Visar inlägg med etikett Brian De Palma. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brian De Palma. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

tisdag 26 november 2013

Bio: Carrie

Foton: Michael Gibson ©2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Screen Gems, Inc. All rights reserved.
Avdelningen för totalt meningslösa och onödiga filmer:
När jag var tonåring på 1980-talet var jag fullkomligt besatt av Stephen King och hans böcker. Det känns som om jag bara läste King och inget annat, vilket förstås inte stämmer, men jag älskade de här böckerna - av förståeliga skäl. King var - och är fortfarande - den främste skildraren av amerikansk medelklass, berättelserna var spännande och engagerande, och det kändes som om King berättade enbart för mig - "Slå dig ner, grabben, så ska jag berätta något otäckt för dig!". Jag minns att jag på skidresorna med mina föräldrar mest såg på skidåkningen som något nödvändigt ont, jag föredrog att ligga på soffan i stugorna och läsa, jag längtade från skidbacken till Castle Rock, Maine i böckerna.
Så en dag i början av 90-talet fick jag nog, jag hade förläst mig på King - och lade av. Tvärt. Efter "Stark" - en bok jag inte gillade. Först nu på senare år har jag återupptagit bekantskapen med Stephen King och konstaterar att jag fortfarande gillar karln. Jag har förstås även gett mig på hans sons Joe Hills böcker.
Det är nu drygt trettio år sedan jag läste "Carrie", Kings debutroman. Således har jag inte den i färskt minne. Och det är nog tjugo år sedan jag senast såg Brian De Palmas klassiska filmatisering från 1976, vilket innebär att jag inte har den heller i färskt minne. Alltså kan jag inte riktigt jämföra boken och De Palmas film med 2013 år CARRIE - en film som faktiskt är den andra remaken! 2002 gjordes det nämligen en nyinspelning för TV, men den har jag inte sett.
Regissör den här gången är Kimberly Peirce som 1995 gjorde BOYS DON'T CRY, och det hon åstadkommit är en synnerligen poänglös film som inte ger några som helst utslag på Geigermätaren - eller vilken mätare det nu är man ska plocka fram till denna metafor. Chloë Grace Moretz spelar high school-eleven Carrie White, vars morsa Margaret (Julianne Moore) är djupt, djupt, djupt religiös. Filmen öppnar med att Margaret föder sin dotter ensam hemma i sin spöklika kåk. Hon överväger att döda bebisen, hon plågas av synd och skam, och Carrie blir ett blygt, mobbat och ensamt barn.
Carrie får sin första mens i duschen efter att hennes skolklass har varit på badet; Carrie vet inte vad det är, varför hon blöder, och de elaka klasskamraterna, härförda av den onda Chris (Portia Doubleday), kastar tamponger på Carrie. Chris filmar det hela och lägger ut videon på YouTube. Skolans lärare upptäcker detta och stänger av Chris och hennes kompisar.
Det drar ihop sig till prom på skolan och oväntat vill en av de coola lkillarna; Billy Nolan (Alex Russell) att Carrie ska vara hans date på dansen. Carrie låter sig övertalas och syr en balklänning, trots att morsan protesterar å det grövsta. Men nu är förstås det hela mest en plan för att Chris ska kunna hämnas på Carrie - här planeras det minsann ett grisblodsbad. Synd bara att Carrie råkar ha telekinetiska krafter - och grisblodet byts ut mot människoblod.
Det är möjligt att referatet ovan kan klassas som en fet spoiler - men redan på affischen och i trailern spoilar man storyn. Och finns det någon som inte vet vad som händer i CARRIE? Blodbadet på skoldansen är ju så oerhört välkänt.
Ett problem med denna nyversion av CARRIE är fröken Moretz. Nej, hon är inte dålig - men hon är alldeles för söt, trevlig och sympatisk. För nu ska vi vara ärliga här: en av orsakerna till att De Palmas CARRIE fungerar bra, är det faktum att Sissy Spacek ser rätt konstig ut, ett udda, ibland lite otäckt utseende. Jag har svårt att tänka mig att det finns tonårskillar som inte skulle stöta på Chloë Grace Moretz - även om Carrie White nu är religiös och nertryckt i skorna därhemma.
Ett annat problem med filmen, är att Carrie har lite för mäktiga krafter och hon använder dem för ofta. Det blir ibland rena X-Men av det hela, i synnerhet när hon drar igång den långa, avslutande massakern - hon flyger omkring som en blodig superhjältinna och demolerar föremål och människor. Det blir för mycket, det blir overkill, och framförallt blir det aldrig någonsin otäckt eller spännande.
Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här filmen. Möjligtvis tonåringar som varken läst boken eller sett versionen från 1976. Hm, det torde innebära de flesta av dagens historielösa tonåringar. Och jag tror inte att de kommer att bli speciellt imponerade eller skrämda.
CARRIE är kompetent gjord och välspelad, men samtidigt lite plastig, lite för välpolerad, och som sagt: den är fullkomligt onödig. Dessutom känns flera scener kopierade rakt av från De Palmas version.
För övrigt är det mycket mobbing på bio just nu. Anna Odell hämnas på sina mobbare i ÅTERTRÄFFEN och i IRL blir den mobbade huvudpersonen liksom i CARRIE filmad och hamnar på YouTube. Om inget annat är CARRIE mer underhållande än dessa två filmer.
CARRIE från 1976 slutar med en berömd epilog som fick biopubliken att bokstavligt talat hoppa. Denna scen återkommer inte i Peirces version, istället har man försökt göra en egen, betydligt mindre effektiv variant.







(Biopremiär 29/11)

-->