Visar inlägg med etikett Brett Morgen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brett Morgen. Visa alla inlägg

onsdag 14 september 2022

Bio: Moonage Daydream

Foton copyright (c) UIP

Förra veckan hade en dokumentär på Galenskaparna och After Shave biopremiär - en film som ser ut som ett TV-program och som inte hör hemma på en bioduk.

Denna vecka har en dokumentär om David Bowie biopremiär. Den här filmen är raka motsatsen till Galenskaparna-filmen. Regissören Brett Morgen har gjort en film avsedd för stor duk, för att använda ett slitet uttryck: det här är ett bildfyrverkeri. Här i Göteborg visas den bara i IMAX-salongen (dock ägde pressvisningen rum i en annan, mindre salong).

I oktober förra året hade en rätt märklig spelfilm om David Bowie, STARDUST, premiär; en film som inte innehöll några Bowielåtar alls, eftersom producenterna inte fick tillstånd att använda Bowies musik. I min recension av den filmen skrev jag om mitt förhållande till Bowie, och det gjorde jag även i den nekrolog jag skrev när Bowie dog 2016. 

Brist på Bowielåtar kan man knappast påstå att MOONAGE DAYDREAM lider av - tvärtom. Det spelas Bowielåtar nästan oavbrutet under de två timmar och femton minuter filmen varar. Och, det är nästan enbart Bowie själv vi får höra prata i filmen. Brett Morgen har rotat fram ett stort, otroligt stort, antal intervjuer och TV-inslag med Bowie. Vid ett par tillfällen får vi se och/eller höra de som intervjuar, men oftast hör vi bara Bowie - och filmen känns lite grann som att lyssna på Bowies medvetandeflöde.

Om man inte vet någonting alls om Bowie blir man nog inte klokare av att se den här filmen. Alla klipp visas nämligen huller om buller. 1960/70-tal till 2000-tal, helt utan kronologi. Det här är ett spretigt bild- och ljudkollage. Då och då dyker det upp väldigt korta klipp ur de långfilmer Bowie medverkade i. Bowie målar tavlor, han skapar musik, han spelar elefantmannen på Broadway. Han är en konstnär som ständigt skapar, går vidare, förnyar sig. Fast mest handlar det om musiken, så klart.

Roligast är de gamla TV-intervjuerna från tidigt 70-tal. Bowie framstod som en mystisk människa, en varelse med olika persona - men intrycket han ger i intervjuer är väldigt sympatiskt. Han svarar intelligent, eftertänksamt och ofta humoristiskt.

Ett bildfyrverkeri, skrev jag ovan. Jag har egentligen bara en invändning mot MOONAGE DAYDREAM, och det är att estetiken blir för mycket. Det känns som om filmen innehåller miljoner klipp - jag förvånas över att den inte inleds med en varning riktad till epileptiker. Jag själv har inte epilepsi, men då och då vände jag faktiskt bort blicken för att vila ögon och hjärna. Ibland blinkar det frenetiskt på bioduken, och jag tyckte att det blev i jobbigaste laget.

... Men gillar man David Bowie och hans musik, och det gör vi ju, har man mycket att hämta. Filmen belyser flera aspekter av hans konstnärskap - och för mig framstår han nu som en ännu större konstnär.



 

 

(Biopremiär 16/9)