Bio: The Post

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmer om grävande reportrar och dagstidningsredaktioner är en fin gammal genre. Fast helst ska filmerna vara gjorda före 1990-talet - helst även före 80-talet. Är filmerna nygjorda ska de helst utspela sig på tiden innan datorerna tog över. Och på en stor tidning i en storstad. Lokalredaktionen i Rövlunda duger inte.
Ni vet hur det brukar vara: stora kontorslandskap, knattrande skrivmaskiner, ringande telefoner, folk som springer omkring, stressade män som lättat på slipsknuten, alla kedjeröker inomhus, det hålls möten i sammanträdesrum med träpaneler på väggarna, och storyn är snårig och svår att hänga med i. Allt detta får vi i Steven Spielbergs nya film; THE POST, vilken alltså inte handlar om posten. Detta är veckans andra drama som bygger på sanna händelser och som utspelar sig i början av 1970-talet.
THE POST inleds i slutet av 1960-talet med några scener från Vietnam. Dessa scener är, när jag tänker efter, lite onödiga - men det slog mig att det var länge sedan jag såg en vietnamkrigsfilm, och Spielberg skulle kunna göra en bra sådan.
Vi hoppar till 1971 och tusentals hemligstämplade papper försvinner från Pentagon. Dokumenten innehåller en detaljerad redogörelse för kriget i Vietnam, inkluderande alla misstag och allt fuffens. Dessa dokument hämnar på New York Times' respektive The Washington Posts redaktioner. När Times går ut med att de tänker publicera dokumenten och avslöja sanningen om Vietnam, hotar Nixon och hans regering med fängelse för förräderi och spionage.
På The Post i Washington svettas chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), han vet inte hur han ska göra. Publicera eller inte? Valet står till tidningens ägare; Katharine Graham (Meryl Streep). Ska de slåss för sanningen och yttrandefriheten, stötta New York Times, och samtidigt riskera sina karriärer och hamna inför rätta?

Vid ett par tillfällen får vi se Nixon bakifrån genom ett fönster i Vita huset. Hans repliker låter som något Donald Trump skulle kunna slänga ur sig - och parallellerna till dagens USA och Trumps regim är många. Media ska styras eller tystas.
THE POST är ett dialogdrivet drama, där actionscener motsvaras av telefonsamtal. Men det är bra driv i berättandet och filmen känns inte tungrodd, den är inte tråkig. Däremot blir den ibland aningen svår att hänga med i - vilket var väntat. Många namn rabblas och det är inte alltid helt klart vad det är alla har för sig.
Tom Hanks är rätt skön som Ben Bradlee; det är trevligt att se Hanks göra en roll som inte kräver att han ska stå med fuktig blick och darrande underläpp. Meryl Streeps insats är jag mer tveksam till. Katharine Graham ägde förvisso Washington Post och var den som tog de avgörande besluten, men i den här filmen ger hon mest intryck att vara ett fruntimmer som arrangerar middagar och cocktailpartyn i sin lyxiga bostad - faktum är att Streep gör rollen nästan likadant som hon gjorde titelrollen i FLORENCE FOSTER JENKINS. Kanske beror detta på att Meryl Streep nu är så gammal, att hon blivit en sådan tant på riktigt.

Jag gillar verkligen alla scener från tidningsredaktionen och tryckeriet. Det var inte igår man såg en sättmaskin mata fram typer. Och i vanlig ordning undrar jag hur fanken det går till när tidningsfolket skriver sina artiklar. I en hetsig scen, där det återstår två timmar till deadline, sitter två killar bredvid varandra och knackar på varsin skrivmaskin, tydligen är det samma story de jobbar på. De blir klara, sliter ut pappren ur skrivmaskinerna, och ger dem till Bradlee, som ger order om att skicka artikeln till sätteriet. Vad skrev de? Ska de två killarnas texter redigeras ihop? Ska inte Bradlee läsa texten innan den trycks?
Det är gott om bra folk i rollistan, till exempel Bob Odenkirk och Bruce Greenwood.

(Biopremiär 26/1)
-->

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox

1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.

Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.

Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.

Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.

Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.

GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.

Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.

(Biopremiär 3/3)

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.

Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?

Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!

Kvällen innan Whip satte sig på planet.

Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:

(Biopremiär 25/11)