Ni som följt mig och mina krönikor under många år, kanske ända sedan 1993, vet jag jag ofta nämner tre regissörer som influerat mig och haft stor betydelse för mitt liv.
Sergio Leone, som fick mig att upptäcka att film inte tvunget måste se ut som traditionell Hollywoodfilm, som förstås var det jag mest såg fram till mitten av tonåren, då jag började konsumera videofilmer.
Dario Argento, som fick mig att bli seriöst intresserad av film, av skräckfilm och av europeisk skräckfilm.
Sam Raimi, som verkligen fick mig att vilja GÖRA film.
Jag kommer ihåg första gången jag såg THE EVIL DEAD. Det måste vara mer än tjugo år sedan nu. En kompis, som numera är en berömd serietecknare, hade fått tag på en piratkopia. Denna kopia var av enastående usel kvalitet, inte nog med att den var suddigare än suddigast, den var även svartvit! Detta hindrade mig inte från att se den om och om igen. Jag såg den varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag var otroligt fascinerad av denna märkliga lilla skräckfilm. Än mer fascinerad blev jag av det häpnadsväckande faktum att regissören Sam Raimi bara var 20 år när han började spela in filmen 1979 - och hade hunnit bli hela 23 när den äntligen färdigställts och gjorde sensation på marknaden i Cannes. Som jämförelse kan jag nämna att jag var 38 när FROSTBITEN äntligen fick sin premiär...
Efter ett tag kom jag över en kopia på EVIL DEAD i färg - men den var inte mindre udda än den tidigare kassetten. Denna tidskodade kopia hade nämligen titeln BOOK OF THE DEAD i förtexterna. Detta var filmens titel innan distributören bad Raimi och hans gäng att hitta på en mer kommersiellt gångbar titel. Jag undrar var denna kopia ursprungligen kom ifrån. En tid efter detta släpptes EVIL DEAD på video i Sverige - efter den hårt nerklippta EVIL DEAD 2, som släppts tidigare. Den svenska utgåvan av EVIL DEAD saknade drygt en kvart, vilket gjorde den så pass obegriplig att resultatet kanske kunde klassas som surrealistisk konst. Idag finns förstås filmen att tillgå helt oklippt i Sverige, och inte nog med det - om man kostar på sig och köper engelska Anchor Bays DVD-box med alla tre filmerna, kan man få se en liten dokumentär av Jake "Evil Aliens" West, i vilken jag sitter iförd smoking, röker cigarr och pratar om mina minnen av EVIL DEAD.
I höst fyller Raimi 50 och har blivit något av en maktfaktor i Hollywood. Det är både kul och lite märkligt. Han känns ju liksom fortfarande som "en av oss". Jag känner inte Sam Raimi, men han är en i gänget. En av de unga, coola, extremt talangfulla killarna, som gjorde bra lågbudgetfilmer och som drevs av kärlek till film, och vars referenser var ungefär desamma som mina. Han gillade monster och slapstick. Och detta är väl orsaken till att hans gamla fans förlåter honom för att han gjort en baseballfilm med Kevin Costner, och till att han inte kallas sell-out efter SPIDER-MAN-filmerna.
Tänker man efter, har Sam Raimi inte regisserat så många filmer. Vi har EVIL DEAD-
trilogin. CRIME-
WAVE, som jag tror hette RING SÅ MÖRDAR VI på video i Sverige, och som är mer hysterisk än lyckad. DARKMAN, förstås. SNABBARE ÄN DÖDEN, som jag inte tycker är så dålig som så många andra - jag gillar den. A SIMPLE PLAN och THE GIFT, vilka visade att Raimi även är en begåvad regissör av dramathrillers. Och så då FOR LOVE OF THE GAME; baseballfilmen. Men den har jag inte sett. Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.
Och så har vi SPIDER-MAN-trilogin, med en fjärde film på gång. Det känns skönt att man väntade med att filmatisera Spindelmannen och att Raimi hamnade i regissörsstolen, och att den film James Cameron skulle göra i början av 90-talet - vilken Stan Lee pratade mycket om i Göteborg - aldrig blev av. Inte bara för att det effektmässigt blev bättre nu, utan mer för att Sam Raimi har förståelse för figuren och för tecknade serier (till skillnad från till exempel Joel Schumacher, som gjorde sitt bästa för att sabba Läderlappen). SPIDER-MAN 2 håller jag tveklöst som den bästa superhjältefilm som gjorts. Anhängare av THE DARK KNIGHT får säga vad de vill. SPIDER-MAN 3 är den svagaste i serien, mest för att den gapar över för mycket och borde ha gjorts som två filmer. Men jag kan inte påstå att det är en dålig film.
Förutom ovanstående, har Raimi och hans Renaissance Pictures producerat en hel del, bland annat TV-serierna om Hercules och Xena. Raimis partner sedan 1979, Rob Tapert, gick till och med och gifte sig med Lucy Lawless! Raimi ligger även bakom Ghost House, som producerat en rad inte alltid så lyckade skräckfilmer, samt köpt in en del utländsk; bland annat dansk, skräck som släppts på DVD i USA.
Sam Raimi och EVIL DEAD inspirerade många, men de flesta blev bara bleka imitatörer. Scott Spiegel var med och skrev manuset till EVIL DEAD 2, och när han själv regisserat - som INTRUDER och FROM DUSK TILL DAWN 2 - har han gjort det i något slags pseudo-Raimistil. Dock utan att lyckas. Peter Jackson har sagt att det var EVIL DEAD som inspirerade honom att göra BAD TASTE. Det är ganska uppenbart när man ser Jacksons debutverk. Men skillnaden är att Raimi hade en mening med sitt kreativa kameraarbete, med alla bisarra bildvinklar och åkningar. Jackson viftade runt med kameran enbart för att det skulle se "häftigt" ut, något han fortsatte med i BRAINDEAD. Idag har jag rätt svårt för BAD TASTE och BRAINDEAD, de är mer hysteriska än kul. Det är också intressant att jämföra SPIDER-MAN med SAGAN OM RINGEN-trilogin. Nu har jag aldrig varit en Tolkien-fan, eller ens fantasyentusiast (förutom Conan, såklart), men jag upplever bara Jacksons filmer som utanpåverk. De är fantastiskt tjusiga att titta på - men totalt oengagerande, med endimensionella figurer på ett tråkigt uppdrag i sega, förvirrade filmer. Medan jag engageras av Peter Parker och hans liv. Till saken hör förstås att jag gillat Spindelmannen sedan jag var i sjuårsåldern, men ändå. Jag inbillar mig att folk som aldrig läst Spindelmannen kan ha utbyte av filmerna. Har man inte läst Tolkien, blir man lätt lost. Och allvarligt talat, vilken hjälte är coolast: en brottsbekämpare med spindelkrafter och som har bekymmer med diverse brudar, eller en liten tomte med stora fötter som trivs bäst när han får mysa ihop med andra små tomtar.
Nu skriver vi 2009 och Sam Raimi är åter på tapeten - och det med sin första skräckfilm på väldigt, väldigt länge. Lilla söta Alison Lohman är Christine Brown, som jobbar på bank och är flickvän till rikemanssonen Clay (Justin Long). En dag kommer det in en gammal zigenarkvinna; fru Ganush (Lorna Raver) och vill förlänga sina lån, eftersom hon håller på att bli vräkt från sitt hus. Christine försöker avancera på jobbet och har fått tips om att vara hårdare och mer agressiv, så hon nekar den fula, vidriga och äckliga kärringen lånet. Då blir fru Ganush fly förbannad och attackerar Christine, innan vakterna slänger ut henne. Senare samma dag väntar kärringen på Christine i det tomma parkeringshuset, och attackerar på nytt - och kastar en förbannelse över den stackars banktjänstekvinnan.
Förbannelser är aldrig bra. I synnerhet inte när de innebär att det stökas till i hemmet, saker far omkring, man får på käften av osynliga krafter, och en vresig och skitful zigenarhagga tycks dyka upp när man minst anar det. Christine tar hjälp av en spågubbe, som tycker att hon nog bör offra ett levande djur till den onda get som visst är i farten ("Men jag är ju vegetarian!" klagar Christine), men inte fan hjälper det. Och självklart tror inte Clay på tjejens historier om vad som hänt och håller på att hända. Men det blir hela tiden värre. Vid en middag hos Clays snipiga föräldrar flippar Christine ut, och inser att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot demonen.
Sam Raimi har sagt att han ville göra en skräckfilm som är kul och underhållande - och det är precis vad det här är. Ja, det är faktiskt skitkul! Jag kan väl inte påstå att det är speciellt otäckt eller spännande, även om den tilltänkta unga publiken säkert kommer att hoppa högt åt en del BÖH-effekter, men jag satt och njöt och skrattade gott åt alla påhitt. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här typen av spökfilm - tjoflöjt-spökfilm? För tjoflöjt är just vad det är!
Det börjar redan i inledningen - filmen öppnar med Universals logga från 70-talet (Raimi har sagt att han tyckte det bästa med DARKMAN var att en av hans filmer öppnade med Universalloggan), en kul liten blinkning. Därefter är filmen full av bildcitat och blinkningar åt alla möjliga håll. Mot slutet finns ett tjusigt litet Hitchcockinslag, på ett ställe spys det maskar, vilket förstås för tankarna till Fulci, men mest blinkar Raimi åt sig själv. Det här känns lite grann som EVIL DEAD 2 korsad med Stephen Kings "Förbannelse" (som i sin filmversion fick behålla originaltiteln THINNER). Här är det Alison Lohman som åker på Bruce Campbell-stryk så det visslar om det! Den långa scenen där fru Ganush attackerar Christine i parkeringshuset är fantastisk, och bitvis kompas den av jazzbas.
JAZZBAS! Jösses, jag slog mig på knäna och frustade av skratt. Vi bjuds även på det gamla, fina ögonen-ploppar-ut-ur-ögonhålorna-och-flyger-in-i-munnen-på-skrikande-tjej-tricket, som ju blev så uppskattat i EVIL DEAD 2. Och när en kille blir besatt, dansar han omkring som när Ash är besatt i DEAD-filmerna. Vad mer? Tja, det bjussas på en talande get, det ser man ju inte varje dag. Det är för lite talande getter i dagens filmer. Och det är väldigt mycket spy- eller dregla äckel i ansiktet och munnen på någon annan. Christopher Young står får filmmusiken, som faktiskt påminner rätt mycket om Joseph Loducas EVIL DEAD 2-soundtrack, med lite zigenartillägg. Dock ingen jävla zigenarjazz. På soundtracket ligger även ett spår av Lalo Schifrin; "from the unused score for THE EXORCIST". Ted Raimi ska visst vara med någonstans, men jag såg honom inte.
Stephen King fick kritik för att det var zigenare som kastade förban-
nelsen i boken nämnd här ovan. Fördomsfullt, tyckte en del. Kanske tycker en del detsamma om DRAG ME TO HELL. Men vad skulle det annars vara för folk som uttalar förbannelsr i filmer och böcker? Det måste ju liksom vara zigenare, indianer, indier, asiater eller djungelstammar. Det blir ju inte lika trovärdigt med Greta från Dösjebro, eller Pam från Wisconsin. Vi västerlänningar har ju aldrig varit så mycket för mystik. Fast häromåret blev jag spådd av en dansk häxa. Nej, fråga inte.
I vilket fall: DRAG ME TO HELL är måhända en bagatell som inte kommer att göra något avtryck i filmhistorien som Sam Raimis tidigare filmer, men jävlar i min lilla låda vad kul och underhållande det är!
.jpg)
(Biopremiär 12/6)
Inlägg
