins och Nick Robinson) är på väg till Jurassic World, där deras moster Claire (Bryce Dallas Howard) jobbar. Claire har inte träffat pojkarna på sju år och det hela är tänkt att bli något slags familjehelg. De planerna blir det inte så mycket bevänt med. Indominus Rex rymmer nämligen och utsätter hela ön för fara.
Då är det tur att en karl som Owen Grady (Chris Pratt) finns till hands. Han är före detta marinkårssoldat och numera dinosaurietämjare. Owen och Claire är inte de bästa vänner, de dejtade en gång, vilket inte gick så bra.. Hon är strikt på alla tänkbara sätt, han är grabbig. Nu måste Owen och Claire ge sig iväg för att hitta Gray och Zach - och den mordiska besten, innan alltför många dödas. Saker och ting blir än värre när en som heter Hoskins (Vincent D'Onofrio), en man med onda baktankar, iscensätter sin själviska plan och skickar efter legosoldater.
Chris Pratt har figurerat en hel del i media på sistone. Han är ju en väldigt rolig kille. Owen Grady är dock inte speciellt rolig, han är en traditionell hjälte på alla sätt och vis. Men visst, Pratt funkar bra i rollen. Bryce Dallas Howard är iförd något slags vit Månbas Alpha-klänning och passande frisyr. Lille Gray ser ut att komma direkt från en Spielbergfilm från 1979. Eller 1981. Samma typ av unge, samma hopplösa frisyr, han är energisk och irriterande, och jag hoppades att han skulle bli uppäten.
Delar av dialogen, i synnerhet i början, är fasansfull - framför allt när brödernas föräldrar medverkar. Detta är ännu en film som bankar in budskapet att familjen är det viktigaste av allt, och Claire är minsann en dålig kvinna, eftersom hon dels inte har träffat sina systersöner på väldigt länge, dels inte vill ha barn, och dels inte har tid att ta hand om Gray och Zach när de anländer. Men herregud, hon jobbar ju! Vad hade de väntat sig?
Bitvis är JURASSIC WORLD rätt tråkig - men det går inte att förneka att den ibland även är rätt häftig. Det är ju tufft när urtidsödlor slåss med andra urtidsödlor. Scenerna med legosoldaterna i djungeln för tankarna till ROVDJURET. Flera scener är överraskande våldsamma - på ett bra sätt. En scen där pterodaktyler leker med en fångad kvinna är riktigt bra, liksom ett par andra scener där folk äts upp. Jag tycker även att själva parken är cool; det är fränt att filmskaparna har byggt upp en enorm, fiktiv park - det är riktigt synd att den inte finns på riktigt.
JURASSIC WORLD är ... sådär. Inte sämre än ordinarie blockbusters. Definitivt inte bättre. Betyget här under svajar en aning.
3D:n är inget vidare och den svenska textningen är slarvig: det saknas ofta bokstäver, och på ett ställe står det "Din pojkvän är badass!". Vad är det för fel med "Din pojkvän är grym!/stenhård!/en tuffing!"?
      






(Biopremiär 10/6)

-->

torsdag 19 januari 2012

Bio: 50/50

Foton copyright: Noble Entertainment

 
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.


Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.


Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.


Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.


Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.


Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.


Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.








(Biopremiär 20/1)

söndag 13 februari 2011

Bio: Livet efter detta

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jag besökte premiären på LIVET EFTER DETTA - som inte pressvisades i Malmö - och förvånades av att det inte bara var fullsatt, utan även av att publiken mest bestod av yngre människor och främst tjejer. När jag lyssnade på vad de pratade om innan filmen började, konstaterade jag även att många inte riktigt verkade veta vad de skulle se. Hade de månne löst biljett bara för att Matt Damon är med?

När Clint Eastwood kommer med en ny film, vilket han vid snart 81 års ålder fortfarande gör påfallande ofta, vet man aldrig vad man får - mer än ett gediget hantverk. Ibland får han ur sig mästerliga filmer, alldeles för ofta slätstrukna bagateller. LIVET EFTER DETTA, som heter HEREAFTER i original, tillhör tyvärr den sistnämnda kategorin.
Filmen består av tre parallella historier och på sätt och vis får vi tre olika filmer på samma tema. Och det är just detta som är intressant.
Franska stjärnan Cécile De France, som jag allt är rätt förtjust i, spelar TV-journalisten Marie som 2004 befinner sig på semester i Thailand. Och javisst, hon hamnar mitt i tsunamin (oerhört realistiska specialeffekter här) och när hon dras under vattnet, har hon en nära döden-upplevelse. Hon räddas dock till livet.
Väl hemma i Paris återgår hon till sitt arbete; hon är framgångsrik på sin TV-kanal, och hon pitchar entusiastiskt ett uttömmande reportage om Mitterand, som hon även ska skriva en bok om. Men snart inser hon att något inte står rätt till med henne; det hände något märkligt i Thailand, och hon börjar istället att skriva en bok om sin nära döden-upplevelse - vilket inte precis gynnar hennes TV-karriär, tvärtom.
I London hittar vi de unga tvillingpojkarna Marcus och Jason (Frankie och George McLaren), som bor med sin drogmissbrukande mor. Socialen är ständigt i luven på morsan, de vill att pågarna ska placeras i fosterhem. De rättrådiga tvillingarna får dock en bättre idé: de skrapar ihop pengar för att köpa mediciner som kan avgifta morsan. På väg hem från apoteket blir dock Jason påkörd av en bil och dör.
Morsan hamnar på en klinik och Marcus placeras hos fosterföräldrar, där han inte trivs. Han saknar Jason över allt annat och blir med tiden besatt av att kontakta honom på andra sidan.
I San Francisco har George Lonegan (Matt Damon) lagt ner sin tidigare karriär som medium. Till skillnad från de flesta andra medier, är han äkta vara - men han tycker att hans gåva är en förbannelse. Därför har han istället börjat jobba på fabrik. Han försöker leva ett vanligt liv, vilket är svårt, och han verkar vara en väldigt ensam människa.
George börjar på en matlagningskurs, där han träffar Melanie (Bryce Dallas Howard), som gått dit med förhoppningen att träffa mannen i hennes liv. Kan det bli något mellan henne och George, eller kommer hans gåva att sätta käppar i hjulet?
Scenerna med Cécile De France är på franska och utspelar sig i stilrena, färgglada miljöer; designerhem och TV-studior. Det här ger faktiskt intryck av att vara en fransk film - och det är ju lite kul att Clintan återigen regisserar på ett språk jag gissar att han inte förstår fullt ut; han har ju tidigare gjort en film på japanska. Historien om Marie är bättre än de övriga delarna.
Skildringen av London och utslagna människor, är som sig bör grå och skitig, och ja - det här ser ut som en brittisk film i regi av valfri diskbänksrealist.
Berättelsen om Matt Damon ligger någonstans mittemellan de två andra stilmässigt och är minst intressant. Bryce Dallas Howards Melanie är en rätt tradig, lite billig brud, men en scen där de på matlagningskursen med förbundna ögon provsmakar mat är oväntat sexig. Fast Matt Damon är och förblir en skrubbad potatis vad han än spelar.
I en avslutande del knyts dessa tre historier samman på ett väldigt banalt sätt, det urartar till en kärlekshistoria av simplast möjliga slag, och jag upplevde sammanträffandena som lite löjliga.
Hantverket går dock inte att klaga på. Självklart är denna över två timmar långa film välgjord och välspelad. Återigen har Eastwood själv komponerat filmmusiken, som dock är väldigt saggig och ointressant. Derek Jacobi dyker upp som hastigast som sig själv.
Mitt betyg här under är väldigt snällt. Borde kanske plocka bort en dvärg, men jag låter den vara kvar för Cécile De Frances skull...







(Biopremiär 11/2)

onsdag 30 juni 2010

Bio: The Twilight Saga: Eclipse

Bilder copyright © Nordisk Film 
Twilight Fan Event - Stockholm: foto © Johan Bergmark
 
Unga tonårstjejer har tältat utanför biografer världen över för att äntligen få se den tredje delen i filmserien baserad på Stephenie Meyers bästsäljande romansvit. Unga flickor som är hopplöst förälskade i Robert Pattinson och Taylor Lautner, och som dyrkar Kristen Stewart. Även om de har läst böckerna och vet vad som kommer att hända, kan de inte bärga sig.
   
Fast jag kunde allt bärga mig.
   

Kanske har du läst mina recensioner av den första filmen, som bara hette TWILIGHT, och av den andra; NEW MOON (kallades den här ZWEILIGHT i Tyskland?). Om du har det, vet du att jag föga förvånande inte är en anhängare av dessa bleka, lätt inkompetenta och framför allt tråkiga, oengagerande filmer. Filmer riktade till flickor som bara vill dregla över söta pojkar och som inte verkar notera att filmerna är ganska ruttna och korkade.
    
Innan jag gick till pressvisningen hade jag ögnat igenom en recension av ECLIPSE, jag tror det var den i The Hollywood Reporter, och den kritikern hävdade att detta är den bästa filmen i serien så här långt, och skådespelarna själva har sagt att den är “actionpackad”.

Den senaste Rambofilmen. Det är en actionpackad film. Eller THE A-TEAM. ECLIPSE (som kanske heter DREILIGHT i Tyskland?) innehåller en jämförelsevis stor actionsekvens - men den dyker inte upp förrän under de sista tjugo minuterna eller så. Fram tills dess händer det inte så mycket.
            
Den alltid så sorgsna Bella (Stewart) är fortfar-
ande kär i vampyr-
en Edward (Pattinson). Eller är det varulven Jacob (Lautner) hon suktar efter? Hon vet inte. Hon är förvirrad. Men hon verkar älska Edward lite mer, eftersom hon vill att han ska göra henne till vampyr. Edward vill gifta sig med henne. Jacob tycker att Bella är en idiot som vill bli vampyr. Jag håller med honom.
    
De håller på och dividerar om detta i ungefär 90 minuter. De kysser varandra. De bråkar. De säger förlåt. De bråkar igen. Älskar du mig? Ja. Är du säker? Nej. Verkligen? Ja. Nej. Nej. Ja.
    
Bella vill ha sex med Edward, men killen är bestämd - inget sex före äktenskapet! “Snälla, försök inte ta av dig kläderna!” säger han till henne när de tumlar runt i en säng. Han påstår att han är en gammaldags kille, han är från en tid då männen kurtiserade sina damer en längre tid innan de friade. Men detta säger en hel del om filmen och dess budskap. Uppför dig! Ha inte sex! Strula inte runt! Det är väldigt kyskt. Men så är Meyer också mormon.
    
Men så har vi de andra vampyrerna! Som den onda Victoria (som den här gången spelas av Bryce Dallas Howard), som är på jakt efter Bella - okej, stäm mig, men jag minns inte varför. Victoria håller på att bygga upp en armé bestående av vampyrer och de marscherar mot Fork, den lilla staden där våra förvirrade huvudpersoner bor. Blod kommer att utgjutas. De snälla vampyrerna behöver hjälp och det lokala varulvsgänget ansluter sig motvilligt.
    
Edward och Jacob försöker båda att skydda Bella. När de väntar på att de onda vampyrerna ska nå fram till platsen för slaget, dyker det upp en skrattretande scen i vilken Bella av någon anledning måste övernatta i ett tält på en bergstopp. Det är svinkallt och den huttrande Bella riskerar att bli sjuk. Eftersom Edwards kropp är kall, måste Jacob hålla henne i sin varma famn - medan Edward sitter på andra sidan om henne och är putt.
    
Just det, och så har vi de onda vampyrlorderna från Europa som plötsligt anländer de med, de heter något i stil med The Vomits och leds av Dakota Fanning. De är fyra stycken, alla iförda kåpor, och de gillar att tortera andra vampyrer genom att peka på dem, vilket orsakar smärta. Eller något i den stilen. Kraften är stark hos dem.
    
Här är lite intressanta vampyrfakta som kommer som en nyhet för mig: om en vampyr dödar en annan vampyr, förvandlas offret till porslin och går i bitar! Öh - va? De borde ha spelat David Bowies “Little China Girl” på soundtracket under slaget. När jag tänker efter är det här precis som i komediklassikern TOP SECRET! - ni kommer väl ihåg scenen med den tyske soldaten som visar sig vara av glas.
    
Det här “slaget” varar några minuter och känns mest som De Fördömdas Rugbymatch. “Actionpackad”... Det hade inte spelat någon roll om ECLIPSE vore späckad med strider från början till slut, det hade inte blivit mycket tuffare. Det här är som när Donny Osmond försökte tuffa till sig på 1980-talet genom att ta på sig en skinnjacka.  
    
På flera sätt är ECLIPSE en mycket märklig film. Den här gången har filmen regisserats av David Slade, killen som gjorde den kontroversilla HARD CANDY och den blodiga, men inte speciellt bra, vampyrfilmen 30 DAYS OF NIGHT. Han är väl en kompetent regissör, men han kunde inte rädda Melissa Rosenbergs klumpiga, förvirrade manus. Ingenting i filmen leder någonvart. Det enda som händer under de två timmarna är att Edward slutligen friar till Bella. Rollfigurerna pratar om samma saker om och om och om igen, det går i cirklar; dialogen för inte handlingen framåt. Och det är massor av dialog i den här filmen. Massor. Så mycket att det hela påminner om radioteater.
    
Kristen Stewart porträtterar Bella som vinnaren av titeln Miss Valium 2010. Hon har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom. Visst, hon är väl söt, men hon har utstrålning som en död sill. Jag finner det svårt att förstå varför killarna är så förälskade i henne. Eller varför hon är kär i Edward, som mest går omkring och strajkar poser och försöker se ut som James Dean eller möjligen Marlon Brando. Och jag har ingen som helst aning om varför Bella attraheras av Jacob. Det finns ingen som helst kemi dem emellan. Och Taylor Lautner, fan, har ni märkt att den snubben saknar anletsdrag? Han ser ut som en polerad träbit de målat öga, näsa och mun på. Eller är det möjligen en jordekorre han liknar?
    
Har jag inget positivt alls att säga om den här filmen? Nja, som vanligt gillar jag Billy Burke som Bellas sympatiske farsa Charlie - men jag favoriserar ju alltid män med mustasch. Av någon anledning gillar inte Charlie Edward, men jag vet inte riktigt varför. Charlie försöker även ha ett samtal med sin dotter om sexualitet och återigen känns det som 1800-tal. Men Charlie gillar Edwards syster Alice (Ashley Greene) - och det gör jag med. Hon är cool, attraktiv, kul och har karaktär. Kolla in den lilla kanadensiska skräckisen SUMMER’S BLOOD om du vill se mer av henne. Den är inte speciellt bra, men du får se henne göra snuskiga saker med en man, svära och täckas med blod.
    
Det finns en rätt cool scen i ECLIPSE i vilken de onda vampyr-
erna korsar en sjö genom att vandra över dess botten. Det fick mig att tänka på Jean Rollins ZOMBIE LAKE. Okej, riktiga vampyrer hade förstås troligen dött om de klivit i plurret, de tåler ju inte vatten, men eftersom Stephenie Meyer redan ändrat på det mesta i den vedertagna vampyrmytologin, vem bryr sig?
    
Man vet att något är fundamentalt fel med en film när bifigurerna är intressantare än huvudpersonerna. Här finns två rätt intressanta scener som hade kunna bli två bättre filmer. First har vi den blonda vampyrbruden i den snälla Cullenfamiljen - hon heter säkert något, men det kommer jag inte ihåg. Hon berättar för Bella hur hon blev vampyr och vi får se detta i en flashback: för omkring hundra år sedan blev hon gruppvåldtagen av sin berusade pojkvän och hans polare. De lämnade henne att dö, blödande på gatan, då hon hittades av en vampyr som “räddade” henne.
    
Och så har vi Jasper (Jackson Ratbone), den lätt bögige vampyren, som pratar om hur han förvandlades: han var sydstatssoldat under det amerikanska inbördeskriget och sprang på tre vampyrtöser som bet honom. Därefter fortsatte han att slåss i kriget som soldat i en armé bestående av sydstatsvampyrer! REBEL VAMPIRES - det är en film jag hade velat se!
    
Precis som i den andra filmen uppstår fantastisk komik när varulvsgänget medverkar - det vill säga, den lokala Tom of Finland-fanklubben. Pojkarna bor tillsammans i en mysig stuga i skogen och de insisterar på att gå omkring barbröstade. De gillar även att stå tätt intill varandra och nästan gnugga axlar. Twilightfansen påstår att de klär sig så för att de ska kunna förvandlas till varulvar utan att kläderna slits i bitar. Men varulvstöserna som också hänger där klär sig inte så - de påminner mer om Daisy Mae i Knallhatten. Och hur är det med brallorna? Varulvarna är enorma! Dubbelt så stora som pågarna är i mänsklig skepnad. Böjsorna borde ju också gå i bitar. Och eftersom de förvandlas till datoranimerade, kramgoa vargar, direkt från Mupparna, för jämnan, borde ju skogen vara nerskräpad med trasiga klänningar, skjortor och framför allt brallor.
    
Jag tycker att det är märkligt att THE TWI-
LIGHT SAGA, denna drama-
tiska romans, är så oromantisk. Jag vet, jag är en medelålders man som inte tillhör målgruppen, men jag har inget emot kärleksfilmer lite då och då (och jag är ju väldigt svag för romantiska komedier), och jag kan ofta köpa genrens billigaste tricks - jag kan titta på de mest triviala, lättglömda, banala Hollywoodromanser med de minst originella berättelserna och ända underhållas av en pojke möter flicka-story av standardmodell - om rollfigurerna är sympatiska och älskvärda. Herregud, till och med HANNAH MONTANA - THE MOVIE är mer romantisk än ECLIPSE!
    
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE är verkligen kulturskymning, en filmförmörkelse. Det är en riktigt, riktigt tråkig film om en trio irriterande personer. Om man inte tycker att Pattinson, Lautner och Stewart är de hetaste varelserna på Jorden, finns det ingen som helst orsak att se det här dravlet.
    
Vill du se en bra Mänsklig Pojke Möter Vampyrbrud-film, kolla in- eller se om Kathryn Bigelows NATTEN HAR SITT PRIS (NEAR DARK) - den är finger lickin’ good, en av de bästa vampyrfilmer som gjorts. Eller varför inte Katt Shea Rubens Cormanproducerade DANCE OF THE DAMNED (1989), en melodram om vampyrstrippor.
    
Hmm... REBEL VAMPIRES... Fan, jag vill se den filmen!









(Biopremiär 30/6)