Visar inlägg med etikett Brasse Brännström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brasse Brännström. Visa alla inlägg

lördag 30 augusti 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Brasse Brännström

Förra helgen besökte jag en vernissage där jag bland annat betraktade ett par bokstöd. Jag kom att tänka på ett avsnitt av FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER i vilket Magnus och Brasse spikar ihop varsin bokhylla till Eva, som önskar sig en sådan i present. Brasse har bara serietidningar, så när han mäter hur stor hyllan ska vara blir den väldigt tunn, snarare ett fack. Jag berättade om detta för en kompis.
... Och en vecka senare går Brasse Brännström hastigt och lustigt och dör, endast 69 år gammal.
Det känns allt lite konstigt. Brasse är ju en kille som liksom alltid har funnits, jag har vuxit upp med honom, FEM MYROR (1973 och 1977) går ju liksom alltid i repris och är populär på DVD.
Samtidigt var Brasse ganska osynlig ett bra tag. I en intervju för en del år sedan sa han att folk trodde att han supit ner sig bara för att han inte syntes. Jag trodde nog också att han gjort det. Jag såg honom en gång komma gående ensam mitt i natten på en tom gata några kvarter från Stureplan, han såg lite sorgsen ut. Men grejen var att han sysslade med saker som inte syntes. Tydligen led han av scenskräck och föredrog att skriva och producera.
För en tid sedan diskuterade jag svenska komiker med några vänner och vi kom förstås in på Magnus och Brasse, som var jättestora på 1970-talet och skördade stora framgångar med sina krogshower - shower som nästan är bortglömda idag. Hasse och Tages revyer återvänder man till hela tiden, sketcher citeras, sånger sjunges - men få minns Verkmästaren i magen. Själv har jag inte sett Magnus och Brasses shower, eller hört skivinspelningarna från dem, sedan 70-talet. Jag minns bara fragment.
Jag tittar på Brasses filmografi som skådespelare och konstaterar att den innehåller fler filmer och TV-serier än jag trodde att den skulle göra. 1973 kom ju serien PAPPAS POJKAR med Magnus, Brasse och Carl-Gustaf Lindstedt; den tyckte jag var häftig en gång i tiden. Den regisserades av Lasse Hallström, som därefter gjorde EN KILLE OCH EN TJEJ och TVÅ KILLAR OCH EN TJEJ med Brasse - och Brasse var med och skrev på manuset till Hallströms MITT LIV SOM HUND, något de Oscarnominerades för.
Brasse var med i FLEKSNES FATALITETER och en TV-serie som hette SKYLL INTE PÅ MIG!, som jag hade glömt bort tills jag nu såg titeln. Han var med i Mats Arehns långfilm MANNEN SOM BLEV MILJONÄR, han spelade Carl XVI Gustaf i SOPOR; Tage Danielssons sämsta film, och var svensk soldat i Mats Arehns KALABALIKEN I BENDER; en totalsågad monumentalflopp när den kom 1983.
Brasse syntes i Lasse Åbergs TV-program ZVAMPEN och han var med i Hans Ivebergs oerhört konstiga framtidsdeckarkomedi SKÖNA JUVELER. Därefter följer en rad filmer och TV-serier jag aldrig hört talas om.
År 2000 spelade han av någon anledning polis i den bisarra thrillern HJÄRTA AV STEN, i vilken Allan Svensson gick omkring och lekte Dirty Harry. Samma år och året därpå medverkade Brasse i två Colin Nutley-filmer på raken; GOSSIP och SPRÄNGAREN - den senare guldbaggebelönades han för.
Ytterligare en rad mindre kända TV-filmer följde innan det 2011 var dags för ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT, i vilken han spelade fisande kypare, och 2013 gjorde Brasse Brännström vad som kom att bli hans sista filmroll i Mats Arehns komedi BÄST FÖRE.
Det är ännu oklart hur och varför Brasse dog - men nu sitter han ovan molnen och leker Tre hör ihop, en ska bort med Eva Remaeus.
LARS-ERIK "BRASSE" BRÄNNSTRÖM
1945 - 2014
R.I.P.

-->



onsdag 20 mars 2013

Bio: Bäst före

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 AB Svensk Filmindustri
Jag har i så kallade sociala medier tidigare gjort mig lustig över filmaffischen till BÄST FÖRE. På den finns en stor Finlandsfärja, och i nedre kanten kan man läsa att Silja Line sponsrat filmen. Då förväntar man sig förstås det värsta. En förtäckt reklamfilm för företaget i fråga. Men så illa är det inte. Ganska långtifrån - skulle det visa sig.
Mats Arehn har tidigare gjort filmer som den utskällda floppen KALABALIKEN I BENDER (som jag borde se om, den är nog jätterolig idag - eller ännu sämre) och den usla, internationella superfloppen ISTANBUL, med Timothy Bottoms och med ledmotiv av Tomas Ledin ("Det har hållits testvisningar av filmen. Det gick inte så bra," sa Ledin då), me även den charmiga VITA LÖGNER med Peter Haber.
Jag trodde att BÄST FÖRE skulle vara en film i den gamla fina, svenska 80-talskomeditraditionen. Ni vet, typ GRÄSÄNKLINGAR och liknande. En handfull väletablerade och folkkära skådespelarveteraner i huvudrollerna, ett folkligt - i det här fallet Finlandsfärjorna - upplägg. Nu är det här förvisso en komedi, men det är inte en rak flabbfest av Loffesnitt för hela familjen. Istället är det en vemodig och tragikomisk historia.

Brasse Brännström är bildläraren Bosse som går i pension - och dumpas av sin fru. Han sitter mest hemma och surar och har svårigheter att umgås med sin dotter. Kjell Bergqvist är Lennart, som var Bosses chef på skolan. En ständig brudjägare med höga tankar om sig själv. Han bedrar konstant sin fru. Han har även blivit diagnostiserad med prostatacancer och måste opereras så snart som möjligt. Göran Ragnerstam är Anders, en hypokondriker och snåljåp som kämpar med ett nytt "format" han ska lansera - han har kommit på ett, tycker han, fantastiskt TV-program: "Vem vill bli ingenjör?". Idén är fruktansvärt dålig och inga kanaler vill veta av det.
För att liva upp tillvaron bestämmer de här tre gamla vännerna sig för att tura med Finlandsfärjan. Ha kul så som de hade förr om åren. Lennart fixar bokningen - vilket innebär att han bor ensam i en lyxhytt medan de två andra får trängas i en budgethytt. Det första som händer ombord är dock att Bosse träffar på Anna (Ewa Fröling), hans stora kärlek från 70-talet. Hon bor numera i Portugal och befinner sig ombord för att fira sin morsas (Meta Velander) 84-årsdag.

Bosse och Anna börjar så smått jobba upp de gamla känslorna för varandra - medan Lennart, som hävdar att han är 50, genast försöker lägga an på Anna (och ett par tjugoåringar). Han har dock bättre tur med 84-åringen.
Riktigt varför de här tre snubbarna fortfarande umgås förstår jag inte, eftersom de är varandra väldigt olika. Lennart och Anders är dessutom rätt osympatiska - även om Kjell Bergqvist som bekant är bra på att spela en dryg jävel och här gör det med bravur. Och det är just skådespelarna som räddar den här filmen. Brasse är trots allt en väldigt duktig skådis, vilket ofta glöms bort, och han är bra som den trötte och lite tilltufsade Bosse. Meta Velander är fullkomligt strålande i sin roll, hon är jätterolig - medan ewa Fröling har alldeles för tunga örhängen, som gör hennes örsnibbar hur långa som helst. Vi ser även Nina Gunke (från JUSTINE OCH JULIETTE) som Lennarts nya doktor i en rolig scen, Anki Lidén är Bosses föredetta fru - och hon flyttar ihop med Lars-Erik Berenett, som låtsas vara konstkännare.
En enorma produktplaceringen av Viking Line stör inte speciellt - eftersom större delen av filmen utspelar ombord på produktplaceringen. Tekniskt sett känns BÄST FÖRE som en typisk, svensk film - den sticker inte ut på något sätt, vare sig med regi, filmfoto, klippning, musik och så vidare. Det handlar om enkla lösningar.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli besviken. Som jag nämnde ovan är detta en vemodig film - de här gubbarna tror sig ha sett sina bästa dagar, det lackar mot livets slut. Bosse ser dock plötsligt ett ljus vid horisonten. Fast filmen innehåller ett flertal riktigt roliga scener, oftast involverar dessa Bergqvist och diverse pinsamma situationer. Och som sagt: skådespelarna räddar filmen och gör den sevärd. Med andra namn i rollerna hade det här nog inte blivit lika angenämt.
BÄST FÖRE är för övrigt ännu en film som bränner en del av budgeten på att filma ett par korta scener i ett lite mer exotiskt land.






(Biopremiär 22/3)





onsdag 9 februari 2011

Bio: Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult

Foton copyright (c) PA Svensson/Nordisk Film

Så får den då äntligen premiär, 2000-talets mest efterlängtade svenska film. Åtminstone bland oss som tyckte SVINALÄNGORNA var det tradigaste vi sett på länge och en skymf mot vår stolta, svenska filmtradition. Den stolta svenska filmtradition jag åsyftar är förstås främst den som sträcker sig från slutet av 1930-talet och ett tiotal år framöver, det vill säga de filmer som ansågs skadliga för vår moral och de enda av den tidens svenska filmer som fortfarande TV-visas med jämna mellanrum.

Redan när det började pratas om den här nya filmen - som då kallades ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET - hörde en del människor av sig till mig och trodde att jag var involverad i projektet. Varför gjorde de det? undrar kanske den oinsatte?

Jo, det är ju faktiskt som så att jag en gång i tiden jobbade som manusförfattare till den tecknade serien om Åsa-Nisse. Med start 1989 skrev jag under några år 130 manus - fast hur många som faktiskt tecknades och publicerades har jag ingen aning om. Det var dock ett väldigt fräsigt jobb. Jag gjorde dessutom mitt bästa för att om inte förnya serien, så ha kul med den. Bland annat införde jag RoboFjärsman och den illasinnade Ingemar Bengtsson-ligan.

Trots allt kan man göra mer med Åsa-Nisse än med till exempel 91:an, en serie jag också skrivit många avsnitt av. 91:an är ju oftast låst till förläggningen i Klackamo, medan Nesse och Klabbis kan röra sig fritt ute i världen - vilket de dock sällan gör.

Filmerna har jag ju också skrivit en hel del om i media de senaste tjugo åren. Åtminstone den tjugonde och sista i serien innan den nu återupplivades: 1969 års ÅSA-NISSE I REKORDFORM, i vilken Arne Källerud debuterar som Nesse - det blev även hans sista framträdande i rollen. Anledningen till att jag skrivit så mycket om just den här filmen, är att det är en av de mest konstiga filmer som någonsin har gjorts. Två tredjedelar av speltiden består av att Åsa-Nisse och hans kompis Sven (Klabbarparn är inte med) åker runt, runt, runt i en racerbåt. Kändisar dyker upp i irrelevanta scener som inte har med någonting att göra, och plötsligt slutar det hela tvärt - enligt uppgift tog pengarna slut innan filmen hunnit bli klar.

Men de tidigare, "riktiga" Åsa-Nisse-filmerna med John Elfström och Artur Rolén, då? I regi av Ragnar Frisk? Och med Gustav Lövås i paradrollen som Sjökvisten? Jodå. De är ju ett stycke fascinerande svensk filmhistoria som samtidigt speglade den svenska folksjälen. När folk ute i den stora världen ägnade sig åt den franska nya vågen, The Beatles, flower power, Hammerskräckfilm, EASY RIDER och MIDNIGHT COWBOY, ja då satt vi fortfarande och tittade på Åsa-Nisse och diggade Snoddas. Här gällde det att se till att tiden stod still!

De första Åsa-Nisse-filmerna var ganska traditionella svenska farser, men allt eftersom blev filmerna billigare och slarvigare - och alltmer fascinerande. Man fick även för sig att om man inte har speciellt roliga manus elle repliker, går det lika bra att skrika. Om man skriker blir det automatiskt roligt, verkar man ha resonerat. Och när man minst anade det, dök Bertil Boo upp som den sjungande bonden.

Men vad är egent-
ligen Åsa-
Nisse för en typ när allt kommer omkring? Jag har kommit fram till att han är en av landets främsta livsnjutare. Han och Klabbis vill ju inget annat än ha lugnt och skönt. De gillar att röka cigarr och dricka gök. De latar sig. De tjuvjagar och fiskar för att kunna äta gott. Och för att göra tillvaron ännu mer behaglig, uppfinner Nesse hela tiden saker som ska förenkla deras strävan efter en avslappnad tillvaro. Dock ställer dessa uppfinningar samt Åsa-Nisses och Klabbis andra upptåg oftast till det för dem.

...Så, efter denna utläggning: njä, det var nog inte oväntat att många trodde att jag var en av männen bakom det som skulle bli ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. I synnerhet som jag mest sysslat med film de senaste femton åren. Och tyvärr - jag är inte det minsta inblandad. Filmens manus är skrivet av Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, medan Fredrik Boklund (MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER) står för regin.

Ni som följer TOPPRAFFEL! vet att jag följt det här projektet och de senaste månaderna lagt upp teasers och trailers - och efter att ha sett den slutliga, långa trailern tyckte jag att det här kan bli precis hur som helst, trailern var direkt bisarr, och tidigare har 91:ans redaktör sagt att det manus han fått läsa var det mest utflippade han läst. Jag har även anmärkt på den undermåliga småländskan.
Nu har jag sett filmen - och den är något alldeles sanslöst bisarr och vansinnig! Tjoflöjt, pågar å töser!

Den svenska kritikerkåren kommer att totalsåga Boklunds film. Ja, jösses, vad de kommer att såga den. Jag har redan läst några recensioner, och de kritikerna hatade filmen.

Tillåt mig att protestera.

Samma kritiker hyllar den brittiska filmen FYRA ÅSA-NISSAR SOM SJÄLVMORDSBOMBARE, som också har premiär på fredag. Javisst, jag åsyftar FOUR LIONS, som jag recenserade igår. En gravt misslyckad komedi som man "ska" tycka om. Men allvarlig talat - FOUR LIONS är bara en sämre variant av Åsa-Nisse.

Som säkert är bekant avskydde jag några av de senare årens stora, svenska familjekomedier, designade att dra jättepublik: GÖTA KANAL 2, GÖTA KANAL 3 (som lyckades vara ännu sämre än tvåan) och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, som lyckades med bedriften att vara betydligt sämre än de två kanalfilmerna tillsammans.

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT ger vid en första anblick intryck av att sälla sig till denna ruttna tradition, men skenet bedrar. Den nya Åsa-Nisse-filmen tillhör egentligen en helt annan kategori av film.

Den största skillnaden mot de gamla klassiska Åsa-Nisse-filmerna, är att Boklunds film är alldeles för bra gjord. Fotot är kompetent och riktigt bra, specialeffekterna är professionella, och en oändlig rad kända skådespelare och annat löst folk medverkar - till och med Robert Aschberg har en liten roll.
En annan skillnad är att Åsa-Nisse i Kjell Bergqvists gestalt nästan är en bifigur i sin egen film. Han och Michael Segerströms Klabbarpare är förvisso katalysatorn, men de är två ganska anonyma figurer i ett sanslöst persongalleri. Bergqvist är dessutom för ung och har inte riktigt Åsa-Nisses personlighet. Men det spelar egentligen ingen roll.
Nesse har länge struntat i att laga vatten-
pump-
en på gården, vilket leder till att Eulalia (Ann Petrén) badar i Champis. När Nesse slutligen bygger en rejäl, mekanisk pump han döper till Dunderpumpen, råkar han hitta olja. Knohult förvandlas till ett fantastiskt ställe att bo på.
På det slemma företaget Skånskt Petroleum arbetar Johan Glans, som ska försöka se till att oljan blir deras. Stöttad av statministern (Maria Ludqvist som likt Harald Treutiger hela tiden säger "Ukaij") gör Glans flera misslyckade försök att komma över Dunderpumpen, och oftast slutar det med att han blir rullad i tjära och fjädrar.
För att underlätta så mycket som möjligt utropar Knohult sig till republik, där Åsa-Nisse blir president, Sjökvisten handelsminister och den gamle greven Malcolm (82-årige Landskronabon* Stig Grybe, som spelade samme greve i ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER 1961, alltså för exakt 50 år sedan!) är utrikesminister med motiveringen "Jag träffade en neger för tio år sen i Värnamo" - en replik som kommer att få de politiskt korrekta att sparka bakut. En annan extremt politiskt inkorrekt replik är "Jasså, är det särskolan som är på utfärd?", vilket Johan Glans lyckas få ur sig när hemvärnet dyker upp.

Det hela håller på att urarta till en katastrof när USA skickar iväg ett stridsplan för att bomba Sverige tillbaka till "tiden då Bertil Boo fortfarande låg på Svensktoppen".

Jag har ingen aning om vad den genomsnittslige biobesökaren kommer att tycka om ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT. Vad GÖTA KANAL-publiken, de som går på bio en gång om året, kommer att tycka. För på sätt och vis känns det som om Dorsin, Boklund och gänget har riktat in sig på mig och mina polare. Filmen är dels en traditionell svensk pilsnerfilm, dels den parodi på Åsa-Nisse, dels en samhällssatir, och dels en oehört bisarr tripp. Filmen har alla förutsättningar att bli en kultfilm, om än av andra skäl än till exempel ÅSA-NISSE I REKORDFORM och SOUND OF NÄVERLUR.

Johan Rabaeus är handlare Sjökvist, och det dröjer inte många sekunder innan han börjar prata om sin bröllopskonfekt. Sjökvisten har satt in en kontaktannons och en söt blondin spelad av Sofia Helin svarar - och vad heter hon, om inte fröken Britta! Henrik Dorsin själv är Knohultarn. Allan Svensson är en storbonde. Brasse Brännström är en slajmig kypare på Stadshotellet - och han fiser när han tar upp en beställning. Sissela Kyle är Klabbarparens hustru Kristin. Claes Månsson dyker upp som konstig gubbe, medan Henrik Hjelt är fotbollsspelare. Johan Wahlström är fullkomligt fantastisk som byns fyllbult - på ett bröllop spelar han ukulele och sjunger en hyllningssång, i vilken han lyckas rimma "Britta" med precis det du tror. Klabbarparen håller upp en krabba och säger "Krabbarparen!".

Och så har vi den mest fantastiska scenen i filmen. En scen som får mig att tro att Dorsin och Ulvshammar har vittjat min dator. En scen som känns snodd från min och Jimmy Wallins serie om Mäktige Månsson - Österlens beskyddare. Just det: scenen från Skånskt Petroleum.

Här spelar nämligen Sven Melander en fet och jävligt dryg direktör, som tammefan är det roligaste jag sett på bio på bra länge. Styrelsen för bolaget sitter vid ett långbord och äter av gigantiska spiddekagor, David Batra sitter och smeker sig själv, en snubbe pratar obegriplig skånska, Melander trumpetar "Och sen kommer Danne Stråhed å spelar till avecen!" och folk slänger upp ålar på bordet. Jag skrattade så jag grät. Ho ho ho!

Vi bjuds även på en STAR WARS-
hyllning, en vild ritt på en älg, en motor-
cykel med sidovagn som kör genom höstack (pluspoäng), en oväntad TOP GUN-parodi och ett sjövilt Terence Hill/Bud Spencer-slagsmål där alla slåss med alla. (Men var är fjärsman? Han saknas i filmen!)

ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT är ojämn - javisst! Det spretar hejvilt - javisst! Dessutom är den flängd och stoltserar med härligt dålig smak. Som tydligt framgår räknar jag bara upp orsaker till att tycka om filmen. Eftersom jag är sjuk i huvudet tyckte jag att det var kul och trivsamt mest hela tiden - men jag skulle inte bli förvånad om Svensson tycker att det är för konstigt.

I en sång under filmens sista scen sjunger man "Några kommer att tycka att den här filmen är si och så, men det skiter vi i, snart kommer Åsa-Nisse 22!". Och jag personligen skulle inte ha något emot att se ännu en film i serien. Och då gärna ännu mer bisarr och gnidd.

Nå! Hur många syndiga dvärgar kommer jag då att dela ut till ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT? Eftersom det här är en så pass udda/viktig (stryk vad som ej önskas) film, har jag försett den med ett eget betygssystem. Och Fredrik Boklunds film kan förstås inte få något annat betyg än:











(Biopremiär 11/2)

*Om han inte flyttat, bor Stig Grybe i Hofterup utanför Landskrona.

söndag 31 oktober 2010

Anyone for English?

Originalet:



Parodi 1973:



Parodi 1989: