Visar inlägg med etikett Brie Larson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brie Larson. Visa alla inlägg

lördag 18 maj 2019

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?

Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.

Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.

Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.

AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?

Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.

... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!

Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!

Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.

I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.

Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.

AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.

Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.

Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.

Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.

... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.

Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

torsdag 21 mars 2019

Bio: Captain Marvel

Foton (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Hallå där, min bäste herre!" utbrister säkert några läsare. "CAPTAIN MARVEL hade ju premiär för flera veckor sedan!"
Ja, det hade den. Men den pressvisades inte i Göteborg, och jag har inte haft tid eller möjlighet att se den förrän nu - därav denna sena recension.
Häromdagen försökte jag redogöra för Kapten Marvels historia för en bekant. Hon blev mer än lovligt förvirrad. Jag blev nog lite förvirrad jag med. De enda Kapten Marvel-serier jag faktiskt läst, är de med den riktige Kapten Marvel - ni vet, serien om den lille grabben Billy Batson som utbrister i ett frejdigt "Shazam!" och som då förvandlas  till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel. Denna Stålmannenkonkurrent från 1940-talet stoppades av DC Comics, vilka ju äger Stålmannen. Kapten Marvel ansågs vara ett plagiat.
Senare köpte DC Comics den gamla Kapten Marvel-figuren och serierna om honom gavs ut på nytt. Fast konkurrenten Marvel Comics hade sin egen Kapten Marvel, som debuterade 1967. En serie jag aldrig någonsin läst. Första gången jag noterade Marvels Kapten Marvel, var när Bild & Bubbla skrev om Jim Starlins seriealbum "The Death of Captain Marvel" från 1982. Det stod att kaptenen dog en osuperhjälteaktig död i cancer.
Marvels kapten ersattes av en hel räcka nya kaptener - både män och kvinnor. Den nuvarande Kapten Marvel; Carol Danvers, verkar vara den sjunde. Hon var tidigare superhjälten Ms Marvel.
Vad som också hände under denna period, var att man kom fram till att det bara är Marvel som får använda sig av namnet Captain Marvel - DC hade visst missat att registrera namnet, eller hur det var. Så, den ursprunglige Kapten Marvel blev Shazam.
Javisst, det här är rätt förvirrat - och eftersom jag alltså aldrig läste Marvels serier om figuren, eller snarare figurerna, vet jag inte om jag hänger med själv. Till saken hör att det under 1960-talet förekom en helt annan Kapten Marvel i en kortlivad tidning, och han hade ingenting med de andra kaptenerna att göra.
Okej. Till den bioaktuella - och ohemult framgångsrika - långfilmen, i regi av Anna Boden och Ryan Fleck (jag fnissar varje gång jag ser Anna bodens namn, eftersom jag inte kan låta bli att läsa "Åsa Bodén"). Ett bättre namn på filmen vore CAROL DANVERS eller VERS - eftersom Captain Marvel inte nämns en enda gång i filmen.
En del i bekantskapskretsen tycker att filmen är okej, inte mer. Påfallande många tycker att det här är riktigt bra, direkt lysande. Efter att ha sett filmen är min spontana reaktion:
Var det här allt?
Jag kommer osökt att  tänka på BLACK PANTHER, som fick obegripligt bra kritik. Det kändes som att det räckte med en afrikansk hjälte för att hyllas som en bra och viktig film - att handlingen sög, rollfigurerna var trista, och actionscenerna var vissna spelade ingen roll. Nu hyllas CAPTAIN MARVEL som en feministisk förebild - men alla verkar ha missat det faktum att filmen är banal, tjatig och tråkig. Om man inte är tio år.
Filmen börjar med en rad vansinnigt tråkiga rymdstrider. De är raserna Kree och Skrull som ligger i fejd med varandra. Vi får se en lång rad bilder på rymdskepp, planeter, byggnader, och fan och hans moster, och det står utskrivet i bild vad det är för något. Som om jag skulle lägga det på minnet.
Brie Larson spelar Vers, en av Krees soldater. Hon tränar kampsport med Jude Law, vars rollfigur tydligen heter Yon-Rogg, vilket är lite för likt både Kapten Grogg och Rock-Ragge. Det blir krig och explosioner, och plötsligt trillar Vers ner på jorden.
Det är mitten av 1990-talet och jag tänker att nu kan det bli lite kul med en massa 90-talsreferrenser. Men bortsett från en scen i en videobutik, en annan scen på ett internetcafé, och ett CD-rom-skämt, gör de ingenting alls av det faktum att filmen utspelas på 90-talet. Det hela kunde lika gärna utspelas i nutid.
Samuel Jackson dyker upp som Nick Fury. Jackson har gjorts yngre med hjälp av datorer, han har hår och två fungerande ögon. Han undrar vad den där Vres är för någon.
Vres kommer på att hon är Carol Danvers, och hon letar efter en tant spelad av Annette Bening. Yon-Rogg och divese rymdfolk från Kree och Skrull anländer till jorden, och så blir det fajting. Ja, och så hittar Nick Fury en katt.
Jag tycker att CAPTAIN MARVEL är oförskämt tråkig och ointressant. Handlingen är tunn och filmen består mest av en massa rudimentära slagsmål. Vers' superkrafter är lite ospecificerade, hon skjuter någon sorts strålar med händerna, och verkar ibland kunna göra mer än så. Filmen verkar rikta sig till mindre barn utan större krav på finesser. Jag såg filmen i förrgår, men har redan svårt att minnas stora delar av den.
Vad som slår mig är att de superhjältefilmer som produceras av Marvel Studios ofta ser ut att vara gjorda av en och samma regissör, vilket dock inte är fallet. De är alla gjorda utan någon specifik stil, de ser bara ut som färgglada plastprodukter, bröliga filmer som badar i datoranimationer. Det är väldigt långtifrån regissörer som Tim Burton och Sam Raimi, som satte sin personliga prägel på de superhjältefilmer de gjorde.
Å andra sidan ser alldeles för många amerikanska superhjältetidningar av idag ut som filmerna - serierna dränks i kladdig datorfärgläggning, och det är svårt att se om det faktiskt är vältecknat eller ej.
Och Brie Larson, då? Tja, hon funkar väl hyfsat. Hon är söt och ser ut som en amerikansk helylletjej, som är både elevrådsordförande och hejaklacksledare. Hon har ingen större utstrålning och hon är inte speciellt tuff. Det är lite Pernilla Wahlgren över henne. "Oh, sicken kär tös!" skulle mina äldre släktingar ha utbrustit om de fortfarande vore i livet. Och Jude Law är ungefär lika kul som en strukturtapet.
Man vet att något är fel när ett par scener med en katt är bättre än resten av filmen. Och då är kattscenerna inte så där jättekul de heller.
I den inledande Marvelvinjetten hyllas minnet av Stan Lee, och det kommer två extrascener under- och efter eftertexterna. Kapten Marvel får gärna återkomma i ännu en solofilm - men hur vore det med en ordentlig story nästa gång?
Av de senaste årens Marvelfilmer tycker jag att ANT-MAN, ANT-MAN AND THE WASP, och THOR: RAGNARÖK är de bästa - eftersom de är roliga och har karismatiska skådespelare.










(Biopremiär 6/3)

tisdag 7 mars 2017

Bio: Kong: Skull Island

Foton copyright (c) Warner Bros

För mig har den "riktiga" KING KONG alltid varit John Guillermins utskällda version från 1976. Den kom  när jag var barn, och även om jag faktiskt inte såg själva filmen under 70-talet; det dröjde tills 80-talet, så var jag rätt besatt av KING KONG -- alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG anlände och tog över.

Jag visste nästan allt om handlingen, jag facinerades av filmaffischen, på vilken Kong står uppe på World Trade Center, och jag hade en orange T-shirt med detta motiv. Vidare hade en kompis' storebror ett seriealbum om King Kong. Detta byggde på originalfilmen från 1933 och jag undrade var World Trade Center höll hus - liksom alla helikoptrar och långhåriga hjältar. Långt senare köpte jag själv detta seriealbum - i två olika utgåvor. Ursprungligen gavs det ut av Gold Key i USA 1968, det tecknades av Alberto Giolitti, och i Sverige gav Williams Förslag ut det en gång om året (!) 1970 till 1975. 1977 gav Semic ut det på nytt i något större format.

Jag har aldrig riktigt förstått varför så många klagade på 1976 års KING KONG-film. "Kalkon" skrek en del. Men filmens humor är ju medveten, och effekterna var hyfsat imponerande - då, när filmen kom. Uppföljaren KING KONG LEVER från 1986 minns jag dock som riktigt kackig.

Originalfilmen från 1933 är förstås en väldigt charmig sak, vilket även gäller för den mer småskaliga uppföljaren KING KONGS SON (1933 den med). Den japanska KING KONG VS GODZILLA från 1962 är jättekul, KING KONG PÅ SKRÄCKENS Ö/KING KONG ESCAPES (1967), japansk den med, har jag inte sett.

Jag gillade verkligen Peter Jacksons version från 2005. Den är för lång, men det finns mycket att tycka om i den filmen - och tillsammans med THE FRIGHTENERS är den väl det bästa Jackson gjort. Om man inte gillar svulstig fantasy utan slut. Och senast jag såg om BRAINDEAD tyckte jag inte att den höll.
Den splajsans nya KONG: SKULL ISLAND är inte en uppföljare till Peter Jacksons film. Nej, här introduceras vi åter för King Kong för första gången - i en helt ny historia. Regissör är för mig okände Jordan Vogt-Roberts, som tidigare bara gjort ett litet drama, samt ett gäng kortfilmer.

I en visuellt häftig prolog får vi se hur två piloter; en amerikan och en japan, landar med fallskärm på en ö, efter att de skjutit ner varandras plan. Det är 1944 och piloterna börjar genast att slåss med varandra -- tills King Kong dyker upp och avbryter dem.

Här hoppar vi till 1973. John Goodman spelar Jim Randa, som fått tag på satellitbilder på en mystisk, dimtäckt ö som kallas Skull Island. Randa tror sig veta att det finns monster och grejor där, och lyckas övertala en senator att finansiera en expedition dit.

Med sig har Randa äventyraren James Conrad (Tom Hiddleston), fotografen Mason Weaver (Brie Larson), och ett helt gäng soldater anförda av den råbarkade Preston Packard (Samuel L Jackson). Teamet hinner inte ens gå ner för landning innan King Kong, större än någonsin, dyker upp och mosar de flesta av helikoptrarna Randas team kommer i. De få överlevande trillar ner i olika delar av djungeln, och de upptäcker att faror lurar precis över allt -- Skull Island är befolkad av gigantiska djur och insekter. Den befolkas även av John C Reilly, som de hittar i en infödingsby.

Randas team decimeras kraftigt; soldaterna stryker med en i taget, medan de försöker hitta ett sätt att ta sig från ön. Samtidigt går King Kong från att vara ond och farlig till att bli något av en hjälte.
Vore jag elva-tolv år skulle jag säkerligen älska KONG: SKULL ISLAND. Här finns många ingredienser jag alltid gillat: ett team som utforskar en mystisk djungel, stora monster - och helikoptrar. Här  finns en hel del bra helikopterporr, inklusive slowmotionscener där det låter WHOP-WHOP-WHOP på ljudspåret.

Ibland fick filmen mig att tänka lite på Johnny Hazard, ibland lite på "Plan 714 från Sydney" - även om det finns fler skillnader än likheter med dessa serieklassiker.

... Men nu är jag inte elva-tolv år gammal. Även om det finns mycket jag uppskattar i Vogt-Roberts' film, finns här nästan lika mycket jag ogillar. Till exempel att vi får se King Kong redan i prologen; bara ett par minuter in i filmen. Och när Randa och hans team åker till Skull Island, dyker alltså Kong upp på en gång. Någon spänning hinner inte byggas upp. Jag saknar det försiktiga smygandet genom djungeln på jakt efter något okänt det dröjer innan vi får se. Här är det pang på med en gång.

Mycket till gestaltning av rollfigurerna hinner inte heller byggas upp. De presenteras knappt och karaktärsdragen är veka. De är Typisk hjälte, Handlingskraftig kvinna, Affärsman, Hård soldat, och så vidare.
Slutligen vill jag invända mot allt monsterfajtande. Filmen innehåller för många monster, och för många - och för långa - slagsmål mellan människor och monster, och mellan King Kong och monster. Filmens värsta monster uppenbarar sig under filmens senare del, och ser ut att ha rymt från THE GREAT WALL. Att jag tycker att det är tröttande med oändliga monsterfajter beror förstås på att jag är gammal.

Dock är alla datoranimerade monster, djur och miljöer bra gjorda. Ön i sig är spännande och fantasieggande. KONG: SKULL ISLAND är, trots en viss overkill, en underhållande film med hyfsat tempo, och med Black Sabbath och Bowie på soundtracket.

Sitter man kvar under eftertexterna belönas man med en bonusscen. Detta var inte oväntat, jag gissade att en sådan skulle komma. Det är ju redan känt vad nästa film i serien ska handla om, och jodå - ni-vet-vem figurerar på slutet.








(Biopremiär 10/3)

fredag 18 mars 2016

Bio: Room

Foton copyright (c) UIP Sweden
Brie Larson fick en Oscar för sin insats i Lenny Abrahamsons ROOM. Ganska förväntat - hon är blek, osminkad, bryter ihop, och fäller bland annat repliken "Jag har snor i näsan". Sådant brukar generera priser.
När jag först hörde talas om ROOM trodde jag att det var Tommy Wiseaus THE ROOM från 2003 som åsyftades. THE ROOM är känd som en av världens sämsta filmer. Men nej, 2016 års film bygger på en roman av Emma Donoghue, som även skrivit filmmanuset.
Larson spelar en tjej som kidnappades av en dåre när hon var sjutton. Hon låstes in i ett trädgårdsskjul med kodlås. Kidnapparen kom in med jämna mellanrum för att våldta henne, och efter två år föddes sonen Jack (Jacob Tremblay). När filmen börjar fyller Jack fem år. Han har tillbringat hela sitt liv i det lilla rummet, allt han vet om omvärlden är vad han ser på TV:n de försetts med, och det hans mor berättat.
Jag trodde först att hela filmen skulle utspela sig i rummet, men efter mindre än halva filmen lyckas mor och son fly. Filmen handlar om deras försök att återanpassa sig och leva ett normalt liv, och hantera uppståndelsen i media. Mycket känslor, mycket gråt.
... Och, nja, det här dramat är väl inte riktigt min kopp te. Jack agerar även berättarröst, och hans repliker är lite väl tillgjorda. Nu kan hans udda språk skyllas på att han är uppvuxen i ett skjul, men jag tycker ändå att replikerna låter som om de konstruerats av en vuxen författare. Jack är dessutom ett riktigt A-barn. Det vore intressantare, och antagligen mer realistiskt, om han ådragit sig någon åkomma på grund sin uppväxt. Puckelrygg, kanske. Nej, inte puckelrygg, men något annat.
Joan Allen och William H Macy spelar Jacks morföräldrar, och Macy känns lite bortkastad; han medverkar bara i ett fåtal scener.
Sättet de tillfångatagna flyr på är kanske genomförbart, men känns lite för simpelt. Tog det verkligen fem år får modern att komma på detta? Under filmens gång satt jag och funderade på ytterligare sätt de skulle kunna försöka fly på. Fast hon hade kanske gett upp, modern.
Nåja. Den är väl okej ändå, den här filmen. Men jag kommer förstås aldrig att se den igen. Jag blev inte så gripen som det var meningen att jag skulle bli.







(Biopremiär 18/3)

-->

söndag 21 juni 2015

DVD: The Gambler

THE GAMBLER (Paramount)
Enligt IMDb hade THE GAMBLER svensk biopremiär den andra januari i år - men jag kan inte påminna mig om att den biovisats. Åtminstone inte i Göteborg och Malmö - den gick kanske bara upp i Stockholm?
Oavsett vilket - nu har den släppts på DVD, och nej, THE GAMBLER har inget med den gamla, trevliga Kenny Rogers-filmen att göra. Det här är ett drama av engelsmannen Rupert Wyatt, som gjorde APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION. Mark Wahlberg spelar universitetsprofessorn och spelmissbrukaren Jim Bennett, som driver omkring på mystiska, illegala kasinon och spelar för skyhöga summor. Det går inte så bra och han får en stor skuld som måste återbetalas inom sju dagar - han ska hosta upp $260 000 till en slem korean och dennes illasinnade män. Bennett blir alltmer desperat i jakten på pengar och ytterligare gangsters blandas in. Samtidig råkar Bennett inleda en kärleksrelation med en av sina elever (Brie Larson).
Oavsett om THE GAMBLER gick på bio eller ej, finns det ingen större anledning till att den inte skulle ha gjort det. Detta är trots allt en påkostad bioproduktion. Jag vill inte påstå att den är särskilt engagerande och spännande, jag hade lite svårt att hålla intresset uppe och Bennett är en rätt osympatisk rollfigur - men Wahlberg gör en stark insats. Filmen innehåller en hel del små, roliga detaljer; bildkompositioner, händelser i marginalen. Jag gillade även slutet.
Förutom Wahlberg och Larson, ser vi John Goodman och, i rollen som Bennetts stenrika morsa, Jessica Lange.
Om man är mer intresserad av spel och dobbel än jag, har man kanske större utbyte av Wyatts film. För övrigt är det Wyatt som ska regissera den kommande Marvelfilmen GAMBIT.


-->