Visar inlägg med etikett Bruce Campbell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bruce Campbell. Visa alla inlägg

tisdag 27 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Ash vs Evil Dead - The Complete First Season

ASH VS EVIL DEAD - THE COMPLETE FIRST SEASON (Twentieth Century Fox)
Inför den svenska premiären på TV-serien ASH VS EVIL DEAD recenserade jag pilotavsnittet och var lyrisk - du kan läsa recensionen HÄR.
Nu är det snart dags för säsong två av TV-serien, och lagom till den har första säsongen släppts på DVD. Tio episoder fördelade på två skivor. Dock har Sam Raimi; mannen som skapade EVIL DEAD, bara regisserat det 39 minuter långa pilotavsnittet. Övriga 25-minutersavsnitt är regisserade av andra förmågor.
Nå - hur står sig resten av serien mot det strålande pilotavsnittet? Bra, vill jag påstå. De är förstås betydligt mer TV-mässiga än piloten; Raimi hade längre tid på sig att göra sitt avsnitt, mer pengar, och han filmade i samma kreativa, sjövilda stuk som långfilmerna. Filmfotot är något mer återhållsamt i resterande avsnitt, men handlingen är lika vansinnig, tempot är oftast lika högt, och det är blodigare än blodigt - det vetefan som det någonsin tidigare sprutat så här mycket blod i en TV-serie.
Klantarslet Ash Williams (Bruce Campbell) har av misstag (han var pårökt) råkat läsa en formel ur Book of the Dead och därmed åter frammanat den hiskeliga, onda demoner och monster han bekämpade i de tre långfilmerna. Fast nu är det inte bara den lilla stugan i skogen som attackeras; nej nu finns demonerna överallt.
Tillsammans med ynglingarna Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) beger sig Ash iväg för att stoppa ondskan. Det är åter dags att plocka fram motorsågen och hagelbössan. Efter sig har de en polis (Jill Marie Jones), som tror att Ash är en mördare, och en mystisk kvinna spelad av Lucy Lawless. I ett avsnitt dyker Mimi Rogers upp - men det dröjer inte länge innan hon förvandlas till demon och får möta motorsågen.
ASH VS EVIL DEAD är väldigt rolig och mycket underhållande. Eftersom avsnitten är så korta som de är, hinner man inte tröttna - och jag brukar tröttna på de flesta TV-serier redan efter ett par avsnitt, något som även gäller bra TV-serier. Det blir för utdraget. ASH VS EVIL DEAD satsar på fett ös och humor istället för tradighet. Fast okej, här finns några svackor under seriens gång, men de kan jag ta.
Extramaterialet på den här DVD-utgåvan är aningen magert. Här ligger en femton minuter lång bakom kulisserna-film, som mest består av en intervju med en av producenterna. Övriga två bonusfilmer är väldigt korta hopklipp med scener och repliker ur serien, och fullkomligt meningslösa.
Däremot finns det kommentarspår till samtliga tio avsnitt. Till pilotavsnittet står EVIL DEADS skapare och tillika TV-seriens producenter Sam Raimi, Ivan Raimi, och Robert Tapert för kommentarerna, förstärkta med Bruce Campbell. Viss förvirring uppstår emellanåt, eftersom bröderna Raimi låter precis likadant - och de låter fortfarande som om de bara är tjugo år gamla.








-->

lördag 24 oktober 2015

TV: Ash vs Evil Dead

Foton copyright (c) C More
Sedan 1992 har en av de eviga frågorna varit "När kommer EVIL DEAD 4?". Det var ju 1992 ARMY OF DARKNESS, den tredje filmen i serien, kom. Fast det kändes ganska osannolikt att det skulle komma en fjärde film. Förvisso har seriens stjärna Bruce Campbell aldrig riktigt lyckats lämna B-filmsträsket, men EVIL DEADS skapare och regissör Sam Raimi gick plötsligt och blev ett stort namn i Hollywood - han gjorde blockbusters som de tre första Spindelmannenfilmerna. Raimis DRAG ME TO HELL från 2009 var en återgång till hans rötter, men att hoppas på en ny EVIL DEAD vore att hoppas för mycket, i synnerhet som Raimi följde upp DRAG ME med Disneyfilmen OZ THE GREAT AND POWERFUL - en film jag helt och hållet glömt bort.
2013 producerade Sam Raimi en nyinspelning av EVIL DEAD. Jag var avigt inställd, det var ju hädelse, men i motsats till många andra, gillade jag detta slaskiga blodbad - vilket man förstås inte fick göra. Jag förväntade mig en uppföljare till nyinspelningen, men vad fick vi istället? Jo, en uppföljare till den ursprungliga filmserien! EVIL DEAD 4 dyker äntligen upp - i form av en TV-serie om tio episoder från Starz.
Jag måste tillstå att jag var uppspelt och spänd som en liten gosse på julafton när jag äntligen skulle få se pilotavsnittet av ASH VS EVIL DEAD. De olika trailers jag sett var skitkul och lovande. De amerikanska genrejournalister som sett piloten var lyriska. Äntligen skulle jag få se Bruce Campbell återigen spänna på sig motorsågen som Ashley J Williams! Vad är väl STAR WARS mot Ash?
Som jag så ofta påpekar ser jag nästan aldrig på TV-serier. Den senaste jag såg var DAREDEVIL, en serie jag gillade, men som så ofta är fallet tyckte jag att det blev i mastigaste laget och lite tjatigt att se hela serien i ett svep. Dessförinnan kollade jag in GOTHAM, men efter några veckor började jag glömma bort att titta - och brydde mig sedan inte om att komma i kapp. THE WALKING DEAD tröttnade jag på efter knappt en säsong. TV-serieformatet må vara större än någonsin just nu, men jag föredrar långfilmer - och TV-serier från 1970-talet. Från den tid då de hade ordentliga förtexter och signaturmelodier.
Nå. Jag satte mig tillrätta i soffan och klickade på Play. ASH VS EVIL DEAD började - och jag satt som klistrad! Ja, jösses jävlar. Det här är ju ... fullkomligt fantastiskt! Oj! Wow! 39 minuter totalt vansinne. Jag kunde inte slita blicken från bildskärmen, min puls ökade, jag skrattade och tjoade, och jag ville inte att det skulle ta slut. När det så tog slut ville jag omedelbart se mer. Jag kan knappt bärga mig tills serien börjar sändas så att jag kan se fortsättningen.
Sam Raimi själv har regisserat "El Jefe", som pilotavsnittet heter, och han har skrivit manus tillsammans med brorsan Ivan Raimi och Tom Spezialy. Joseph LoDuca står återigen för musiken. Det märks att det är det gamla gänget som står bakom kameran - för det här känns lite grann som att slungas tillbaka i tiden; till EVIL DEAD 2.
Ash är nu en överviktig, medelålders man som bor i en husvagn. Han är mer självgod, mer korkad och ännu klantigare än tidigare. Han är usel på att sköta sitt jobb på en stormarknad, men lyckas ragga upp lösaktiga damer på sunkhak - vilket leder till en minst sagt flängd sexscen på en toalett.
Plötsligt gör sig Ashs förflutna påmint. Demonerna som hemsökte den där stugan i skogen för 30 år sedan dyker upp igen. Varför då? Hur gick det till? Ash funderar och så kommer han på det. Han hade helt glömt bort att han släpat hem en brud till husvagnen, där de rökte på. Då fick Ash för sig att han skulle dra fram Necronomicon, som han har liggande. Den där boken som är bunden i människohud och skriven i blod, och som innehåller formler som lockar fram demoner. Den pårökte Ash skojade till det och läste upp en formel - och detta skulle alltså straffa sig. Plötsligt är det åter dags att dra på sig den blå skjortan, plocka fram hagelgeväret och sätta igång motorsågen.
Några nya rollfigurer introduceras. Ray Santiago och Dana DeLorenzo spelar Ashs jobbarkompisar Pablo och Kelly, som följer med när Ash ska slakta demoner. Eller zombies. Eller vad dessa "deadites" nu är. Jill Marie Jones är polisen Amanda, som får se sin partner bli besatt. Lucy Lawless (som är gift med EVIL DEAD-producenten Robert Tapert) dyker upp som hastigast; hennes roll ska visst bli större vad det lider.
Tempot i ASH VS EVIL DEAD är rejält uppskruvat, det ges inga chanser att bli tråkigt. Det är fruktansvärt roligt; jag skrattade högt flera gånger, vid ett tillfälle så pass att jag höll på att sätta en seg råtta i halsen. Dessutom är det makalöst blodigt. Eftersom det är 2015 är det förstås mycket CGI-effekter, men det får man ta. Blodet sprutar hejvilt, avhuggna huvuden roterar genom luften, och kroppar exploderar medan Ash fäller oneliners. I en typiskt Raimisk scen attackeras Ash av en ettrig liten docka. Sam Raimis Oldmobile från 1973 är förstås också tillbaka.
En kompis till mig brukar sitta och rita medan han tittar på TV-serier. Han hävdar att det är så lite visuell information i alla de här nya, framgångsrika TV-serierna, att de närmast kan liknas vid radioteater. Jag håller med honom. Men - denna beskrivning stämmer inte in på ASH VS EVIL DEAD. Sam Raimi fläskar på i gammal god stil. Kameran är hyperaktiv, detaljerna är många; det här ser mer ut som en biofilm än en TV-serie.
Detta pilotavsnitt gav verkligen mersmak. Jag vill se nästa avsnitt nu på en gång! Och jag hoppas verkligen att resten av serien är lika bra och sjövild. För det här är fantastiskt! Det här är enastående! Det här rockar så att det står härliga till. Om alla TV-serier var så här kul och underhållande skulle jag se mer på TV.
Jag brukar ju aldrig betygsätta TV-program, men i det här fallet är jag tvingad att göra ett undantag och drämmer till med följande:







(ASH VS EVIL DEAD har premiär på C More den 1:a november)

Fotnot: Denna recension avser alltså pilotavsnittet. Övriga avsnitt är inte regisserade av Sam Raimi och lär ha lägre budget och resurser. 


tisdag 7 maj 2013

Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.
Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.
Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.
EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.
Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!
Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.
Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:






*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)

fredag 22 januari 2010

Bio: Det regnar köttbullar

Ännu en animerad familjefilm i 3D, den här gången baserad på en barnbok jag aldrig hört talas om. Förhandssnacket om den här filmen har dock varit bra, så jag såg fram emot en kul film.
Filmen utspelar sig på en liten ö som döljs bakom A:et i Atlanten i alla kartböcker. På denna ö lever man helt och hållet på sardiner: fiska, paketera, sälja, servera och äta sardiner. Något en del av befolkningen tröttnat på. framför allt tonåringen Flint Lockwood, som vill bli uppfinnare och som bor tillsammans med sin farsa.
Unge flint uppfinner diverse väldigt märkliga och misslyckade prylar, och bland det märkligaste är ett gäng råttfåglar (flygande råttor) som genast rymde och som dyker upp från skyn när man minst väntar dem. Flint drömmer dock om att lyckas med en speciell grej: att kunna förvandla vatten till mat. Han bygger en maskin som ska kunna göra detta, men det går inte så bra - maskinenflippar ut och far upp i himlen. Totalt misslyckad.
...Tror Flint.
Tills det plötsligt börjar regna hambur-
gare från himlen. Burgarna följs av annan mat, och snart leder matskyfallen till katastrofer. Med hjälp av den ärtiga och oprövade TV-reportern Sam och en dum apa som heter Steve, måste Flint stoppa spaghettitornados och såstsunamis.
DET REGNAR KÖTTBULLAR börjar bra. Ja, mer än bra. Första halvan av filmen är fantastiskt rolig; filmen är full av lika absurda som oväntade skämt, och jag skrattade högt flera gånger. Men så fort det börjar regna mat är det inte lika roligt längre. Det bliroverkill; det blir bara gapigt och hysteriskt, alldeles för actionpackat och man glömmer bort skämtandet. Budskapet om att frosseri inte är så bra är förstås så övertydligt det kan bli.

Figur-
design-
en är väldigt enkel, men rätt rolig. Däremot är 3D-effekterna inte mycket att skriva hem om; det hela känns ganska platt.
Filmen går upp både dubbad till svenska och i originalversion utan text. Jag såg den sistnämnda, och fick därför uppleva figurer vars röster tillhörde AnnaFaris, James Caan, Benjamin Bratt, Mr T och Bruce Campbell.






(Biopremiär 22/1)

tisdag 10 november 2009

Sjung och dansa med Ash och de onda döda!

Den gode Jimmy skickade över de här länkarna, och dessa snuttar ur EVIL DEAD THE MUSICAL måste förstås visas upp:



söndag 8 november 2009

The Evil Dead tillbaka på bio!

Åtminstone i USA och Kanada. Sage Stallones bolag Grindhouse Releasing ska släppa ut Sam Raimis genombrott igen.
Raimi har ju länge pratat om att göra en remake på filmen, något som gjort fans upprörda och något som är en omöjlighet, eftersom det inte går att ersätta Bruce Campbell - det sistnämnda håller Raimi med om. Han motiverade en nyinspelning med att säga att nästan ingen har sett originalfilmen på bio, det var först på video den blev en hit.
Nåja. Eftersom en del äldre filmer nu görs om till 3D-versioner, föreslog jag för ett tag sedan en 3D-konvertering av EVIL DEAD. Det hade fanimej varit något att se på en stor duk! Men den vanliga versionen är inte dum den heller.
Men vi vågar väl inte hoppas på att någon vågar ta hit en kopia... Modiga distributörer kan maila Grindhouses David Szulkin på info@grindhousereleasing.com.

tisdag 21 juli 2009

Bruce Campbell: Geek or God

Jag upptäckte nyss att någon slängt upp den här på nätet. Jake West filmade en massa bonusmaterial till Anchor Bay UK:s feta EVIL DEAD-box som kom 2003, och jag medverkar i dokumentären THE LIVING LOVE THE DEAD. Dock klippte Jake ut alla kommentarer om Bruce Campbell och spikade ihop dem till den här lilla hyllningsfilmen.

Jag får väl påpeka att min kommentar om att emaila Campbell känns mer än lovligt förvirrad (det låter som om jag tappar tråden meda jag pratar), och jag har i ärlighetens namn bara mailat Campbell en gång, för tio år sedan, då jag försökte få honom att komma till Fantastisk Filmfestival.

Jag undrar även vad det är för ett konstigt klipp där jag sitter och skakar och säger "workshed" utan att öppna munnen. Jag har inget som helst minne av varför jag gör så, om det ska vara något slags imitation av något.


måndag 22 juni 2009

Stora födelsedags-dagen!

Idag går vi på kondis, beställer en bit budapeststubbe och hyllar Bruce Campbell (51) och Kris Kristofferson (73).
...Ja, och Meryl Streep, om du är lagd åt det hållet och gillar fisk.

torsdag 11 juni 2009

Bio: Drag Me To Hell

Redan innan jag sett filmen, kände jag för att stå upp i givakt och trumpeta MÄSTAREN ÄR TILLBAKA!
Ni som följt mig och mina krönikor under många år, kanske ända sedan 1993, vet jag jag ofta nämner tre regissörer som influerat mig och haft stor betydelse för mitt liv.

Sergio Leone, som fick mig att upptäcka att film inte tvunget måste se ut som traditionell Hollywoodfilm, som förstås var det jag mest såg fram till mitten av tonåren, då jag började konsumera videofilmer.
Dario Argento, som fick mig att bli seriöst intresserad av film, av skräckfilm och av europeisk skräckfilm.

Sam Raimi, som verkligen fick mig att vilja GÖRA film.

Jag kommer ihåg första gången jag såg THE EVIL DEAD. Det måste vara mer än tjugo år sedan nu. En kompis, som numera är en berömd serietecknare, hade fått tag på en piratkopia. Denna kopia var av enastående usel kvalitet, inte nog med att den var suddigare än suddigast, den var även svartvit! Detta hindrade mig inte från att se den om och om igen. Jag såg den varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag var otroligt fascinerad av denna märkliga lilla skräckfilm. Än mer fascinerad blev jag av det häpnadsväckande faktum att regissören Sam Raimi bara var 20 år när han började spela in filmen 1979 - och hade hunnit bli hela 23 när den äntligen färdigställts och gjorde sensation på marknaden i Cannes. Som jämförelse kan jag nämna att jag var 38 när FROSTBITEN äntligen fick sin premiär...

Efter ett tag kom jag över en kopia på EVIL DEAD i färg - men den var inte mindre udda än den tidigare kassetten. Denna tidskodade kopia hade nämligen titeln BOOK OF THE DEAD i förtexterna. Detta var filmens titel innan distributören bad Raimi och hans gäng att hitta på en mer kommersiellt gångbar titel. Jag undrar var denna kopia ursprungligen kom ifrån. En tid efter detta släpptes EVIL DEAD på video i Sverige - efter den hårt nerklippta EVIL DEAD 2, som släppts tidigare. Den svenska utgåvan av EVIL DEAD saknade drygt en kvart, vilket gjorde den så pass obegriplig att resultatet kanske kunde klassas som surrealistisk konst. Idag finns förstås filmen att tillgå helt oklippt i Sverige, och inte nog med det - om man kostar på sig och köper engelska Anchor Bays DVD-box med alla tre filmerna, kan man få se en liten dokumentär av Jake "Evil Aliens" West, i vilken jag sitter iförd smoking, röker cigarr och pratar om mina minnen av EVIL DEAD.

I höst fyller Raimi 50 och har blivit något av en maktfaktor i Hollywood. Det är både kul och lite märkligt. Han känns ju liksom fortfarande som "en av oss". Jag känner inte Sam Raimi, men han är en i gänget. En av de unga, coola, extremt talangfulla killarna, som gjorde bra lågbudgetfilmer och som drevs av kärlek till film, och vars referenser var ungefär desamma som mina. Han gillade monster och slapstick. Och detta är väl orsaken till att hans gamla fans förlåter honom för att han gjort en baseballfilm med Kevin Costner, och till att han inte kallas sell-out efter SPIDER-MAN-filmerna.

Tänker man efter, har Sam Raimi inte regisserat så många filmer. Vi har EVIL DEAD-
trilogin. CRIME-
WAVE, som jag tror hette RING SÅ MÖRDAR VI på video i Sverige, och som är mer hysterisk än lyckad. DARKMAN, förstås. SNABBARE ÄN DÖDEN, som jag inte tycker är så dålig som så många andra - jag gillar den. A SIMPLE PLAN och THE GIFT, vilka visade att Raimi även är en begåvad regissör av dramathrillers. Och så då FOR LOVE OF THE GAME; baseballfilmen. Men den har jag inte sett. Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

Och så har vi SPIDER-MAN-trilogin, med en fjärde film på gång. Det känns skönt att man väntade med att filmatisera Spindelmannen och att Raimi hamnade i regissörsstolen, och att den film James Cameron skulle göra i början av 90-talet - vilken Stan Lee pratade mycket om i Göteborg - aldrig blev av. Inte bara för att det effektmässigt blev bättre nu, utan mer för att Sam Raimi har förståelse för figuren och för tecknade serier (till skillnad från till exempel Joel Schumacher, som gjorde sitt bästa för att sabba Läderlappen). SPIDER-MAN 2 håller jag tveklöst som den bästa superhjältefilm som gjorts. Anhängare av THE DARK KNIGHT får säga vad de vill. SPIDER-MAN 3 är den svagaste i serien, mest för att den gapar över för mycket och borde ha gjorts som två filmer. Men jag kan inte påstå att det är en dålig film.

Förutom ovanstående, har Raimi och hans Renaissance Pictures producerat en hel del, bland annat TV-serierna om Hercules och Xena. Raimis partner sedan 1979, Rob Tapert, gick till och med och gifte sig med Lucy Lawless! Raimi ligger även bakom Ghost House, som producerat en rad inte alltid så lyckade skräckfilmer, samt köpt in en del utländsk; bland annat dansk, skräck som släppts på DVD i USA.

Sam Raimi och EVIL DEAD inspirerade många, men de flesta blev bara bleka imitatörer. Scott Spiegel var med och skrev manuset till EVIL DEAD 2, och när han själv regisserat - som INTRUDER och FROM DUSK TILL DAWN 2 - har han gjort det i något slags pseudo-Raimistil. Dock utan att lyckas. Peter Jackson har sagt att det var EVIL DEAD som inspirerade honom att göra BAD TASTE. Det är ganska uppenbart när man ser Jacksons debutverk. Men skillnaden är att Raimi hade en mening med sitt kreativa kameraarbete, med alla bisarra bildvinklar och åkningar. Jackson viftade runt med kameran enbart för att det skulle se "häftigt" ut, något han fortsatte med i BRAINDEAD. Idag har jag rätt svårt för BAD TASTE och BRAINDEAD, de är mer hysteriska än kul. Det är också intressant att jämföra SPIDER-MAN med SAGAN OM RINGEN-trilogin. Nu har jag aldrig varit en Tolkien-fan, eller ens fantasyentusiast (förutom Conan, såklart), men jag upplever bara Jacksons filmer som utanpåverk. De är fantastiskt tjusiga att titta på - men totalt oengagerande, med endimensionella figurer på ett tråkigt uppdrag i sega, förvirrade filmer. Medan jag engageras av Peter Parker och hans liv. Till saken hör förstås att jag gillat Spindelmannen sedan jag var i sjuårsåldern, men ändå. Jag inbillar mig att folk som aldrig läst Spindelmannen kan ha utbyte av filmerna. Har man inte läst Tolkien, blir man lätt lost. Och allvarligt talat, vilken hjälte är coolast: en brottsbekämpare med spindelkrafter och som har bekymmer med diverse brudar, eller en liten tomte med stora fötter som trivs bäst när han får mysa ihop med andra små tomtar.


Nu skriver vi 2009 och Sam Raimi är åter på tapeten - och det med sin första skräckfilm på väldigt, väldigt länge. Lilla söta Alison Lohman är Christine Brown, som jobbar på bank och är flickvän till rikemanssonen Clay (Justin Long). En dag kommer det in en gammal zigenarkvinna; fru Ganush (Lorna Raver) och vill förlänga sina lån, eftersom hon håller på att bli vräkt från sitt hus. Christine försöker avancera på jobbet och har fått tips om att vara hårdare och mer agressiv, så hon nekar den fula, vidriga och äckliga kärringen lånet. Då blir fru Ganush fly förbannad och attackerar Christine, innan vakterna slänger ut henne. Senare samma dag väntar kärringen på Christine i det tomma parkeringshuset, och attackerar på nytt - och kastar en förbannelse över den stackars banktjänstekvinnan.

Förbannelser är aldrig bra. I synnerhet inte när de innebär att det stökas till i hemmet, saker far omkring, man får på käften av osynliga krafter, och en vresig och skitful zigenarhagga tycks dyka upp när man minst anar det. Christine tar hjälp av en spågubbe, som tycker att hon nog bör offra ett levande djur till den onda get som visst är i farten ("Men jag är ju vegetarian!" klagar Christine), men inte fan hjälper det. Och självklart tror inte Clay på tjejens historier om vad som hänt och håller på att hända. Men det blir hela tiden värre. Vid en middag hos Clays snipiga föräldrar flippar Christine ut, och inser att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot demonen.

Sam Raimi har sagt att han ville göra en skräckfilm som är kul och underhållande - och det är precis vad det här är. Ja, det är faktiskt skitkul! Jag kan väl inte påstå att det är speciellt otäckt eller spännande, även om den tilltänkta unga publiken säkert kommer att hoppa högt åt en del BÖH-effekter, men jag satt och njöt och skrattade gott åt alla påhitt. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här typen av spökfilm - tjoflöjt-spökfilm? För tjoflöjt är just vad det är!

Det börjar redan i inledningen - filmen öppnar med Universals logga från 70-talet (Raimi har sagt att han tyckte det bästa med DARKMAN var att en av hans filmer öppnade med Universalloggan), en kul liten blinkning. Därefter är filmen full av bildcitat och blinkningar åt alla möjliga håll. Mot slutet finns ett tjusigt litet Hitchcockinslag, på ett ställe spys det maskar, vilket förstås för tankarna till Fulci, men mest blinkar Raimi åt sig själv. Det här känns lite grann som EVIL DEAD 2 korsad med Stephen Kings "Förbannelse" (som i sin filmversion fick behålla originaltiteln THINNER). Här är det Alison Lohman som åker på Bruce Campbell-stryk så det visslar om det! Den långa scenen där fru Ganush attackerar Christine i parkeringshuset är fantastisk, och bitvis kompas den av jazzbas. JAZZBAS! Jösses, jag slog mig på knäna och frustade av skratt. Vi bjuds även på det gamla, fina ögonen-ploppar-ut-ur-ögonhålorna-och-flyger-in-i-munnen-på-skrikande-tjej-tricket, som ju blev så uppskattat i EVIL DEAD 2. Och när en kille blir besatt, dansar han omkring som när Ash är besatt i DEAD-filmerna. Vad mer? Tja, det bjussas på en talande get, det ser man ju inte varje dag. Det är för lite talande getter i dagens filmer. Och det är väldigt mycket spy- eller dregla äckel i ansiktet och munnen på någon annan. Christopher Young står får filmmusiken, som faktiskt påminner rätt mycket om Joseph Loducas EVIL DEAD 2-soundtrack, med lite zigenartillägg. Dock ingen jävla zigenarjazz. På soundtracket ligger även ett spår av Lalo Schifrin; "from the unused score for THE EXORCIST". Ted Raimi ska visst vara med någonstans, men jag såg honom inte.

Stephen King fick kritik för att det var zigenare som kastade förban-
nelsen i boken nämnd här ovan. Fördomsfullt, tyckte en del. Kanske tycker en del detsamma om DRAG ME TO HELL. Men vad skulle det annars vara för folk som uttalar förbannelsr i filmer och böcker? Det måste ju liksom vara zigenare, indianer, indier, asiater eller djungelstammar. Det blir ju inte lika trovärdigt med Greta från Dösjebro, eller Pam från Wisconsin. Vi västerlänningar har ju aldrig varit så mycket för mystik. Fast häromåret blev jag spådd av en dansk häxa. Nej, fråga inte.

I vilket fall: DRAG ME TO HELL är måhända en bagatell som inte kommer att göra något avtryck i filmhistorien som Sam Raimis tidigare filmer, men jävlar i min lilla låda vad kul och underhållande det är!









(Biopremiär 12/6)

lördag 2 maj 2009

DVD: My Name Is Bruce

MY NAME IS BRUCE (Noble Entertainment)

Jag har skrivit så mycket om biofilm och gamla konstiga saker på sistone, att jag släpat efter när det gäller nya DVD-släpp. Och det är väl nästan oförlåtligt av mig att inte ha skrivit om MY NAME IS BRUCE, i synnerhet som jag veckan innan den släpptes recenserade BUBBA HO-TEP, och just MY NAME IS BRUCE tog jag upp här i TOPPRAFFEL! redan för några månader sedan, efter att jag sett trailern.

Då skrev jag något i stil med att den här filmen kan bli precis hur som helst - antingen världens bästa film, eller ren dynga (åtminstone är det vad jag tror att jag skrev, eftersom jag inte brytt mig om att kolla, jag skrev kanske inte alls så). Efter att ha sett MY NAME IS BRUCE, konstaterar jag att filmen hamnade någonstans mellan dessa två alternativ. Det här är varken fantastiskt eller ruttet.

Gamle serieförfattaren Mark Verheiden har skrivit manuset om den lilla gruvstaden där partande tonåringar råkar släppa lös en kinesisk demon. Slakt följer, men tonårsgrabben Jeff tror sig ha lösningen på problemet: vem är väl bättre lämpad än hans idol, B-filmsskådisen Bruce Campbell, att bekämpa ondskan? Sagt och gjort, Jeff kidnappar Campbell, som tror att det hela är en födelsedagspresent från hans agent (spelad av Ted Raimi, som förekommer i tre roller). Fast saker och ting blir inte som Campbell tänkt sig när han upptäcker att demonen inte är en utklädd stuntman.
Bruce Campbell står även för regin, och hans porträtt av sig själv är inte precis smickrande.

Filmens Bruce Campbell är nämligen ett drygt rövhål som hatar de taskiga lågbudgetskräckisarna han medverkar i. Han bor i en sunkig husvagn och han är elak mot folk - i början av filmen finns det en fantastisk scen där han ser till att en rullstolsbunden gubbe råkar illa ut. Just rullstolsincidenten är inspirerad av en verklig händelse - en gång när Campbell satt och skev autografer på en mässa dök det upp en kille i rullstol och bar sig åt som ett svin, men eftersom han ju var handikappad, vågade ingen säga till av rädsla att framstå som svin även de.

Fast verklig-
hetens Bruce Campbell lever inte alls samma liv som filmens. De två Brucarna har möjligen vissa gemensamma personlighetsdrag, men det riktige Campbell har egentligen en rätt okej skådespelarkarriär. Dessutom är han en väldigt rolig författare och inte helt hopplös som regissör. Men MY NAME IS BRUCE är inte så kul och bra vi alla vill att den ska vara. Trevligt och småkul, men den saknar något som lyfter den. Fast det spelar förstås egentligen ingen roll, för om du inte redan har sett filmen, lär du snart göra det. För det är ju trots allt som så att Bruce Campbell är vår tids främste kultskådis, och allt med honom ska ses, och mycket skit blir intressant bara för att han är med.